Televerket

Fönster "Rikstelefon" i gamla telefonkiosken.
En vanlig syn förr i tiden.
Fasaden på Televerkets hus i Östersund.

Televerket var fram till 1 juli 1993 ett verk som ägde och drev Sveriges telenät, TV-nät och mobila nät. Det grundades genom regeringsbeslut i februari 1853. Redan från starten var verket både en myndighet och ett affärsdrivande verk (ett statligt företag med inkomster och egen verksamhet). Från 1920-talet fram till 1993 hade verket de facto ett monopol på telefoni i hela Sverige, även om något monopol i strikt lagteknisk mening aldrig existerade.

Verket grundades som Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket. Namnet förenklades 1871 till Kongl. Telegrafverket och 1903 ändrades stavningen till Kungl. Telegrafverket. Under 1946 togs "Kungl." bort och till hundraårsjubileet 1953 kortades namnet till Televerket.

Historia

Telegrafverkets administrativa ledning

Telegrafverket var ett statligt verk som lydde under civildepartementet och som hade till uppgift att ombesörja befordringen av telegram och förmedla utväxlingen av telefonsamtal. Telegrafverket räknar sin tillkomst från 1853, då telegramtrafiken tog sin början på den första i Sverige byggda elektriska telegrafledningen mellan Stockholm och Uppsala. I början av 1880-talet infördes telefonen, och därmed ökades verkets arbetsområde avsevärt.

På 1890-talet inköpte telegrafverket så gott som alla de då befintliga enskilda näten och anslöt dem till rikstelefonnätet. Högsta ledningen över telegrafverket utövades enligt instruktion av 11 oktober 1907 av Telegrafstyrelsen med en generaldirektör som chef. Styrelsen bestod av fyra byråer – administrativa byrån, linjebyrån, trafikbyrån och radiobyrån – som skulle ha hand om K. M:ts och riksdagens löpande kontroll över telegrafverkets förvaltning och vara speciella sakkunniga i frågor rörande telegraf- och telefondriftens ekonomi. Sverige delades upp i sju distrikt för driften av landets telegraf- och telefonnät, nämligen Malmö (I), Göteborg (II), Norrköping (III), Stockholm (IV), Gävle (V), Sundsvall (VI), Luleå (VII).

Telegraftiden

Sedan den elektriska telegrafin uppfunnits uppdrogs åt chefen för den optiska telegrafen generalmajor Carl Fredrik Akrell att planera ett elektriskt telegrafinät i Sverige. Planen innebar att man skulle börja med linjen Stockholm-Uppsala och därifrån fortsätta till Göteborg och Helsingborg. Arbetet började i Märsta mars 1853, och telegrafförbindelsen Stockholm-Uppsala öppnades för allmän trafik 1 november 1853.[1]

Verksamheten uppdrogs åt ett affärsdrivande verk Kongl. Electriska Telegraf-Werket. Nätet byggdes snabbt ut och redan 1855 fick Sverige telegrafförbindelse med kontinenten genom en kabel via Öresund. 1857 utsträcktes telegrafnätet till Haparanda och 1859 fick Gotland förbindelse via en kabel mellan Klintehamn och Västervik.[1]

År 1866 blev ett viktigt år för telekommunikationerna då S/S Great Eastern lyckades förena Europa och Amerika med en telegrafkabel. 1874 infördes ett nytt telegrafsystem i Sverige, det så kallade Wheatstonesystemet med maskindrivna telegraferingsapparater som gav snabbare utväxling av trafiken.[1]

Telenätens framväxt

År 1877, året efter att Alexander Graham Bell lämnat in sin patentansökan, kom den första telefonen av hans fabrikat till Sverige. Redan tidigare samma år hade Hakon Brunius i Jönköping på grundval av hans patentbeskrivning tillverkat kopior och satt upp ett fungerade telefonnät i staden.[1]

Telegrafverket gjorde 1877 en utredning om telefonens användning. Bland annat på grund av det faktum att mikrofonens räckvidd på den här tiden var högst 50 kilometer gjorde man då bedömningen att telefonapparaterna inte hade någon praktisk funktion på det svenska telegrafnätet. Man kom dock snart att bli tvungen att ändra sig.[1]

