Rhea (måne)
- För andra betydelser, se Rhea (olika betydelser).
| Rhea | |
 | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Giovanni Domenico Cassini |
| Upptäcktsdatum | 23 december 1672 |
| Uppkallad efter | Rhea |
| Omloppsbana | |
| Banmedelradie | 527 108 km |
| Excentricitet | 0,0012583 |
| Siderisk omloppstid | 4,518212 dygn |
| Inklination | 0,345° |
| Måne till | Saturnus |
| Fysikaliska data | |
| Dimensioner | 1 528 km |
| Massa | 2,3166·1021 kg |
| Medeldensitet | 1,24 g/cm3 |
| Ytgravitation (ekvatorn) | 0,26 m/s2 |
| Albedo | 0,65 |
Rhea (grekiska ‘Ρέα) är näst störst av Saturnus månar. Rhea består av vatten och is och tros ha en stenkärna, på 1/3 av månens volym. Precis som månen, är samma sida av Rhea alltid vänd mot Saturnus. Det har medfört att baksidan har stora kratrar på över 40 kilometer i diameter, medan Saturnus-sidan har betydligt mindre kratrar. Eftersom Rhea har en av solsystemets äldsta ytor, nästan oförändrad under miljarder år, måste asteroidnedslagen ha varit i Rheas ungdom.
Rhea har en diameter på 1 528 kilometer och är Saturnus näst största måne. Den befinner sig 527 108 kilometer från Saturnus (genomsnittligt avstånd) och har en lutning av 0,345° mot Saturnus bana.
Namnets ursprung
Rhea har fått sitt namn efter titanen Rhea i den grekiska mytologin. Den kallas också Saturnus V.
Cassini namngav de fyra månar han upptäckte (Tethys, Dione, Rhea och Iapetus) Sidera Lodoicea ("Louis" stjärnor "), för att hedra kung Ludvig XIV av Frankrike. När Mimas och Enceladus upptäcktes år 1789, utökades Saturnus kända månar till sju. Det var William Herschel son John Herschel som år 1847 föreslog att de sju månarna skulle uppkallas efter jättarna - titanerna - i den grekiska mytologin.
Fysiska egenskaper
Rhea är en ISMA med en densitet omkring 1240 kg/m³. Den låga densiteten indikerar att den har en stenig kärna som är mindre än en tredjedel av månens massa, medan resten består av vattenis. Rheas sammansättning liknar den närliggande månen Dione, vilket tyder på att de har en liknande historia. Temperaturen på Rheas yta är -174 °C i fullt solljus, och -220 °C på sidan där det är natt.
Atmosfär
Den 27 november 2010 meddelade NASA upptäckten av en tunn atmosfär. Den består av syre och koldioxid, i proportion ungefär 5 mot 2. Densiteten av atmosfären vid månytan är mellan 105 och 106 beroende på lokal temperatur. Den främsta källan till syre är radiolys av vattenis på ytan av joner som tillhandahålls av Saturnus magnetosfär. Källan till koldioxid är mindre tydlig, men den kan vara relaterad till oxidation av organiska ämnen i is eller avgasning från månens inre.
Rheas möjliga ringsystem
Rhea kan ha ett svagt ringsystem bestående av tre smala relativt täta band inom en partikelskiva. Detta skulle i så fall vara den första upptäckten av ringar kring en måne. Den möjliga upptäckten annonserades i tidskriften Science den 6 mars 2008.[1]
I november 2005 fann rymdsonden Cassini en brist på energirika elektroner i Saturnus magnetosfär i närheten av Rhea.[2] Enligt forskarlaget som gjorde upptäckten är den bästa förklaringen till mönstret, att anta att elektronerna absorberas av fast material i form av en ekvatoriell skiva, som i sig innehåller flera tätare ringar eller bågar, med partiklar i storleksordningen kanske flera decimeter till ungefär en meter i diameter. Efterföljande sökande efter ringplanet från flera olika vinklar har genomförts med Cassinis "smalvinkelkamera" (NAC), men inga tecken på ringar har hittats, och i augusti 2010 rapporterade man att det var osannolikt att Rhea hade ringar,[3] och att skälet till elektronbristsmönstret, som är unikt för Rhea, är okänt.[4][5] Men, en kedja av blåaktiga märken på Rheas yta längs dess ekvator antyder nedslag av ringmaterial och lämnar gåtan olöst.[6]
Bildgalleri
Rheas ringsystem
Karta över Rhea
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rhea (moon), 30 maj 2012.
