Riksdagen 1800


Riksdagen 1800
Ståndsriksdag
Norrköping
Riksdagens varaktighet
15 mars 1800–15 juni 1800
(92 dagar)
◄ 17921809–1810 ►
Redigera Wikidata

Sveriges riksdag i Norrköping 1800 öppnades den 15 mars 1800 av kung Gustaf IV Adolf, och avslutades den 15 juni samma år.

Bakgrund

1700-talet hade för svensk del slutat med två års missväxt, brittiskt kapande av 40 svenska fartyg, blockerad utrikeshandel och svår inflation. 1799 utbröt oroligheter och kravaller i flera svenska städer då brännvinstillverkarna beskylldes för att hålla för höga priser och misstänktes för att smuggla undan spannmål.

Runt nyår 1799–1800 började oroligheter i Norrköping med ett plakat på Gamla torget som smädade stadens bryggare. En folkmassa samlades och ropade på brännvin, några gick till anfall och slog in dörrar och fönster, samt misshandlade bryggarnas familjer. Totalt 30 personer häktades.

De följande dagarna trängde en folkmassa in i rådhuset och tvingade magistraten att släppa de häktade. Grupper beväpnade med påkar tvingade fram militärt ingripande. 300 livgrenadjärer anlände från Linköping och två kanoner posterades på Saltängstorget. Oroligheterna avtog, många greps och ställdes sedan inför rätta för upprorsförsök. En smed och ett par mässingsarbetare dömdes som huvudsakligen ansvariga till döden, men kungen ändrade domen till livstids fästning. Ett 60-tal dömdes till olika straff, från livstids fängelse till spöstraff på Tyska torget. All brännvinsbränning förbjöds i tio månader framåt.

Två veckor senare kallade kung Gustav IV Adolf till riksdag i Norrköping, den enda riksdag han sammankallade. Anledningarna var två: krisen med "Penningverkets svåra belägenhet" och hans egen kröning.

Att riksdagen nu liksom 31 år tidigare förlades till Norrköping berodde dels på regeringens misstroende till huvudstadens "jakobinska" befolkning, dels på att man ville hålla de utländska ambassadörerna borta.[1] Den opposition som regeringen hade att frukta var inte längre den gamla adelsoppositionen, som stått emot Gustav III. Den hade kungamordet och franska revolutionens skräckscener fört på andra tankar. De som nu satte riddarhuset och adeln i svallning var en ny generation, som insupit den franska revolutionens tro på frihet, jämlikhet och broderskap, på den nya tidens liberala och demokratiska idéer. Dessa idéer förkunnades nu med eldig hänförelse av män som Hans Hierta, Georg Adlersparre, David von Schulzenheim, Per Adolf Tham med flera.[1]

Talmän och lantmarskalk

Följande talmän för de fyra stånden som utgjorde ståndsriksdagen valdes av Gustaf IV Adolf:

Riksdagen

Riksdagen inleddes den 10 mars 1800, med modell från riksdagen 31 år tidigare. Huset mittemot rådhuset hade sedan sist inrymt "Adliga jungfrustiftet", men fick användas till slott. Hedvigs kyrka förklarades precis som förra gången för "riddarhus". Många sökte sig till staden för att tjäna pengar medan riksdagen varade. Nya värdshus etablerades av stockholmare, och teaterpjäser spelades. Operasångare gav konserter och hos Egges spelade "Konungens Harmonie Musique". På grund av brännvinsförbudet transporterades brännvin från svenska kronans förråd på Gripsholms slott. Biskop Munck från Lund höll riksdagspredikan i S:t Olai kyrka.