Landets första telefonstation öppnades i september 1880 av Stockholms Bell Telefonaktiebolag med omkring 100 abonnenter. År 1881 öppnade Telegrafverket en telefonstation i Stockholm för departementen och ämbetsverken. 1883 bildades Stockholms Allmänna Telefon AB. Även i många andra städer tillkom på privat initiativ lokala telefonnät. Telegrafverkets första lokalnät för allmänheten öppnades 1882 i Härnösand. Samma år tillkom ett telefonnät i Uddevalla, och 1883 fick Halmstad ett eget telefonnät.[1]

År 1883 köpte Telegrafverket upp Bellbolagets telefonnät i Malmö, samtidigt som verket anlade ett telefonnät i Lund, och de båda näten bands samman med dubbelledningar, ett sätt att öka signalens räckvidd. Året därpå löstes telefonnäten i Landskrona in och nya nät anlades i Eslöv och Trelleborg. 1885–1888 tillkom ett omfattande nät i Bohuslän och telefonstationer i Helsingborg och Umeå.[1]

Mot ett rikstäckande nät - Rikstelefon

Televerkets hus i kvarteret Jericho på Jakobsbergsgatan 24 i Stockholm uppfördes 1910–1912 för Kungl. Telegrafverket.

År 1888 ansökte Stockholms Allmänna Telefon AB (SAT) om tillstånd av regeringen att få bygga tre s.k. stamnät från Stockholm till Sundsvall, Malmö och Göteborg. Ansökan gick på remiss till Telegrafverket, som yrkade avslag med motiveringen att det skulle vara bättre för allmänheten om Telegrafverket hade ansvar för dem; verket meddelade också att det kunde bygga dem. Denna rekommendation från Telegrafverket ledde till att regeringen gav verket ensamrätt att bygga ledningarna, och fem år senare var de klara.

Monopolet på interurbanledningar ledde till att Telegrafverket lanserade varumärket Rikstelefon.

Ett kopplingsskåp, centralskåp, från 1930-talet i Södra Ängby.
Rikstelefon, väggmodell, 1920-tal.

Under 1890-talet försökte Telegrafverket få kontroll över alla telefonnät i landet för att standardisera tekniken och minska sina administrativa kostnader. Verket skrev flera motioner om ett förstatligande av telefonväsendet, men regeringen avslog dem alla. I stället erbjöd Telegrafverket lokala nät att ansluta sig till stamnätet, och då dessa inte hade råd att bygga om näten från enkeltråds- till dubbeltrådsteknik, vilket verket krävde, erbjöd sig Telegrafverket att köpa upp föreningarna. Abonnenterna ville hellre kunna ringa långt än att äga sina egna nät. Antalet telefoner som var anslutna till Telegrafverkets nät ökade från 20 % av landets telefoner år 1889 till 65 % år 1902.

År 1892–1893 anlades en telefonledning från Örebro över Karlstad och Charlottenberg till norska gränsen, och 2 september 1893 öppnades telefonförbindelser med Norge. Den 6 december samma år öppnades en telefonledning från Hildesborg nära Landskrona till Vedbæk i Danmark. I augusti 1903 upptogs telefontrafik mellan Sverige och Tyskland. Denna trafik kunde dock inte utsträckas särskilt långt ens med dubbelledningar. Från Stockholm, Norrköping och Örebro kunde man inte komma längre än till Hamburg och Lübeck; från Göteborg nåddes även Bremen, Stettin (nuv. Szczecin) och Stralsund, medan Malmö och Helsingborg kunde nå Berlin. Med den nya Pupinspolen kunde dock trafiken börja utsträckas längre: 1909 lades Sveriges första pupiniserade kabel mellan Malmö och Lund. År 1908–1909 konstruerade två ingenjörer vid Telegrafverket, Egnér och Holmström, en starkströmsmikrofon, med vilken man under försök sommaren 1909 lyckades tala mellan Stockholm och Berlin samt mellan Stockholm och Paris. Detta krävde dock att ledningarna var felfria. Det rapporterades att de svenska samtalen med Paris kunnat höras på i stort sett alla telefonledningar i norra Tyskland. I januari 1914 togs från tysk sida initiativ till en pupiniserad dubbelledning mellan Trelleborg och Rügen. På grund av kriget kom ledningen att färdigställas först i november 1919.[1]

