Rostkronad lärka

Rostkronad lärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Blanfordlärka längst ner
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteCalandrella
ArtRostkronad lärka
C. blanfordi
Vetenskapligt namn
§ Calandrella blanfordi
Auktor(Shelley, 1902)
Synonymer
Blanfordlärka

Rostkronad lärka[2] (Calandrella blanfordi) är en fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.[3] Den förekommer i nordöstra Afrika. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och levnadssätt

Rostkronad lärka är en långstjärtad medelstor lärka med rostbrun hjässa. Fjäderdräkten varierar geografiskt, där bergslevande former är mer fylliga i färgerna och de i låglandet mer urvattnade, men alla former uppvisar den rostbruna hjässan och vanligen lite svart på bröstsidan. Sången består av korta, pratiga fraser som ofta upprepas och vanligen avges i flykten. Bland lätena hörs en stigande vissling och ett snabbt skaller.[4]

Brunkronad lärka, tidigare behandlad som underart, är mindre, med ljusare ovanida och hjässa, mindre inslag av rostrött på övergump och övre stjärttäckare, tydligt mindre svart bröstfläck, beige anstrykning på undersidan snarare än roströd och mindre framträdande vitt på strupe och ögonbrynsstreck.[5]

Utbredning och systematik

Rostkronad lärka förekommer i nordöstra Afrika och delas idag vanligen in i två underarter med följande utbredning:[3]

  • Calandrella blanfordi blanfordi – förekommer i norra Eritrea
  • Calandrella blanfordi erlangeri – förekommer i Etiopien

Tidigare behandlades erlangeri som en egen art, Calandrella erlangeri. Samtidigt inkluderades brunkronad lärka (C. eremica) i blanfordlärkan. Efter DNA-studier rekommenderades dock nuvarande uppdelning.[6]

Levnadssätt

Rostkronad lärka hittas i bergsbelägna gräsmarker, jordbruksfält och halvöken. Den ses ofta i flockar.

Status

För rostkronad lärka råder brist på kunskap vad gäller arternas population och utveckling, men den anses inte vara hotad. IUCN kategoriserar den därför som livskraftig.[1]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar engelska naturforskaren William Thomas Blanford.[7] Tidigare kallades den blanfordlärka även på svenska, men justerades 2023 till ett enklare och mer informativt namn av BirdLife Sveriges taxonomikommitté.[2]

Noter

  1. ^ [a b] Birdlife International 2016 Calandrella blanfordi Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  2. ^ [a b] BirdLife Sverige (2023) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.1). doi :  10.14344/IOC.ML.9.1.
  4. ^ Ryan, P. and G. M. Kirwan (2020). Blanford's Lark (Calandrella blanfordi), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, B. K. Keeney, P. G. Rodewald, and T. S. Schulenberg, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blalar2.01
  5. ^ del Hoyo, J., N. Collar, and G. M. Kirwan (2020). Rufous-capped Lark (Calandrella eremica), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blalar4.01
  6. ^ Stervander, M., Alström, P., Olsson, U., Ottosson, U., Hansson, B. and Bensch, S. (2016). Multiple instances of paraphyletic species and cryptic taxa revealed by mitochondrial and nuclear RAD data for Calandrella larks (Aves: Alaudidae). Mol. Phylogenet. Evol. 102: 233–245.
  7. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Ammomanes Tephrocorys Gronvold.jpg
Desert Lark Ammomanes deserti samharensis Shelley, 1902 (top), and Blanford's Lark Calandrella blanfordi (Shelley, 1902) (bottom)