Riksdagens högtidliga öppnande skedde den 15 mars och kungen sade bland annat i sitt trontal;

”...Det är til at öfwerlägga, huru i en framtid sådana swårigheter så wäl må förekommas, såsom ock blifwa mindre känbare, Jag nu sammankallat Eder till detta Riks-Möte; äfwen är et bland dessa wigtiga föremål, att låta kröna Mig som Sweriges Konung, och därigenom på et än mer högtideligt och kraftigt sätt sammanknuta de heliga Band, som förena Konung och Folk. Jag har då ej trott Mig finna någon gladare tidepunkt i Min Regering, än den då Jag njutit frukten av den Förening Jag knutit med en älskad Gemål, genom födelsen af Min Son GUSTAF, af en Swensk Kron-Prins! Det står ej i Min förmåga att med ord för Eder uttrycka och beskrifwa den glädie Jag erfor, då genom den Aldrahögstes nåd Jag såg Swenska Thronen än mer befästad, samt förenade med dessa glada känslor den, at wara Far; och om Jag idag å nyo öfwerlämnar mig till dessa känslor, är det i den fullkomliga öfwertygelse, at de delas här med Mig af Eder, Mina församlade trogna Undersåtare.„
– Gustaf IV Adolfs trontal den 15 mars 1800.

[2]

Efter trontalet upplästes de propositioner som Kungl. Maj:t lade fram för riksdagen[3];

  • Vissa ändringar i jordabalkens 16 Kap. 15 §
  • Vissa ändringar avseende lagfarters kortare erhållande
  • Vissa ändringar i handelsbalkens 9 kap. 12 §, där fordringars krav varit 20 år, men föreslås nu kortas till 10 år på grund av ökande bedrägerier avseende äldre växlar.

Utöver ovan angivna lagändringar, ville Kungl. Maj:t även inhämta råd avseende[3]:

Under riksdagen var Borgarståndet, Prästeståndet och Bondeståndet kunga- och regeringsvänliga, men inom Adelsståndet fanns, precis som under Gustaf III:s sista år, ett flertal som var oppositionella mot kungen och hans förslag.

Kungl. Maj:t föreslog även att ett utskott skulle bildas i enlighet med Regeringsformens 47 & 50 §§ för att se över hur statsverket skötts dels under kungens omyndighet 1792-1796, då regeringen förestods av Hertig Carl samt Gustaf Adolf Reuterholm, dels tiden från 1797 till 1800. Särskilt fokus skulle ägnas åt rikets statsskuld.[4]

Bråk inom adelsståndet

Sammandrabbningen mellan personer inom Adelsståndet under riksdagen började då man skulle tillsätta det hemliga utskott med vilket kungen ville överlägga om penningväsendets ordnande. Oppositionen med Hierta och Adlersparre i spetsen gick till storms mot den hemlighetsfullhet som man ansåg att förvaltningen av rikets penningväsen var insvept i. Man yrkade att de som granskade Riksbankens och Riksgäldskontorets förvaltning skulle åläggas att fullständigt uppge dessa verks tillstånd för stånden. Men lantmarskalken, Magnus Brahe, vägrade att göra proposition på förslaget, och därmed förföll det. I förbittring över detta demonstrerade Adlersparre genom att avsäga sig sin plats i hemliga utskottet.[5]

Adelsoppositionen påstod att Brahe endast var en marionett i kungens man general Tolls hand. Emellertid började det hemliga utskottet sitt arbete, och resultatet blev ett förslag om att banken skulle överta riksgäldssedlarna och ånyo bli ensam sedelutgivande institution. För att skaffa banken den silverfond som behövdes till inlösen av riksgäldssedlarna föreslogs dels en stor förmögenhetsskatt, dels att banken skulle erhålla 300 000 riksdaler av bevillningen under femton år.[5] De ofrälse stånden antog genast förslaget under uttalande av tacksamhet mot kungen. Men på riddarhuset utsattes utskottets finansförslag för en våldsam kritik. Efter de ofrälse ståndens beslut var dock oppositionen i det närmaste vanmäktig.[5]

Oppositionen satte under sådana förhållanden inte in sin kraft på att få myntrealisationsplanen förkastad utan på att genomdriva en bestämd tid för bevillningens utgående för att därigenom framtvinga bestämda riksdagsterminer. Efter ett långt plenum bifölls alltså hemliga utskottets förslag, dock först efter lantmarskalkens förklaring att tiden för bevillningen inte därmed var avgjord.[6] Men när protokollet några dagar därefter skulle justeras fanns däri inte ett ord angående det gjorda förbehållet om tiden för bevillningen, och lantmarskalken vägrade införa detta förbehåll, med förklaringen att vad han förra gången yttrat varit endast hans privata mening. Harmen över detta blev stor och det var nära att slagsmål utbröt i kyrkan.[6]

Toll tystade ner de upprörda adelsmännen då han vinkade med en lista på misstänkta, som inte åtalades för mordet på Gustav III 1792, och även adeln svor kungen trohetsed.

