Riksdagen 1720


Riksdagen 1720
Ståndsriksdag
Stockholm
Riksdagens varaktighet
16 januari 1720–12 juli 1720
(178 dagar)
◄ 17191723 ►
Redigera Wikidata

Riksdagen 1720 ägde rum i Stockholm. Ständerna sammanträdde den 16 januari 1720. Lantmarskalk var Arvid Horn. Prästeståndets talman var ärkebiskop Mattias Steuchius. Borgarståndets talman var Jakob Bunge och bondestådets talman Jacob Ohlsson i Hästekälla. Riksdagen avslutades den 12 juli 1720.

Under riksdagen blev prins Fredrik den 24 mars vald till Sveriges kung i kraft av hans "betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner". Villkoren för att Fredrik skulle få kronan utgjordes av nya inskränkningar i kungamakten. Särskilt blev kungen hädanefter mera beroende av riksrådets majoritet vid ämbetsutnämningar. De nya bestämmelserna infördes i 1720 års regeringsform, en reviderad upplaga av 1719 års regeringsform som antogs av riksdagen den 2 maj. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli rättesnöret för Sveriges styrelsesätt, under den så kallade frihetstiden.[1]

Bönderna ansåg sig dock vara tillbakasatta, särskilt därför att de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes, det sekreta utskottet, som under riksdagen i nästan högre grad än rådskammaren blev styrelsens egentliga säte. Utskottet behandlade nämligen alla hemliga ärenden som angick krig och fred, utrikespolitik och finansväsen samt "vad eljest tyst hållas bör". Lantmarskalken besvarade klagomålen från bondeståndets deputerade med att bönderna "intet gott kunde uträtta i Sekreta utskottet, ehuru god deras intention vara må, efter de intet kunna begripa de sakerne i sekreta utskottet". Detta förtydligade han med hänvisning till att många handlingar som behandlades av utskottet var skrivna på främmande språk. Bönderna förnyade dock sin anhållan om att få ingå i utskottet, "till att undvika våra hemmavarande medbröders hårda ansvar". Då fick bönderna av sekreta utskottet självt ett bestämt nej, vilket de besvarade med en kraftig protest å egna och hemmavarande medbröders vägnar.[2]

Bönderna gjorde sedan en skriftlig framställning till borgarståndet om att kungamakten blivit alltför inskränkt genom regeringsmakten och borde återställas till vad den varit före enväldet, i Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs dagar. Huruvida påstötningen till detta kommit från kung Fredrik är okänt. Han misstänktes dock för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass delikat och allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen, innan bondeståndet hunnit få något svar.[3] De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning, och endast några få av dem lyckades man förmå att skriva under riksdagsbeslutet.[3]

Källor

Fotnoter

  1. ^ Grimberg, Carl. ”520 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0536.html. Läst 13 maj 2021. 
  2. ^ Grimberg, Carl. ”522 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0538.html. Läst 13 maj 2021. 
  3. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”523 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0539.html. Läst 13 maj 2021. 
Svenska riksdagar
Medeltiden
(herredagsmöten (urval)		Sveriges lilla riksvapen
Reformationstiden
(de första ståndsriksdagarna)
Stormaktstiden
(fr.o.m. 1617 års riksdagsordning)
Frihetstiden
(fr.o.m. 1723 års riksdagsordning)
Gustavianska tiden
(fr.o.m. 1772 års regeringsform)
De sista ståndsriksdagarna
(fr.o.m. 1809 års regeringsform)
Tvåkammarriksdagen
(fastställt i
1866 års riksdagsordning)
1867 • 1868 • 1869 • 1870 • 1871 (lagtima) • 1871 (urtima) • 1872 • 1873 • 1874 • 1875 • 1876 • 1877 • 1878 • 1879 • 1880 • 1881 • 1882 • 1883 • 1884 • 1885 • 1886 • 1887 (A) • 1887 (B) • 1888 • 1889 • 1890 • 1891 • 1892 (lagtima) • 1892 (urtima) • 1893 • 1894 • 1895 • 1896 • 1897 • 1898 • 1899 • 1900 • 1901 • 1902 • 1903 • 1904 • 1905 (lagtima) • 1905 (första urtima) • 1905 (andra urtima) • 1906 • 1907 • 1908 • 1909 • 1910 • 1911 • 1912 • 1913 • 1914 (A) • 1914 (B) • 1915 • 1916 • 1917 • 1918 (lagtima) • 1918 (urtima) • 1919 (lagtima) • 1919 (urtima) • 1920 • 1921 • 1922 • 1923 • 1924 • 1925 • 1926 • 1927 • 1928 • 1929 • 1930 • 1931 • 1932 • 1933 • 1934 • 1935 • 1936 • 1937 • 1938 • 1939 (lagtima) • 1939 (urtima) • 1940 (lagtima) • 1940 (urtima) • 1941 • 1942 • 1943 • 1944 • 1945 • 1946 • 1947 • 1948 • 1949 • 1950 • 1951 • 1952 • 1953 • 1954 • 1955 • 1956 • 1957 • 1958 (A) • 1958 (B) • 1959 • 1960 • 1961 • 1962 • 1963 • 1964 • 1965 • 1966 • 1967 • 1968 • 1969 • 1970
Enkammarriksdagen
(fastställt i
1974 års regeringsform
och riksdagsordning)

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of the Swedish Parliament.svg
Författare/Upphovsman: Sertion, Licens: CC BY 3.0
Coat of arms of the Swedish Parliament (Riksdagen)
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”