Peter Paul Rubens

Peter Paul Rubens
Peter Paul Rubens, 1623.
Född	28 juni 1577[1][2] Siegen[3][4][5]
Död	30 maj 1640[6][7][8] (62 år) Antwerpen[5]
Begravd	Sankt Jakobs kyrka
Medborgare i	Spanska Nederländerna
Utbildad vid	Universitetet i Cambridge Leuvens gamla universitet
Sysselsättning	Diplomat, ritare[9], skulptör[9], gravör[10][9], målare[9][2][11], grafiker[11], bildkonstnär[12]
Befattning
Hovmålare, Vincenzo I Gonzaga (1600–1608)[13] Hovmålare, Isabella Clara Eugenia av Spanien (1624–)[14]
Arbetsgivare	Vincenzo I Gonzaga (1600–1608)[15] Albrekt VII av Österrike (1609–) Maria av Medici (1621–)
Noterbara verk	Änglarnas fall och De tre gracerna
Maka	Isabella Brant (g. 1609–1626) Hélène Fourment (g. 1630–1640)
Barn	Albert Rubens (f. 1614) Nicolaas Rubens (f. 1618)[16] Claire Rubens (f. 1632)[16] Peter Paul Rubens III (f. 1637)
Föräldrar	Jan Rubens Maria Pypelinckx
Namnteckning
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Peter Paul Rubens, (nederländskt uttal: [ˈrybəns]; även Pieter Paul eller Pieter Pauwel) Rubens född 28 juni 1577 i Siegen i Westfalen, död 30 maj 1640 i Antwerpen, var en flamländsk målare, tecknare, grafiker och diplomat. Han var huvudsak verksam i Antwerpen. Rubens anses vara den främste nordeuropeiske barockmålaren.

Peter Paul Rubens far Jan Rubens var en protestantisk advokat som flytt från Antwerpen på grund av religionsförföljelser. Peter Paul hade sex syskon. Efter faderns död flyttade Rubens med modern tillbaka till Antwerpen och blev katolik. Han besökte Rumoldus Verdoncks (1541–1620) skola för latin och var en tid sven åt Marguerite de Ligne (1552–1611), änka till guvernören i grevskapet Hennegau.

Rubens studerade för den nederländske manieristen Otto van Veen i Antwerpen^[17], där han blev medlem av Lukasgillet 1598. Från 1592 hade han varit elev hos Tobias Verhaecht (även T. Verhaegt) och Adam van Noort. En resa till Italien 1600 kom att starkt påverka hans konstnärliga utveckling. Där studerade han Tizian, Paolo Veronese och senare de tre kusinerna Agostino Carracci, Annibale Carracci och Ludovico Carracci samt Caravaggio i Rom. 1603 reste Rubens på sitt första uppdrag som diplomat till det spanska hovet, utsänd av hertigen Vincenzo Gonzaga av Mantua. Denne var hans beskyddare och hos honom var Rubens en tid anställd som hovmålare. I Spanien fick han ytterligare lära känna Tizians och Rafaels måleri. Flera verk av dessa konstnärer fanns i Filip II av Spaniens samling.^[18] Åter i Mantua målade han en triptyk för stadens Jesuitkyrka föreställande Treenighetsläran.

Rubens återvände 1605 till Rom där han studerade den grekiska och romerska antikens konst. Han lärde känna tyske målaren Adam Elsheimer, som undervisade honom i etsningsteknik. Inspirerad av bland annat Michelangelos formspråk utförde Rubens 1607 högaltarmålningen Madonnan och Barnet för oratorianernas moderkyrka Santa Maria in Vallicella i Rom. Han besökte även hertigen av Genua där han skapade ett porträtt av Marchesa Spinola.

Rubens återvände 1608 till Antwerpen sedan modern insjuknat. Hon avled kort efter hans ankomst. Ärkehertig Albrekt VII av Österrike som var regent i spanska Nederländerna lovade Rubens att anställa honom som hovmålare. Följande år gifte sig Rubens med Isabella Brant, dotter till Jan Brant, en av stadens ledande humanister. Det berömda dubbelporträttet med hustrun härrör från denna period. Rubens bosatte sig i ett praktfullt palats, där hans målningar visades och såldes till Europas aristokrati och furstehus. En av hans viktigaste gynnare var borgmästaren av Antwerpen, Nicolaas Rockox. 1611 föddes Rubens första dotter Clara.

Många konstnärer som ville lära sig måla som Rubens flockades i hans ateljé, där många kopior och variationer på ett tema utfördes. De mest betydande målningarna från denna period är de religiösa och mytologiska kompositionerna och jaktscenerna, däribland Yttersta domen, Amasonslaget och Lejonjakten. Arbetsbördan ökade, och Rubens anställde Anthonis van Dyck som sin medhjälpare. 1621 arbetade han för Karl I av England och kallades året därpå av Maria av Medici till Paris för att planera utsmyckningen av Palais de Luxembourg. Uppdraget tog tre år att utföra. Det omfattade 22 stora dukar och ett antal porträtt. Rubens skapade huvudsakligen skisser och de egentliga målningarna utfördes av hans elever.

