RL10

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

RL10

En RL10A-4 på Science Museum i London
Ursprung	USA
Första körning	1959
Första flygning	1962
Designer	Pratt & Whitney, Marshall Space Flight Center
Tillverkare	Aerojet Rocketdyne
Bränsle
Bränsle	Flytande syre och flytande väte
Blandningsförhållande	5,88:1
Cykel	Expandercykel
Konfiguration
Dysans proportion	84:1 eller 280:1
Prestanda
Dragkraft (vac.)	110,1 kN
Isp (vac.)	465,5 s (4,565 km/s)
Bränntid	700 sekunder
Dimensioner
Längd	4,15 m
Diameter	2,15 m
Tom vikt	301
Används av
Centaur, DCSS, S-IV

RL10 är en amerikansk raketmotor driven av flytande väte och flytande syre. Den byggs av Aerojet Rocketdyne och används i raketers slutsteg.

RL10 började utvecklas i början av 1950-talet av Marshall Space Flight Center och Pratt & Whitney. Första testkörningen av motorn skedde i Pratt & Whitneys testanläggning i West Palm Beach, Florida, år 1959. Första framgångsrika flygningen skedde 27 november 1963. Två motorer användes under den flygningen för att driva Centaursteget i en Atlasraket.

Under de 60 år motorn har använts har 15 modeller tagits fram. Den senaste modellen togs fram till den amerikanska superlyftraketen SLS som ska användas i Artemisprogrammet.

Det pågår även utveckling av en 3D-printad version av motorn, RL10C-X. Den ska sänka kostnaden per motor och, eftersom den består av färre delar, vara mer driftsäker.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, RL10, 20 juli 2022.