Tillverkning av telefonapparater skedde sedan 1891 på Mosebacke torg i Stockholm. På grund av stigande efterfrågan öppnade man 1907 en verkstad även i Henriksborg fram till 1913 då all tillverkning flyttades till Nynäshamn.[2]

I Stockholm, där en tredjedel av landets abonnenter fanns, hade Telegrafverket mindre än 20 % av alla abonnenter. Resten hade SAT (som år 1888 köpt aktiemajoriteten i Stockholms Bell Telefonaktiebolag). Mellan 1890 och 1900 förekom avtalsreglerad samtrafik mellan näten, men när samtrafikavtalet löpte ut inleddes "telefonkriget" i Stockholm. Telegrafverket ville köpa upp SAT, men riksdagen ansåg att 13 miljoner kronor var ett för högt pris och att samtrafiken fungerade bra. SAT tyckte däremot att villkoren för det nya samtrafikavtalet blev för hårda, vilket resulterade i att samtrafiken upphörde den 1 juni 1903. I 15 år framöver var SAT:s abonnenter helt avskurna från övriga landet. Inte förrän efter första världskriget inleddes nya förhandlingar om ett statligt övertagande av SAT. År 1918 nåddes en överenskommelse, och Telegrafverket kunde köpa SAT:s nät för 47 miljoner kronor.

Sedan första världskriget har samarbetet mellan Telegrafverket (sedermera Televerket) och LM Ericsson varit av stor betydelse för teknikutvecklingen. Genom att de två samarbetade kunde Telegrafverket få komponenter och system som praktiskt tagit var skräddarsydda, och LM Ericsson hade stor nytta av att från driften snabbt kunna få information om hur de nya komponenterna fungerade.

Telegrafverket fortsatte samtidigt utvecklingen av telegrafin. En snabbtelegraf med hålremsor introducerades 1913. År 1911 inrättades den första stationen för trådlös telegrafering med fartyg vid Nya varvet i Göteborg. Verket planerade ett flertal stationer, så att hela den svenska kuststräckan skulle täckas, och 1914 byggdes Vaxholms kuststation, 1916 Härnösands telegrafstation och 1919 Bodens. Vidare anlades en centralstation med effekten 80 kW vid Karlsborg på Vätterns västra strand. Förhoppningen var att med stationen kunna upprätta telegrafförbindelse med Nordamerika, något som dock endast visade sig möjligt under gynnsamma förhållanden.[1]

År 1918 framlades planer på ett rikskabelnät. Telefonkablar hade kommit till användning redan på 1890-talet, främst i Stockholm, där den stora mängden luftledningar tillhöriga de privata telefonbolagen omöjliggjorde ytterligare anläggning av luftledningar. På sträckan Stockholm–Göteborg var telefonlinjen anlagd utmed järnvägslinjen. Inför den förestående elektrifieringen av denna måste telefonlinjen flyttas för att undvika störande induktion från järnvägens kontaktledning. En kabel ansågs nu fördelaktigare. År 1921–24 ersattes luftledningen på sträckan med en kabel; 1924 inleddes arbetet med en kabel mellan Stockholm och Norrköping, och sommaren 1926 började man lägga kabeln Stockholm–Gävle. År 1929 startade man från Norrköping söderut och nådde Nässjö samma år.[1]

Efter att det enbart hade gått att utväxla samtal med Danmark, Norge, Tyskland och norra Finland (via Haparanda) anslöts under 1920-talet telefonnätet till allt fler länder. År 1925 blev det möjligt att telefonera till Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, 1927 till Belgien, Frankrike och Storbritannien samt 1928 till Luxemburg, Nederländerna och Ungern. Året därpå drogs en kabel över Ålands hav till Finland, vilket gjorde telefonering mellan länderna möjlig. Radions utveckling möjliggjorde även radiotelefonering till länder med vilka kabelförbindelser saknades. År 1928 etablerades radiotelefoniförbindelser med Kanada, USA, Kuba och Mexiko, och 1929 med Argentina. Redan 1923 hade Telegrafverket upprättat en radiotelegrafförbindelse med USA via Alexanderson-sändaren i Grimeton.[1]

