Rostam

Rostam sörjer Sohrab. Persisk miniatyr.
Naqsh-e Rostam I

Rostam (persiska رستم) är en iransk hjälte och huvudperson i det persiska nationaleposet Shahnameh (Kungaboken). Han betraktas som hjältarnas hjälte och framträder i flera av eposets (ur litterär synpunkt) mest ansedda avsnitt. Namnet Rostam kommer från avestiskans raosta-takhma i betydelsen "den erfarne modige". Legenderna om hjälten bygger på östiranskt sagomaterial från parthisk tid och till sin sociala ställning påminner han om den parthiske befälhavaren Surena från slaget vid Carrhae. [1]

Liv och legend

Rostam är barn till Zal och en halvturansk prinsessa vid namn Rudabe. I Ferdousis Shahnameh skildras den eviga envigen mellan Iran ("ariernas land") och Turan, som är namnet på Irans nordöstliga ärkefiende i folksagorna och som symboliserar den turkiska folkvandringen in över den iranska högplatån. Zal bävade för att hans älskarinna Rudabe skulle dö vid förlossningen av Rostam eftersom babyn var så ovanligt stor. Men enligt Shahnameh instruerade den mytologiska fågeln Simorgh honom att utföra kejsarsnitt (som än i dag heter rostamzâd رستمزاد på persiska) på henne. På så sätt räddades modern och barnet.

Som barn dödar Rostam en vansinnig vit elefant som tillhör shahen Manuchehr med ett enda klubbslag. Han tämjer sin farfar Sams legendariska hingst Rakhsh. Som vuxen utkämpar han flera krig i Centralasien och utför flera stordåd. Han sägs bland annat ha dödat en stor vit drake. Mest berömd är han för en färd som han ger sig av på för att rädda shahen Kay Kavus, som fångats av Mazandarans demoner (divân). Denna resa är omtalad som Rostams "sju äventyr" (haft khân) i litteraturen.

Rostam fick en son med Tahmineh, en prinsessa från Samangâm. Sohrab dödades oavsiktligt av sin far i strid under shahen Kay Kavus styre. Rostam fick senare en dotter, Banu Goshasp, och en son, Faramarz, som båda blev berömda hjältar i Turan och i Indien.

Inflytande på europeisk litteratur

I engelsk 1800-talslitteratur förekommer Rostam i ett poem av Matthew Arnold där han utkämpar en kamp mot sin egen son Sohrab som bygger på Ferdousis berättelse i det persiska nationaleposet.

Det finns likheter mellan Rostam-legenden och den irländska hjälten Cúchulainn. Båda dräper en våldsamt odjur som tonåringar, dödar sina söner i strid och är till synes obesegrade i krig och mördas på grund av förräderi medan de själva dödar sin baneman i sista andetaget.

De persiska hjältarna Rostam och Esfandiar motsvaras av Herkules i den grekiska traditionen.

Litteratur på svenska

Referenser

  1. ^ Gazerani, Saghi (2015). The Sistani Cycle of Epics and Iran's National History: On the Margins of Historiography. BRILL. pp. 1–250. ISBN 9789004282964.

Media som används på denna webbplats

Divan von Hafiz.jpg
From a manuscript of Divan of Hafez.
Faravahar.svg
Författare/Upphovsman: The original uploader was Ploxhoiengelska Wikipedia., Licens: CC BY-SA 3.0
Author: Kevin McCormick
RostamMournsSohrab.jpg
Illumination from a Shahnameh manuscript
Naqsh-e Rostam I (3115287063).jpg
Författare/Upphovsman: dynamosquito from France, Licens: CC BY-SA 2.0

Naqsh-e Rostam I is the last and most achieved of the 3 investiture rock reliefs attributed to the king Ardashir Ist, founder of the sasanian dynasty ruling the 2nd Persian empire. This relief has a major iconographic interest, for having completed almost all the picture standards, making it a model that will direct the way later sasanian artists will proceed to the carving of the rock reliefs immortalizing both the investiture and the victories of Ardashir’s successors.

The scene shows Ardashir on the left, receiving a ribonned ring of power (called farshiang) from the hand of zoroastrian god Ahuramazda at the right side of the register. The divinity holds in his left hand the barsom (stick symbolizing the divine power), and wears his typical crenelled crown. The king's hairs are fasten into a big spheric bow, all contained into a veil forming the typical sasanian kings hairdressing (called Korymbos). The king pays respect to the god by curving his 2nd finger forward in front of his mouth. A servant stands behind Ardashir, protecting him from the flies, agitating a sticky device. The horse of the king walks over the dead body of Artabanus V, former parthian king, ruler of the Iranian plateau, killed by a revolted Ardashir. Such image is intended to remind everyone that such reign started on a victory against the previous ruler. In a symmetric way, the horse of Ahuramazda, walks over the dead humanized figure of Ahriman, divinity of the bad.

When comparing it to the previous reliefs of Firuzabad II

and Naqsh-e Rajab III , one can easy see that the composition dramatically evolved. The frame preparing the register is complete, and its proportions are very close to those of a golden rectangle (the lengths of its sides are proportional to the numbers composing the mathematic sequence of Fibonacci). The posture of each character (including the horses) and the disposition of their limbs follow diagonal lines which  are parallelic and perfectly symmetric relatively to a median vertical line passing through the Farshiang. All these lines make angles which will also be respected in later reliefs. The proportions of the animals are also ruled by very strict conventions: the line passing through the top of the back of each horse and their eyes is the exact horizontal median line, while the line bordering their abdomen is at half height of this horizontal median line. The technical execution also is accomplished: the relief is polished so sharply that its quality approachs the achaemenian embossed 3D sculptures, the carving being no more plane but all in volume. Such use of volume is completed by the use of perspective, as shows the position of the servant standing behind the royal horse. Abandoning completely the parthian static fashion, the scene is now dynamic, and an impression of movement is clearly given by the horses. The movement is also enhanced by an artifice: Ahuramazda still has its hand closed around the ring, while the king’s hand is still open waiting, suggesting the movement. The clothes are now executed with more attention, with gracious bended wrinkles.

Some scholars think that by carving his relief at the sacred place of Naqsh-e Rostam where were already located 4 royal achaemenian tombs ( see it on Rob’s stream), an achaemenian temple, and at last 1 elamite rock relief, Ardashir intended probably to back the legitimacy of his accession to the power by drawing so the lines of his reign in continuity with his mythical predecessors of the elamite kingdom and 1st Persian empire.

Thx to YoungRobV for posting his precious pictures

Taken at Naqsh-e Rostam, Vicinity of Marvdasht, Fars province, Iran, April 2008.