Rangordningen i Sverige

Rangordningen i Sverige var officiellt fastställd för militära och civila ämbetsmän mellan 1672 och 1909. Därefter har rangordningen använts endast till ledning vid officiella tillställningar.

Historik

I Sverige förklarade riksrådet 1664 att vid adelns enskilda sammankomster skulle fästas avseende på "l: o herreståndet: grevar och friherrar, 2: o förnämliga förfäders meriter och gammal släkt, 3: o förnäma tjänster och 4: o en hög och hedersam ålder". Men redan 1672 års rangordning inskränkte sig till att bestämma de olika ämbetenas inbördes ordning och ämbetsmännens därefter lämpade rang utan avseende på stånd eller börd. Och från denna tid har börden i Sverige inte haft någon betydelse för rangen. Rangförhållandena mellan de olika ämbetena bestämdes i allmänhet av konungen dels genom rangordningar, dels genom särskilda förordningar och beslut.

Den äldsta rangordningen, som är dagtecknad 10 december 1672, upptog 9 klasser, nämligen de förnämsta ämbetena från fältmarskalk t. o. m. hovmarskalk. Därefter följde 1680 års rangordning, som upptog 28 nummer med ryttmästare, kaptener och assessorer i kollegierna i det sista, samt 1714 års rangordning, som upptog 40 nummer. Enligt 1766 års av konungen gillade riksdagsbeslut upphävdes alla förordningar och resolutioner om rang. Gustav III återupplivade inte rangordningen. Det överensstämde med hans politik att hålla frågan öppen, och i praktiken fäste han stort avseende vid börden. Några bestämmelser utfärdades inte, och det ansågs efter hans död att de gamla rangförhållandena åter skulle inträda, och vid 1809 års revolution och alltsedan togs för givet, att 1714 års rangordning ännu var gällande.

Regeringsformen av 1809 (§ 34) föreskrev ursprungligen att statsministrarna skulle inneha rikets högsta värdigheter, statsråden ha generals och justitieråden generallöjtnants rang. Sedermera föreskrevs i grundlagen endast, att rikets högsta värdighet skall innehas av statsministern och ministern för utrikes ärendena och den närmast därintill av statsråden. Enligt Riksmarskalksämbetets cirkulär av 23 november 1885 angående rang och placering tog statsministern, ministern för utrikes ärendena och riksmarskalken rang och säte efter varandra i nu nämnd ordning; efter dem tilldelades plats under riksdag i Sverige åt kamrarnas talmän. Vid avskedstagande bibehölls ämbets- och tjänstemän sin högsta innehavda ämbetstitel och rang, med undantag av statsrådsledamöter, vilka redan, enligt kunglig resolution den 10 januari 1868, jämte serafimerriddare tillagts värdighet näst efter statsrådets i tjänst varande ledamöter; enligt kunglig resolution den 3 november 1871 förlorade de emellertid av grundlagen för dem stadgad rang och värdighet, då de upphörde att vara ledamöter av statsrådet.

Fyra rangklasser

I Sverige fanns 1892 egentligen ingen lagstadgad rangordning, såsom till exempel i Ryssland. Dock delades folk in i fyra ranggrupper, och till var och en av dessa kopplades även en titel, dessa beskrevs i Riksmarskalksämbetets cirkulär av den 23 november 1885 ingick följande i denna klass:

Konungens Högstbetrodde man

Till denna klass räknades alla med rikets högsta värdigheter.

• Statsministern
• Ministern för utrikes ärendena
• Riksmarskalken
• Första kammarens talman
• Andra kammarens talman
• Statsråden efter utnämningsdatum
• Serafimerriddare

Konungens Högtbetrodde man

• General
• Generallöjtnant
• Överståthållare
• Justitieråden
• Justitiekansler
• Justitieombudsman

Konungens Troman

• Generalmajor
• Överste
• Överstelöjtnant
• Ackrediterade sändebud
• Kommendörer (av 1:a klass) av de Kungliga Riddarordnarna
• Riddare av Kungl. Carl XIII:s orden
• Ledamöter av Svenska Akademien
• Biskop

Konungens Trotjänare

• Major
• Kapten
• Löjtnant
• Underlöjtnant
• Dem för vilka Konungen utfärdat fullmakt

Upplösning av rangsystemet

På framställning av riksdagen förordnade Kungl. Maj:t den 11 september 1909, att allt vad Kungl. Maj:t föreskrivit om rang eller ämbetsvärdighet för ämbets- och tjänstemän skulle upphöra att gälla. Genom vad sålunda förordnats, gjordes dock icke någon ändring i meddelade bestämmelser rörande den vid krigsmakten anställda personalens inbördes tjänsteställning eller rangordningen vid hovet. Grundlagens bestämmelser angående statsrådens rang kvarstod oförändrade fram till den nya regeringsformen 1974.

Hovets placeringslista

Det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2023-10) Motivering: I listan anges begrepp som upphört och ofta ersatts av andra tjänster. Det gäller till exempel länspolismästare (2014), marknadsdomstolen (2016), patentbesvärsrätten och patenträttsråd (2016) samt universitetskansler (2017). Vidare har, genom den så kallade Belöningsreformen, förutsättningarna för Kungl. Maj:ts Orden förändrats (2023). Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

I 2011 års upplaga av Hovkalendern finns en placeringslista till ledning för officiella tillställningar.^[1]

Se även

• Rangordningen i dess utformning 1735
• Rangordningen i dess utformning 1754
• Rangordningen i dess utformning 1902

Källor

Noter

Tryckta källor

• Wilhelm Alexander Bergstrand (Marcellus) (1885). ”Ett och annat om våra rangförhållanden”. Ur dagens krönika (5-6): sid. 377-396. https://runeberg.org/urdagkron/1885/0381.html. Läst 7 juni 2015. 
• Wilhelm Alexander Bergstrand (Marcellus) (1885). ”Ett och annat om våra rangförhållanden II”. Ur dagens krönika (7-8): sid. 555-578. https://runeberg.org/urdagkron/1885/0557.html. Läst 7 juni 2015. 
• Rangordningar efter 1814
• Troman i Nordisk familjebok (första upplagan, 1892)
• Placeringslista utgiven av Riksmarskalksämbetet till ledning vid Kungl. Maj:ts hov, Riksmarskalksämbetet, Stockholm, 1930-1974.
• Hovkalender, Riksmarskalksämbetet, Stockholm, 1975-2012.