I USA och Tyskland hade man i slutet av första världskriget börjat experimentera med bärvågsteknik inom telefonin, och redan åren efter krigsslutet upprättades de första ledningarna med denna teknik, som innebar att flera telefonsamtal kunde utnyttja samma linje. I Sverige byggdes den första anläggningen, för sträckan Stockholm–Malmö, 1921.[3]

Under 1920-talet inleddes även automatiseringen av telefonväxlarna. Efter Telegrafverkets inköp av AB Stockholmstelefon var grunden lagd för en enhetlig automatisering av Stockholms telefonnät. År 1924 invigdes den första automatstationen, Norra Vasa (för 5000 linjer), vid Norrtullsgatan 47 i Vasastaden; den följdes snart av flera. Den första växeln med koordinatväljare öppnades i Sundsvall 1926. Under 1930-talet inleddes automatisering även på landsbygden. År 1949 automatiserades den första rikstelefonisträckan, men redan tidigare hade automatisk trafik införts på sträckor mellan vissa närbelägna orter med mycket trafik sinsemellan (Stockholm–Södertälje och Borås–Kinna).[1]

På 1920-talet infördes fjärrskrivmaskiner inom telegrafin, vilka inte krävde kunskaper i telegrafering för att hanteras. Det innebar möjlighet att anlägga nät av telegrafförbindelser där olika abonnenter kunde kopplas samman med varandra på liknande sätt som i telefonnätet. Ett system för telexmaskiner togs efterhand fram även i Sverige. Den första var en provisorisk manuell station i Stockholm som togs i bruk i augusti 1945. Den ersattes 1946 av tre automatiska telexstationer, en huvudstation i Stockholm samt understationer i Göteborg och Malmö.[1]

Den 25 september 1956 togs den första transatlantiska telefonkabeln i bruk.[1]

Mobila eran

Mobiltelesystem A (MTA) kom 1956. MTA innebar i praktiken en bakelitlur och en fingerskiva i kupén, medan radiostationen tillsammans med 30 kilo batterier fanns i bagageutrymmet. MTB (Mobiltelesystem B) kom i slutet av 1950-talet och innebar inga större förändringar jämfört med MTA. Till MTC planerades en automatisering, men tekniken var inte mogen, så Televerket beslöt sig för att avvakta. Istället lanserades MTD 1972. MTD utgjordes av en radioenhet som monterades på lämplig plats i fordonet och en manöverpanel med lur som sattes i förarutrymmet. Det satt telefonister på betjäningscentraler, initialt i Örebro, men senare även i Malmö, Trollhättan, Sundsvall, Göteborg samt Karlstad som förmedlade samtalen. När A, från mobil ville ringa till B anropades telefonisterna i betjäningscentralen som förmedlade samtalet. Den uppringande anvisades en egen kanal där sedan samtalet förmedlades. På samma sätt, när B ville få tag på A anropades A på en anropsfrekvens och anmodades gå till samtalskanalen. MTC, som hade lagts i malpåse utvecklades vidare och lanserades 1981 som NMT, Nordisk Mobiltelefoni som världens första helautomatiska mobiltelefonisystem och det man senare kom att kalla NMT450. NMT använde 450 MHz-bandet för att förmedla samtal.

Med den automatiska mobiltelefonitjänsten strömmade kunderna till. I mitten på 1980-talet tog antalet frekvenser i 450 MHz-bandet slut och det behövdes en lösning på bristen på frekvensband. År 1986 lanserades NMT900, med mindre telefoner ("bärbara" fick sitt genombrott 1990) och en batterisparfunktion som innebar att sändarstationen kunde beordra mobiltelefonen att gå ner i sändningsstyrka och därmed spara ström. Under tiden sökte man inom den Europeiska teleunionen efter en gemensam standard för mobiltelefoni på ett frekvensekonomiskt sätt. Televerket Radio ledde arbetet genom att inneha ordförandeskapet. I Sverige lanserades samtidigt först MBS - Mobilsökning och MiniCall, mobilsökningstjänster. Genom enklaste MBS-sökningen fick man reda på att någon sökte en, genom den mest avancerade (så småningom MiniCall Text) kunde man sända upp till 255 teckens textmeddelande, något som GSM-kommittén tog fasta på när man lade till något man kallade sms och som skulle klara upp till 160 tecken.

