Riksföreståndare

Riksföreståndare är en temporär eller ställföreträdande statschef i en stat med monarkiskt statsskick. Titeln infördes i de skandinaviska länderna på 1400-talet som en översättning av den tyska titeln Reichsverweser.

I en republik kan motsvarande roll gå under benämningen interimspresident.

Riksföreståndare i Finland

När Finland 1917 förklarade sig självständigt från Ryssland hade landet varit ett storfurstendöme med den ryske kejsaren som storfurste sedan 1809. Finland var alltså formellt sett en monarki under Gustav III:s grundlag från 1772 även om landet nu saknade monark. Den tyske prinsen Fredrik Karl av Hessen valdes 1918 till kung av Finland, men innan han tillträdde så hade Tyskland hunnit förlora första världskriget, och då avsade han sig posten. Året efter bestämde man sig för att landet skulle bli republik. Innan Finland blev republik så fungerade först Pehr Evind Svinhufvud (1918) och sedan Gustaf Mannerheim (1918-1919) som riksföreståndare.

Riksföreståndare på Island

1918 blev Island ett kungarike i personalunion med Danmark; den danske kungen var även kung av Island. 1940 ockuperades Danmark av Tyskland, varpå Island ockuperades av Storbritannien och de bägge länderna blev därmed effektivt avskurna från varandra. Eftersom kungen befann sig i Danmark, utsågs på Island Sveinn Björnsson till riksföreståndare för att utföra kungens uppgifter. När Island 1944 beslöt att förklara sig fullt självständigt och att bli republik, blev samme Sveinn landets förste president.

Riksföreståndare i Ryssland

När den ryska kejsarfamiljen hade avrättats 1918, utnämndes Aleksandr Koltjak till riksföreståndare för den vita regimen under Ryska inbördeskriget. När sedan de röda vann inbördeskriget fanns det inte längre någon möjlighet att återinföra monarkin.

Riksföreståndare i Sverige

Historiska riksföreståndare

Sverige har haft riksföreståndare ett antal gånger under historiens lopp. Titeln togs först i bruk då Karl Knutsson (Bonde) utnämndes till det 1438. Han avgick från detta ämbete redan 1441, men det förekom sedan under många år under Kalmarunionens tid, då Bengt och Nils Jönsson (Oxenstierna) tillsammans innehade ämbetet (1448), 1457, då titeln delades av ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och Erik Axelsson (Tott), 1464, då Kettil Karlsson (Vasa) var riksföreståndare, 1465–1467, då Kettil Karlsson, Jöns Bengtsson och Erik Axelsson innehade ämbetet efter varandra, samt åren 1470–1497 (Sten Sture den äldre), 1501–1520 (Sten Sture den äldre, Svante Nilsson (Sture), Erik Trolle och Sten Sture den yngre) och 1521–1523 (Gustav Vasa). Under Kalmarunionen hade Sverige riksföreståndare under så många år, på grund av att de danska kungarna under långa tider var avsatta och riksföreståndarna officiellt agerade som ställföreträdare för dem, men i praktiken själva agerade som kungar. Efter Gustav Vasas trontillträde och införandet av arvkungadöme i Sverige har titeln endast använts två gånger. Dels uppträdde Karl IX under denna titel 1599–1604, innan han erkändes som svensk kung, dels innehades den av hertig Karl, efter att Gustav IV Adolf hade blivit avsatt 1809, innan hertigen utropades till kung med namnet Karl XIII.

Begreppet saknades helt i 1809 års regeringsform. I 39 § från och med 1862 års lydelse fastställs det att den närmast efterföljande i enlighet med successionsordningen skulle agera som prinsregent i kungens frånvaro eller om han befann sig utomlands. En begränsning var dock att en prinsregent inte fick utdela adelskap.[1]

Riksföreståndare i den nuvarande regeringsformen

Enligt den nuvarande regeringsformen, som trädde i kraft 1975, tjänstgör en tillfällig riksföreståndare som statschef då kungen (eller regerande drottning) på grund av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak är hindrad att fullgöra sina uppgifter. Som tillfällig riksföreståndare fungerar i första hand medlem av kungahuset enligt tronföljden. Om inte någon av kungahusets medlemmar kan fullgöra uppgiften, så kan riksdagen utse en person att, efter regeringens förordnande, tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare. Om inte någon annan behörig kan tjänstgöra som riksföreståndare, fungerar riksdagens talman eller, vid förfall för denne, vice talman som tillfällig riksföreståndare efter förordnande av regeringen. Sedan den nuvarande regeringsformen trädde i kraft, har regeringen endast förordnat en tillfällig riksföreståndare vid ett tillfälle, 1988, den dåvarande talmannen Ingemund Bengtsson.[2]

I det fall att kungaätten dör ut så skall riksdagen utse en riksföreståndare som fullgör statschefens uppgifter tillsvidare. En vice riksföreståndare skall samtidigt utses. Detsamma gäller om kungen dör eller avgår och tronföljaren är under arton år. Om riksföreståndaren eller vice riksföreståndaren inte kan tjänstgöra, så utses en tillfällig riksföreståndare på samma sätt som då inte någon av kungahusets medlemmar kan tjänstgöra.

