Regeringen Staaff II

Regeringen Staaff II
Sveriges regering


Statschef
StatschefGustaf V
Tidsperiod
Tillträde7 oktober 1911
Frånträde17 februari 1914
Ministrar och partier
StatsministerKarl Staaff
Regeringsparti(er)Liberala samlingspartiet
Status i parlamentetminoritetsregering
Oppositionsparti(er)Allmänna valmansförbundet
Socialdemokraterna
Historik
Val1911
1914
Senaste valet
101 / 230
Mandatperiod(er)1912-1914
FöreträdareLindman I
EfterträdareHammarskjöld

Regeringen Staaff II regerade Sverige 7 oktober 1911 till 17 februari 1914. Samtliga statsråd var medlemmar av liberala samlingspartiet, undantagit Albert Ehrensvärd d.y., som inte hade riksdagsplats men likväl var liberalt sinnad.

Bland de reformer som regeringen Staaff II drev igenom kan införandet av folkpension 1913 nämnas.

För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte högern och kungahuset strid med Karl Staaff, med försvarsfrågan som verktyg. Trots sin tidigare inställning om försvarskostnadernas minskning eller status quo var Staaff 1913 ("Karlskronatalet") utmålad av högern som en landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det så kallade bondetåget i februari 1914 (se borggårdskrisen) öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Staaff och hans kollegor intog ståndpunkten att kungen handlat inkonstitutionellt då han gjort ett offentligt uttalande i politiska ämnen utan att på förhand höra regeringen. Man hemställde till kungen att han skulle förbinda sig att när han i framtiden ämnade göra några sådana uttalanden, "på förhand giva statsrådet kännedom om det tillämnade yttrandet".[1] Detta löfte var det dock inte regeringens mening att kungen skulle avge skriftligen, inte heller att det skulle offentliggöras. På samma gång tillkännagav regeringen att i händelse av avböjande svar skulle ministärens samtliga ledamöter att begära sitt entledigande. Kungens svar blev: "Denna hemställan kan jag icke bifalla, ty jag vill ej beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk." Konsekvensen blev att den Staaffska regeringen avgick.[1]

Statsråd

ÄmbeteMinisterTillträddeAvgickParti
Statsminister Karl Staaff7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Justitieminister Gustaf Sandström7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Utrikesminister Albert Ehrensvärd d.y.7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Krigsminister David Bergström7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Sjöförsvarsminister Jacob Larsson7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Civilminister Axel Schotte7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Finansminister Theodor Adelswärd7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Ecklesiastikminister Fridtjuv Berg7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Jordbruksminister Alfred Petersson7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Konsultativa statsråd
Konsultativt statsråd Bror Petrén7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
 Karl Stenström7 oktober 191117 februari 1914Liberala samlingspartiet
Företrädare:
Regeringen Lindman I
Sveriges regering
1911-1914
Efterträdare:
Regeringen Hammarskjöld

Referenser

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
Regeringen Staaff II.jpg
Regeringen Staaff II 1911-1914. Från vänster: Ehrensvärd, Schotte, Staaff, Bergström, Petersson, Petrén, Berg, Adelswärd, Larsson, Sandström, Stenström