År 1992 var GSM redo för lansering. GSM stod ursprungligen för "Group Special Mobile" men fick i Sverige inledningsvis, skämtsamt betydelsen "Göteborg, Stockholm, Malmö" för dess begränsade täckning jämfört med NMT. Eftersom man insåg den globala potentialen för GSM byttes tidigt betydelsen till "Global System for Mobile Communications".

Styckning, bolagisering och försäljning.

Under den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt överfördes verkets myndighetsroll den 1 juli 1992 till den nyinrättade Telestyrelsen. Telestyrelsen övertog den statliga postadministrationen från Postverket den 1 mars 1994 och bildade därmed det nya centrala ämbetsverket Post- och telestyrelsen. Teli, Televerkets egen tillverkningsindustri, såldes till Ericsson. Driften av de rikstäckande rundradio- och tv-sändarnäten överfördes från Televerket Radio till bolaget Teracom som dock fortfarande ägs av staten. Telefonkatalogverksamheten överfördes i juli år 2000 till Eniro AB som senare samma år börsnoterades.

Den återstående verksamheten inom telefoni, mobiltelefoni och datanät ombildades den 1 juli 1993 till ett nytt aktiebolag med namnet Telia AB. Staten sålde en tredjedel av bolaget när det introducerades på Stockholmsbörsen den 13 juni 2000. År 2021 uppgår svenska statens ägande i Telia till 39%.

Logotyp och de orangea bilarna

En Volvo 245, ursprungligen lackerad i Televerksorange. Den blå linjen tillkom vid bolagiseringen till Telia.

Verkets symbol och logotyp var den femuddiga nordstjärnan omgiven av åskviggar under en kunglig krona, populärt kallad "krabban". Verkets tjänstebilar hade under många år orange färg med påskriften ”TELE” i svart. Färgen valdes med speciell tanke på trafiksäkerhet: Bilen skulle synas i trafiken oberoende av väglag och årstid. Jämför färgen på livbojar och snökäppar.

Styrelse

Verkets styrelse kallades Kungl. Telegrafstyrelsen, senare ändrat till Telestyrelsen (ej att förväxla med Post- och telestyrelsen). Normalt avsåg beteckningen Telestyrelsen den samling personer som motsvarar en bolagsstyrelse. Under en period kunde begreppet även avse en enhet om 100-tals tjänstemän, laboratorier etc som senare namnändrades till Televerkets Centralförvaltning.

Museum

Det gamla styrelserummets interiör från det sedermera rivna Brunkebergs hotell i Stockholm byggdes upp på det numera nedlagda Telemuseum, som var samlokaliserat med Tekniska Museet. Orsaken till att Telemuseum, trots kraftiga protester från många håll, lades ned, var statens ovilja att skjuta till nödvändiga medel för den fortsatta driften, då de tidigare sponsorerna Telia och L M Ericsson av egna ekonomiska skäl drog in sina bidrag.

Bilder

Endast Televerkets egen telefonutrustning fick anslutas till telefonnätet. Detta kallades anslutningsmonopolet och avskaffades stegvis under 1980-talet.[4]

Generaldirektörer

Carl Fredrik Akrell var Telegrafverkets förste chef, dock ej med titeln generaldirektör.

