Riksdagen 1710


Riksdagen 1710
Ståndsriksdag
Stockholm
Riksdagens varaktighet
10 mars 1710–4 april 1710
(25 dagar)
◄ 16971713–1714 ►
Redigera Wikidata

Riksdagen 1710 ägde rum i Stockholm.

Ständerna sammanträdde den 10 mars 1710 och riksdagen avslutades den 4 april 1710. Lantmarskalk var Hans Clerck. Prästeståndets talman var ärkebiskop Haquin Spegel. Borgarståndets talman var Anders von Hyltéen och bondeståndets talman Hans Staffansson i Bro.

Ständerna träffades medan Karl XII befann sig i krig utomlands. De hade vid denna tidpunkt inte varit sammankallade sedan kröningsriksdagen 1697. En så lång tid mellan deras sammanträden hade inte bevittnats sedan Gustav Vasas dagar.[1]

Den nya riksförsamlingen utgjordes av uppemot trehundra valda medlemmar av alla stånd. Det var bekymmersamma frågor som förelades representanterna: Hur skulle de stora summor som behövdes för krigets fortsättning till lands och sjöss kunna anskaffas? Hur skulle den gapande statsbristen kunna fyllas?[1] Ständerna föreslog att man borde försöka "förmå dem, som rike äro, att giva eller försträcka något till kronan"; att en skatt skulle läggas på bruket av vissa så kallade överflödsvaror, nämligen peruker och fontanger – vilka borde beskattas extra högt om de bars av drängar eller pigor – täckvagnar, schäsar och karrioler; att kyrkornas medel borde utlånas till kronan, och att kronans juveler, silver och en del andra tillgångar skulle säljas. Här var det även fråga om de kanoner som Karl XII tagit i sina krig och skickat hem som troféer. Om dem fattade dock ständerna inte något beslut utan hänsköt frågan till rådets avgörande.[1]

De utvägar som 1710 års utskottsmöte kunde anvisa till att anskaffa medel inom riket var inte på långt när tillräckliga. Rådet fick därför bemyndigande att på ständernas ansvar uppta ett utländskt lån. Men ständerna nöjde sig inte med detta; de framställde klagomål till rådet och påyrkade i sina svar på den kungliga propositionen att rådet skulle arbeta för att uppnå fred och åter sammankalla dem "därest sådana händelser sig tilldroge, varpå hela rikets välfärd kunde bero". Och till dessa svar lade de en framställning av "Kungl. Maj:ts trogna undersåtars och ständers nu för tiden varande slätta tillstånd". Det var också nära att ständerna skickade en deputation till Karl XII "för att se, huru Hans Majestät mår", som det hette. Det förslaget stoppades dock av rådet.[2]

När utskottsmötet avslutades efter knappt två månaders samvaro tvingades rådet medge att den egentliga avsikten med sammankallandet, nämligen att få anvisningar på nödiga medel, hade förfelats. Tvärtom hade ständermötet blott tjänat till "att så mycket mera röja deras stora oförmögenhet och fattigdom".[3]

se även

Referenser

  1. ^ [a b c] Grimberg, Carl. ”165 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0169.html. Läst 11 april 2021. 
  2. ^ Grimberg, Carl. ”166 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0170.html. Läst 11 april 2021. 
  3. ^ Grimberg, Carl. ”167 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0171.html. Läst 11 april 2021. 
Svenska riksdagar
Medeltiden
(herredagsmöten (urval)		Sveriges lilla riksvapen
Reformationstiden
(de första ståndsriksdagarna)
Stormaktstiden
(fr.o.m. 1617 års riksdagsordning)
Frihetstiden
(fr.o.m. 1723 års riksdagsordning)
Gustavianska tiden
(fr.o.m. 1772 års regeringsform)
De sista ståndsriksdagarna
(fr.o.m. 1809 års regeringsform)
Tvåkammarriksdagen
(fastställt i
1866 års riksdagsordning)
1867 • 1868 • 1869 • 1870 • 1871 (lagtima) • 1871 (urtima) • 1872 • 1873 • 1874 • 1875 • 1876 • 1877 • 1878 • 1879 • 1880 • 1881 • 1882 • 1883 • 1884 • 1885 • 1886 • 1887 (A) • 1887 (B) • 1888 • 1889 • 1890 • 1891 • 1892 (lagtima) • 1892 (urtima) • 1893 • 1894 • 1895 • 1896 • 1897 • 1898 • 1899 • 1900 • 1901 • 1902 • 1903 • 1904 • 1905 (lagtima) • 1905 (första urtima) • 1905 (andra urtima) • 1906 • 1907 • 1908 • 1909 • 1910 • 1911 • 1912 • 1913 • 1914 (A) • 1914 (B) • 1915 • 1916 • 1917 • 1918 (lagtima) • 1918 (urtima) • 1919 (lagtima) • 1919 (urtima) • 1920 • 1921 • 1922 • 1923 • 1924 • 1925 • 1926 • 1927 • 1928 • 1929 • 1930 • 1931 • 1932 • 1933 • 1934 • 1935 • 1936 • 1937 • 1938 • 1939 (lagtima) • 1939 (urtima) • 1940 (lagtima) • 1940 (urtima) • 1941 • 1942 • 1943 • 1944 • 1945 • 1946 • 1947 • 1948 • 1949 • 1950 • 1951 • 1952 • 1953 • 1954 • 1955 • 1956 • 1957 • 1958 (A) • 1958 (B) • 1959 • 1960 • 1961 • 1962 • 1963 • 1964 • 1965 • 1966 • 1967 • 1968 • 1969 • 1970
Enkammarriksdagen
(fastställt i
1974 års regeringsform
och riksdagsordning)

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of the Swedish Parliament.svg
Författare/Upphovsman: Sertion, Licens: CC BY 3.0
Coat of arms of the Swedish Parliament (Riksdagen)
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”