Från 1623 utförde Rubens diplomatiska uppdrag åt Isabella Clara Eugenia av Spanien, medregent och gift med den nämnda ärkehertig Albrekt. Diplomatin förde honom 1625 till Spanien, där han lärde känna Velázquez, och till England. Han adlades av Karl I, som beställde en utsmyckning av Palace of Whitehall. Året därpå avled hustrun Isabella, 35 år gammal. Tillsammans hade de fått tre barn. Fyra år senare gifte sig den då 53-årige Rubens med den 16-åriga Hélène Fourment, som stod modell för många av hans senare verk. Rubens drog sig tillbaka till Château de Steen strax söder om Antwerpen, där han, trots sjukdom, målade ett antal utsökta landskap och framställningar av lantligt liv.

Rubens, som länge hade lidit av gikt, dog vid 63 års ålder. Målaren Johann Bockhorst från Münster i Westfalen fick uppdraget att färdigställa Rubens sista verk. Rubens grav i S:t Jakobs kyrka är markerad med en av hans målningar föreställande Maria med Barnet samt några helgon.

Rubens konstnärliga produktion uppvisar en kontinuerlig utveckling och kan grovt indelas i tre perioder. Den första täcker utbildningstiden, vistelsen i Italien och tidiga, eklektiska arbeten i Antwerpen. Färgen är tjockt pålagd, och målningarna uppvisar stora kontraster med kantigt uppbyggda gestalter. Inflytandet från renässansmålare som Tintoretto, Paolo Veronese och Tizian är mycket påtagligt.

En gradvis förändring ägde rum från omkring 1612. Även om färgen fortfarande var ogenomskinlig blev den ljusare och klärobskyreffekterna mindre framträdande. Rubens målade snabbt och lätt, vilket gav upphov till en frodig stil anpassad till ateljérutinerna och en massproduktion av målningar. Under den sista fasen från cirka 1625 uppnådde han en fullständig behärskning av uttrycksmedlen med sin livfulla, fria och uttrycksfulla penselskrift, den lysande, genomskinliga färgen och en livsbejakande, sensuell känsla för det taktila – människokroppens hull och olika stoffers ytstruktur – som anses ha förblivit oöverträffad. Det var denna aspekt av Rubens verk som den samtida smaken och konstkritiken hade svårast att acceptera, men som i själva verket var hans största bedrift.

Rubens inflytande över flamländskt, franskt och engelskt måleri har varit enormt. Både Watteau och Delacroix drog stora lärdomar av det subtila förhållandet mellan färgerna i Rubens målningar. De engelska porträttmålarna under 1700-talet, Reynolds, Gainsborough och senare landskapsmålarna Ward och Constable har fått sitt fria sätt att behandla färgen från honom.

Rubens hade ett stort antal elever däribland Anthonis van Dyck, Abraham van Diepenbeeck, Erasmus Quellinus II och Justus van Egmont. Han är begraven i S:t Jakobs kyrka i Antwerpen. Rubens är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum^[19].

Asteroiden 10151 Rubens är uppkallad efter honom.^[20]

• 
  ”Bortrövandet av Leukippos döttrar” (1618–1620). Alte Pinakothek, München.
• 

  © José Luiz Bernardes Ribeiro, CC BY-SA 4.0
  –”Hélène Fourment i brudklänning” (cirka 1630-1631). Alte Pinakothek, München.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 11 juli 2005.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 18 juli 2005.

• Belkin, Kristin Lohse (1998). Rubens. London: Phaidon Press. ISBN 0-7148-3412-2 
• Held, Julius S. (1983). Thoughts on Rubens' Beginnings. Ringling Museum of Art Journal. sid. 14–35. ISBN 0-916758-12-5 

• Alpers, Svetlana, The Making of Rubens. New Haven: Yale University Press 1995. ISBN 0-300-06010-6
• Heinen, Ulrich, "Rubens zwischen Predigt und Kunst." Weimar 1996. ( PDF)
• Büttner, Nils, Herr P.P. Rubens. Göttingen: Vandenhoeck 2006. ISBN 3-525-47906-9
• Corpus Rubenianum Ludwig Burchard. An Illustrated Catalogue Raisonne of the Work of Peter Paul Rubens Based on the Material Assembled by the Late Dr. Ludwig Burchard in Twenty-Seven Parts, Edited by the Nationaal Centrum Voor de Plastische Kunsten Van de XVI en de XVII Eeuw.
• Lamster, Mark. Master of Shadows, The Secret Diplomatic Career of Peter Paul Rubens New York, Doubleday, 2009.

• Wikimedia Commons har media som rör Peter Paul Rubens.
  Bilder & media
• Peter Paul Rubens hos Europeana