Avsagda adelskap

Fem adelsmän som tillhörde oppositionen mot kungen inom Adelsståndet blev så upprörda när deras förslag till en mindre bevillning inte godkändes att de avsade sig sina adelskap den 29 maj, bland dessa märktes:

Särskilda händelser

Den ryske ambassadörens sexspända ekipage råkade ta vägen uppför backen i hörnet av Prästgatan och gamla Rådstugugatan, varvid hästarna stoppades av soldater med bajonetter. Då kusken skulle vända i den trånga passagen föll den ryska karossen, krossades delvis, men relationerna mellan Ryssland och Sverige var för tillfället goda, och ingen diplomatisk kris uppstod.

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”576 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0578.html. Läst 6 augusti 2022. 
  2. ^ Riksdags-Tidningar åt 1800, sid 44-45.
  3. ^ [a b] [Protokoller, hållna hos Det Hedervärda Bonde-Ståndet wid Riksdagen i Norrköping År 1800. Stockholm: 1800. Sid 22-23]
  4. ^ [Protokoller, hållna hos Det Hedervärda Bonde-Ståndet wid Riksdagen i Norrköping År 1800. Stockholm: 1800. Sid 21-22]
  5. ^ [a b c] Grimberg, Carl. ”577 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0579.html. Läst 10 augusti 2022. 
  6. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”578 (Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/7/0580.html. Läst 10 augusti 2022. 
Svenska riksdagar
Medeltiden
(herredagsmöten (urval)		Sveriges lilla riksvapen
Reformationstiden
(de första ståndsriksdagarna)
Stormaktstiden
(fr.o.m. 1617 års riksdagsordning)
Frihetstiden
(fr.o.m. 1723 års riksdagsordning)
Gustavianska tiden
(fr.o.m. 1772 års regeringsform)
De sista ståndsriksdagarna
(fr.o.m. 1809 års regeringsform)
Tvåkammarriksdagen
(fastställt i
1866 års riksdagsordning)
1867 • 1868 • 1869 • 1870 • 1871 (lagtima) • 1871 (urtima) • 1872 • 1873 • 1874 • 1875 • 1876 • 1877 • 1878 • 1879 • 1880 • 1881 • 1882 • 1883 • 1884 • 1885 • 1886 • 1887 (A) • 1887 (B) • 1888 • 1889 • 1890 • 1891 • 1892 (lagtima) • 1892 (urtima) • 1893 • 1894 • 1895 • 1896 • 1897 • 1898 • 1899 • 1900 • 1901 • 1902 • 1903 • 1904 • 1905 (lagtima) • 1905 (första urtima) • 1905 (andra urtima) • 1906 • 1907 • 1908 • 1909 • 1910 • 1911 • 1912 • 1913 • 1914 (A) • 1914 (B) • 1915 • 1916 • 1917 • 1918 (lagtima) • 1918 (urtima) • 1919 (lagtima) • 1919 (urtima) • 1920 • 1921 • 1922 • 1923 • 1924 • 1925 • 1926 • 1927 • 1928 • 1929 • 1930 • 1931 • 1932 • 1933 • 1934 • 1935 • 1936 • 1937 • 1938 • 1939 (lagtima) • 1939 (urtima) • 1940 (lagtima) • 1940 (urtima) • 1941 • 1942 • 1943 • 1944 • 1945 • 1946 • 1947 • 1948 • 1949 • 1950 • 1951 • 1952 • 1953 • 1954 • 1955 • 1956 • 1957 • 1958 (A) • 1958 (B) • 1959 • 1960 • 1961 • 1962 • 1963 • 1964 • 1965 • 1966 • 1967 • 1968 • 1969 • 1970
Enkammarriksdagen
(fastställt i
1974 års regeringsform
och riksdagsordning)

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of the Swedish Parliament.svg
Författare/Upphovsman: Sertion, Licens: CC BY 3.0
Coat of arms of the Swedish Parliament (Riksdagen)
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”