Lista

  • Karl Knutsson (Bonde) (17 oktober 1438 – 13 september 1441), sedan krönt till kung (Karl VIII)
  • Bengt Jönsson (Oxenstierna) (januari – 20 juni 1448), tillsammans med Nils Jönsson
  • Nils Jönsson (Oxenstierna) (januari – 20 juni 1448), tillsammans med Bengt Jönsson
  • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) (mars – 23 juni 1457; första gången), tillsammans med Erik Axelsson
  • Erik Axelsson (Tott) (mars – 23 juni 1457; första gången), tillsammans med Jöns Bengtsson
  • Kettil Karlsson (Vasa) (26 december 1464 – 11 augusti 1465)
  • Jöns Bengtsson (Oxenstierna) (11 augusti 1465 – 18 oktober 1466; andra gången)
  • Erik Axelsson (Tott) (18 oktober 1466 – 12 november 1467; andra gången)
  • Sten Sture den äldre (juni 1470 – 6 oktober 1497; första gången)
  • Sten Sture den äldre (12 november 1501 – 14 december 1503; andra gången)
  • Svante Nilsson (Sture) (21 januari 1504 – 31 december 1511)
  • Erik Trolle (januari – 23 juli 1512)
  • Sten Sture den yngre (23 juli 1512 – 3 februari 1520)
  • Gustav Vasa (23 augusti 1521 – 6 juni 1523), sedan vald till kung (Gustav I)
  • Hertig Karl (24 juli 1599 – 22 mars 1604), sedan krönt till kung (Karl IX)
  • Hertig Karl (29 mars 1792 – 31 oktober 1796), sedan krönt till kung (Karl XIII)

Tillfälliga riksföreståndare sedan 1975

I regel är den tillförordnande tillfälliga riksföreståndaren under kungens statsbesök utomlands den näste i successionsordningen. Listan nedan inkluderar även tillfälliga riksföreståndare som tillträtt när även den näste i successionsordningen varit frånvarande.

Riksföreståndare i Tyskland

Om kungen/kejsaren av Tysk-romerska riket dog innan en ny kung hade blivit vald styrdes Tyskland av två furstar med titeln Reichsverweser, alternativt Reichsvikar (riksvikarie). Riksföreståndarna var alltid kurfurstarna av Pfalz och Sachsen.

När det såg ut som om Tyskland var på väg att enas 1848 utsåg nationalförsamlingen i Frankfurt den liberalt sinnade ärkehertig Johan av Österrike till riksföreståndare. Han nedlade dock sitt ämbete året efter då det stod klart att Tyskland inte skulle enas.

Sedan kejsar Vilhelm II 1918 hade gått i landsflykt och därmed i praktiken abdikerat, ville socialdemokraternas ledare Friedrich Ebert att Max av Baden skulle bli riksföreståndare i väntan på att frågan om statsskicket skulle avgöras. Prins Max avböjde dock och Tyskland var således utan statschef tills Ebert valdes till dess förste president året efter.

I olika kupplaner mot den nazistiska regimen under andra världskriget avsåg man att vid en lyckad kupp utnämna Ludwig Beck till Reichsverweser.

Riksföreståndare i Ungern

Ungern var formellt en monarki 1919-1944 men hade en riksföreståndare under hela perioden, amiral Miklós Horthy. Horthy avsattes 1944 och efterträddes som Ungerns ledare av Ferenc Szálasi (som inte var riksföreståndare), ledare för den ungerska fascistorganisationen Pilkorsarna.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ https://web.archive.org/web/20100831012655/http://www.sns.se/zino.aspx?articleID=839
  2. ^ [a b] Karnov : svensk lagsamling med kommentarer (13 uppl.). Stockholm. 2008/09. sid. 11. ISSN 1402-6503 Libris 8267385 
  3. ^ [a b] ”Victoria får snart vikariera för kungen”. DN.SE. 27 november 1993. https://www.dn.se/arkiv/politik/victoria-far-snart-vikariera-for-kungen/. Läst 27 oktober 2022. 
  4. ^ ”Kungen semestrar – då hoppar Carl Philip in”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/noje/kungligt/kungen-och-victoria-utomlands-carl-philip-tillfallig-riksforestandare/. Läst 27 oktober 2022. 

Källor

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”