Riksdagen 1597


Riksdagen 1597
Ståndsriksdag
Arboga
Riksdagens varaktighet
20 februari 1597–5 mars 1597
(13 dagar)
◄ 15961599 ►
Redigera Wikidata

Riksdagen 1597 ägde rum i Arboga.

Ständerna sammanträdde den 18 februari 1597.

Bakgrund

Söderköpings riksdag hade beslutat att landet skulle regeras gemensamt av riksrådet, lojalt mot Sigismund och av hertig Karl. För att reda ut olika problematiska ageranden som uppstått av denna oklara maktfördelning inkallades denna riksdag. Vid riksdagen 1596 hade Karl förklarat för ständerna att han ansåg det var dessa som skulle bestämma hur regerandet av riket skulle skötas, vilket var emot hur Sigismund såg på detta där han ansåg det var han som kung som bestämde. I januari 1597 Skickade Sigismund ut en fullmakt till riksrådet att ensam förestå regeringen och förbjuda riksdagen att ta någon del i denna.

Riksdagen

Rksdag kallades in av Karl till den 18 februari och öppnades den 22 februari. Många bland adeln saknades, och speciellt de som ingick i riksrådet. Efter att underrättelsen från Polen kommit om att Sigismund förbjöd riksdagens hållande blev följden att bara en enda rådsherre vågade infinna sig. Från de andra kom diverse ursäkter.[1] Exempelvis klagade Hogenskild Bielke över att, som han skriver, "jag fast liten naturlig värme haver i mine ben, utan strax jag nu sedan julen haver bjudit till att hålla benen utför sängen, så begynte de strax till att svälla; och följer så, att de kallna upp över knän såsom en is, och därmed domna de bort, så att jag intet känner till dem. Och befruktar jag storligen, att jag därigenom bliver en vanför man i all min levnad."[1]

Den 5 mars antogs ett uttalande att beslutet i Söderköping måste efterlevas, vilket Sigismund vänt sig emot, och att riksdagen skulle respekteras.[2] De som inte infunnit sig till riksmötet skulle inom sex veckor förklara sig för eller mot beslutet; och de som inte rättade sig därefter skulle straffas.[1]

Riksdagen avslutades den 5 mars 1597.

Följder

De frånvarande rådsherrarna skulle alltså pressas på ett svar inom sex veckor, men svaren blev svävande och undvikande. Hertig Karl lät dem veta sin åsikt om deras metod att sin "onde sak med en hop lögner blommera".[3] Det vore uppenbart, skriver Karl till Erik Stenbock, "att I gån med skalkhet och svek om. I haven flytt undan för Oss såsom för Eder fiende, vilket visserligen icke hade skett, där Edert onde samvete Eder icke hade eggat, alldenstund ingen haver jagat Eder, ej heller någon fara varit på färde".[4]

Det ena efter den andre av de främsta rådsherrarna beslutade sig för att rädda sig utom räckhåll för hertigens arm och ge sig av till Polen. Både Erik och Arvid Stenbock, Erik Sparre, Erik Brahe och Sten Banér valde denna utväg.[4]

Allt det motstånd som hertig Karl mötte vid sitt arbete på att genomföra Arboga riksdagsbeslut, föranledde honom att sammankalla ett nytt "ständermöte", denna gång till Stockholm i augusti 1597.[4]

Referenser

  1. ^ [a b c] Carl Grimberg. ”443 (Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/2/0445.html. Läst 26 november 2023. 
  2. ^ Alin, Oscar (1878). Sveriges nydaningstid, från år 1521 till år 1611. Stockholm: Hjalmar Linnströms förlag. sid. 403. https://runeberg.org/aosh3/0403.html 
  3. ^ Carl Grimberg. ”445 (Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/2/0447.html. Läst 26 november 2023. 
  4. ^ [a b c] Carl Grimberg. ”446 (Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/2/0448.html. Läst 26 november 2023. 
Svenska riksdagar
Medeltiden
(herredagsmöten (urval)		Sveriges lilla riksvapen
Reformationstiden
(de första ståndsriksdagarna)
Stormaktstiden
(fr.o.m. 1617 års riksdagsordning)
Frihetstiden
(fr.o.m. 1723 års riksdagsordning)
Gustavianska tiden
(fr.o.m. 1772 års regeringsform)
De sista ståndsriksdagarna
(fr.o.m. 1809 års regeringsform)
Tvåkammarriksdagen
(fastställt i
1866 års riksdagsordning)
1867 • 1868 • 1869 • 1870 • 1871 (lagtima) • 1871 (urtima) • 1872 • 1873 • 1874 • 1875 • 1876 • 1877 • 1878 • 1879 • 1880 • 1881 • 1882 • 1883 • 1884 • 1885 • 1886 • 1887 (A) • 1887 (B) • 1888 • 1889 • 1890 • 1891 • 1892 (lagtima) • 1892 (urtima) • 1893 • 1894 • 1895 • 1896 • 1897 • 1898 • 1899 • 1900 • 1901 • 1902 • 1903 • 1904 • 1905 (lagtima) • 1905 (första urtima) • 1905 (andra urtima) • 1906 • 1907 • 1908 • 1909 • 1910 • 1911 • 1912 • 1913 • 1914 (A) • 1914 (B) • 1915 • 1916 • 1917 • 1918 (lagtima) • 1918 (urtima) • 1919 (lagtima) • 1919 (urtima) • 1920 • 1921 • 1922 • 1923 • 1924 • 1925 • 1926 • 1927 • 1928 • 1929 • 1930 • 1931 • 1932 • 1933 • 1934 • 1935 • 1936 • 1937 • 1938 • 1939 (lagtima) • 1939 (urtima) • 1940 (lagtima) • 1940 (urtima) • 1941 • 1942 • 1943 • 1944 • 1945 • 1946 • 1947 • 1948 • 1949 • 1950 • 1951 • 1952 • 1953 • 1954 • 1955 • 1956 • 1957 • 1958 (A) • 1958 (B) • 1959 • 1960 • 1961 • 1962 • 1963 • 1964 • 1965 • 1966 • 1967 • 1968 • 1969 • 1970
Enkammarriksdagen
(fastställt i
1974 års regeringsform
och riksdagsordning)

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of the Swedish Parliament.svg
Författare/Upphovsman: Sertion, Licens: CC BY 3.0
Coat of arms of the Swedish Parliament (Riksdagen)
Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”