Tillförordnade generaldirektörer

  • Erik Storckenfeldt 1890–1893
  • Herman Rydin 1906–1908

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Telekommunikation i Sverige under 140 år - Televerket 1853-1993, Karl Väinö Tahvanainen i Daedalus 1994
  2. ^ ”Telegrafverket tillverkade telefoner på Henriksborg 1907 – 1913”. Nackanytt i Kvarnholmen Finntorp Saltsjöqvarn Finnboda Henriksdal. 2023 08 13. https://vastrasicklao.se/2023/08/13/telegrafverket/. Läst 2023 08 13. 
  3. ^ Carlquist, Gunnar; Carlsson, Josef, red (1947–1955). Svensk uppslagsbok. Bd 5 (2., omarb. och utvidgade uppl.). Malmö : Förlagshuset Norden. sid. 576. Libris 11112. http://svenskuppslagsbok.se/scans/band_05/0575_0576-0038.jpg. Läst 19 maj 2015  Arkiverad 19 augusti 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ ”Avregleringen av sex marknader” (PDF). Statskontoret. 2004. Arkiverad från originalet den 26 september 2006. https://web.archive.org/web/20060926144048/http://www.statskontoret.se/upload/Publikationer/2004/200428.pdf. Läst 29 januari 2008. 

Vidare läsning

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Diavox 1975 beige.jpg
Författare/Upphovsman: Holger Ellgaard Redigera dessa strukturerade data på Commons, Licens: CC BY-SA 3.0
Ericssons Diavox-telefon med beige kåpa, tillverkad för Televerket, Sverige
Telehuset Östersund 09.jpg
Författare/Upphovsman: Hans Lindqvist, Licens: CC BY-SA 4.0
i RAÄ:s bebyggelseregister (BBR).
Sodra angby 2008p.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Södra Ängby, Bromma, Stockholm. Telverkets kopplingsskåp
1896 telephone.jpg
Telephone produced in 1896 by the Swedish State authority and state-owned corporation Kongl. Telegrafverket ("Royal Telegraph Agency", later Televerket; now Telia Company) at their factory on Fiskargatan ("The Fisherman's Street") in Stockholm. Model designed by Swedish architect Isak Gustaf Clason in 1894.
Bakelittelefon 1947a.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Ericssons bakelittelefon från 1947
Dialog 1966 grau.jpg
Dialog telefon från 1966 i grå färg.
Kungl Telegrafverket 1925.jpg
Wandtelefon Typ BD 370 von 1925, Kungliga Telegrafverkets verkstad Nynäshamn. Die Spiralschnur ist nicht Original!
Ericsson bakelittelefon 1931.jpg
Författare/Upphovsman: Holger Ellgaard Redigera dessa strukturerade data på Commons, Licens: CC BY-SA 3.0
Ericssons Bakelittelefon 1931
Telefono automatico a batteria centrale (BCA) - Museo scienza tecnologia Milano D0954 02.jpg
Författare/Upphovsman:
Ericsson (Telefonaktiebolaget LM Ericsson) (produttore), Lysell Ralph (designer), Gösta Thames Has (designer)
, Licens: CC BY-SA 4.0
Oggetto costituito da una monoscocca in plastica pressofusa color rosso che comprende microfono e ricevitore, la scocca è avvitata alla base sulla quale sono inseriti i circuiti e la suoneria a ronzatore. La parte centrale dell'involucro è modellata in modo ergonomico per migliorare la presa della mano. Il disco combinatore, in plastica nera (bachelite), è sistemato sotto la base di appoggio. Il pulsante, in plastica rossa, che funge da interruttore di linea, è posto al centro del disco commutatore ed è collegato ad esso da una guarnizione in gomma. Quando il telefono è appoggiato al tavolo l'interruttore è aperto (telefono a riposo), quando invece lo si solleva l'interruttore è chiuso (telefono in servizio). Dalla base fuoriesce il cavo di collegamento alla rete telefonicaa spirale, con spina tripolare di colore beige.
Funzione

Questo telefono veniva collegato alla rete telefonica e permetteva all'utente di raggiungere qualunque abbonato sulla rete in modo automatico.

Modalità d'uso

L'alimentazione di questa tipologia di telefoni automatici a batteria centrale si trova nella centrale e l'alimentazione del microfono avviene attraverso la linea telefonica. Sollevando il telefono, il tasto di interruzione linea si solleva e chiude il circuito di alimentazione del microfono (telefono in servizio). Contemporaneamente un segnale proveniente dalla centrale genera nel ricevitore il segnale di libero. Una volta sollevato il telefono e verificata la disponibilità della linea, l'utente utilizza il disco combinatore per inviare alla centrale gli impulsi di selezione. Il disco ha infatti un contatto in serie alla linea che si apre a brevi intervalli durante la rotazione di ritorno: questi impulsi di apertura della linea corrispondono a brevi interruzioni di corrente che rappresentano i segnali di selezione. Questi segnali, giunti in centrale, azionano i meccanismi automatici predisponendo il contatto con la linea dell'utente desiderato. Nel telefono dell'utente chiamato (analogo a quello chiamante) viene così attivata la suoneria. Sganciato il microtelefono si chiude la connessione tra i due telefoni e la conversazione puo' iniziare.