Fotnoter
- ^ Jones, Geraint H.; et al. (March 2008). ”The Dust Halo of Saturn's Largest Icy Moon, Rhea”. Science (AAAS) 319 (5868): sid. 1380–1384. doi:. PMID 18323452. Bibcode: 2008Sci...319.1380J. http://www.sciencemag.org/cgi/content/short/319/5868/1380.
- ^ Hecht, Jeff (6 mars 2008). ”Saturn satellite reveals first moon rings”. New Scientist. http://www.newscientist.com/article/dn13421-saturn-satellite-reveals-first-moon-rings.html. Läst 6 mars 2008.
- ^ Matthew S. Tiscareno, Joseph A. Burns, Jeffrey N. Cuzzi, Matthew M. Hedman (2010). ”Cassini imaging search rules out rings around Rhea”. Geophysical Research Letters 37 (14): sid. L14205. doi:. Bibcode: 2010GeoRL..3714205T.
- ^ Gold, Lauren (2 augusti 2010). ”No Rings Around Saturn's Rhea”. Space Daily. http://www.spacedaily.com/reports/No_Rings_Around_Saturn_Rhea_999.html. Läst 5 augusti 2010.
- ^ Kerr, Richard A. (25 juni 2010). ”The Moon Rings That Never Were”. ScienceNow. Arkiverad från originalet den 1 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100701090748/http://news.sciencemag.org/sciencenow/2010/06/the-moon-rings-that-never-were.html. Läst 5 augusti 2010.
- ^ ”Cassini Catches Saturn Moons in Paintball Fight”. NASA/JPL. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101009233301/http://saturn.jpl.nasa.gov/news/newsreleases/newsrelease20101007/. Läst 7 oktober 2010.
Se även
| |||||||||||
Media som används på denna webbplats
Montage of Saturn and several of its satellites, Dione, Tethys, Mimas, Enceladus, Rhea, and Titan. JPL image PIA01482: Saturn System Montage This montage of images of the Saturnian system was prepared from an assemblage of images taken by the Voyager 1 spacecraft during its Saturn encounter in November 1980. This artist's view shows Dione in the forefront, Saturn rising behind, Tethys and Mimas fading in the distance to the right, Enceladus and Rhea off Saturn's rings to the left, and Titan in its distant orbit at the top.
Artist's conception of Rhean rings
Cassini color image of Rhea, showing the wispy trailing hemisphere.
Författare/Upphovsman: unknown, Licens:
This global digital map of Rhea was created using data taken during Cassini and Voyager spacecraft flybys.
The map is an equidistant projection and has a scale of 417 meters (1,370 feet) per pixel in the full size version. The mean radius of Rhea used for projection of this map is 764.1 kilometers (474.8 miles).
This map is an update to the version released in February 2010 (see PIA12561). This map contains data from Cassini's Jan. 11, 2011, flyby of Rhea. This map was created using primarily Cassini images. Six Voyager images fill gaps in Cassini's coverage of the north pole.
The Cassini Solstice Mission is a joint United States and European endeavor. The Jet Propulsion Laboratory, a division of the California Institute of Technology in Pasadena, manages the mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington, D.C. The Cassini orbiter was designed, developed and assembled at JPL. The imaging team consists of scientists from the US, England, France, and Germany. The imaging operations center and team lead (Dr. C. Porco) are based at the Space Science Institute in Boulder, Colo.
For more information about the Cassini Solstice Mission visit http://ciclops.org, http://www.nasa.gov/cassini and http://saturn.jpl.nasa.gov.