Notizie storico-critiche
Dopo i modelli standardizzati prodotti alla fine degli anni '50 e all'inizio degli anni '60, i telefoni cominciarono a modificarsi nella forma. Il telefono rimaneva pressoché immutato dal punto di vista tecnico e la misura della distanza bocca-orecchio dell'uomo limitava fortemente le possibilità di modificarne l'aspetto, ma i designer cercarono comunque di trasformare la forma canonica degli apparecchi telefonici (pur rispettandone l'ergonomicità) Ericofon deve la sua forma e la sua struttura compatta al suo originario target di riferimento: gli ospedali. Utilizzare un telefono da tavolo dal letto di un ospedale era scomodo, da qui l'idea di incorporare i due elementi in un'unica forma compatta e di facile utilizzo. Ericofon, trasformò radicalmente quella che era stata fino ad allora la forma canonizzata dalla tradizione. I designer dell'Ericofon (Ralph Lysell, Thames Has Gösta, Hugo Blomberg) impiegarono più dieci anni per realizzare questo modello chiamato anche "Cobra": il problema era far stare tutti i componenti del telefono in così poco spazio e avere comunque un telefono che fosse possibile tenere in mano e muovere agevolmente. I nuovi materiali nati dopo la Seconda Guerra Mondiale (plastica e materiali ferromagnetici) resero possibile la costruzione di componenti di dimensioni più piccole rispetto al passato e la realizzazione della scocca in plastica della forma voluta. Dal primo prototipo del 1941 si arrivò al modello definitivo nel 1958, realizzato in 25 diversi colori. Tra la fine degli anni Sessanta, e soprattutto negli anni Settanta, si diffuse l'abitudine di avere più spine telefoniche all'interno dello stesso appartamento. Era un'opportunità di caratterizzare in modo diverso gli ambienti a partire dai servizi richiesti: in salotto la filodiffusione, in camera da letto, sul comodino, il telefono per il servizio sveglia, e così via; in realtà anche se non si era ancora affermata l'idea del telefono come strumento "individuale" e "personale" di comunicazione, cosa che sarebbe avvenuta solamente con la diffusione dei cellulari negli anni Novanta, ci si stava avviando verso un uso del telefono che prevedeva una maggiore privacy per tutti i componenti della famiglia. L'offerta dei telefoni addizionali era allora una novità assoluta e i modelli erano commissionati ai progettisti di maggior fama come nel caso del telefono "Ericofon".
Rikstelefon 2007.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
"Rikstelefon", del av neoklassisk svensk telefonkiosk.
Rikstelefon väggtelefon.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Svensk väggtelefon från 1920-talet
Carl Fredrik Akrell - from Svenskt Porträttgalleri XX.png
Image scanned from the book "Svenskt Porträttgalleri XX - Arkitekter, Bildhuggare, Målare m.fl. " ("Swedish Portrait Gallery XX - Architects, Sculptors, Painters, ") published 1901
Telegraf Telefon sign.jpg
Författare/Upphovsman: Holger.Ellgaard, Licens: CC BY-SA 3.0
Telegrafverkets skylt i Grangärde, Dalarna, Sverige
Televerkets hus - Jakobsbergsgatan.jpg
Författare/Upphovsman: I99pema, Licens: CC BY-SA 4.0
i RAÄ:s bebyggelseregister (BBR).
Volvo240televerket.JPG
Författare/Upphovsman: Limpan, Licens: CC BY-SA 3.0
En Volvo 245 GL varuvagn från 1988. Fd. tjänstefordon för Televerket i deras särskilda brandgula färg. Notera lastgallret samt att baksäte saknas. Bilen är registrerad som lätt lastbil.