R145

R145
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 38m 57,059s[1]
Deklination-69° 06′ 05,70″[1]
Skenbar magnitud ()12,04[2]
Stjärntyp
SpektraltypWN6h + O3.5If*/Wn7[3]
U–B-0,79[4]
B–V-0,01[2]
VariabeltypWolf-Rayet-stjärna
Astrometri
Radialhastighet ()+270 ± 5[3] km/s
Egenrörelse (µ)RA: +1,786 ± 0,025[5] mas/år
Dek.: +0,771 ± 0,027[5] mas/år
Parallax ()0,0037 ± 0,0283[5]
Avståndca 163 000 lå (49 970[6] pc)
Absolut magnitud ()-7,21 + -7,43[3]
Detaljer
Massa53 +40−20[3] M☉
Radie20+6−5[4] R☉
Luminositet2 240 000 +924 000−654 000[3] L☉
Temperatur50 000 ± 3 000[3] K
Vinkelhastighet<200[3] km/s
Andra beteckningar
HD 269928, AP J05385706-6906055, CPD-69 464, DENIS J053857.1-690605, GSC 09163-00960, 2MASS J05385706-6906055, SSTISAGEMC J053857.05-690605.5, TYC 9163-960-1, TYC 9163-960-2, UCAC2 1803486, UCAC4 105-014424, [P93] 1788, Gaia DR2 4657685500468567040, Gaia DR3 4657685500468567040[5]

R145 eller HD 269928, är en spektroskopisk dubbelstjärna och en Wolf-Rayet-stjärna belägen i Tarantelnebulosan i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Båda komponenterna är bland de kända mest ljusstarka stjärnorna. Den har en skenbar magnitud av ca 12,04[1] och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Baserat på en parallax enligt Gaia Data Release 2 av ca 0,0037[5] beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 163 000 ljusår (ca 50 000 parsec).[6] Det rör sig bort från solen med heliocentrisk hastighet av 270 km/s.[3]

R145 är den isolerade ljusa stjärnan till vänster i bilden, nära R136 Foto: NASA, ESA, F. Paresce (INAF-IASF, Bologna, Italien), R. O'Connell (University of Virginia, Charlottesville), och Wide Field Camera 3 Science Oversight Committee

Observation

R145 är listad i Henry Draperkatalogen med fotografisk magnitud 11,8. Spektraltypen anges som O som då inkluderade alla typer av heta stjärnor som visar emissionslinjer. Den ingår i den första Henry Draper Extension-volymen som publicerades 1925.[7]

År 1960 inkluderades R145 i Radcliffe Magellanic Catalogue över de ljusaste stjärnorna i Magellanska molnen med en något osäker WN6-7 spektraltyp. Stjärnor i katalogen hänvisas till med akronymen RMC och deras katalognummer, eller bara R med numret.[8]

I den första katalogen av LMC Wolf-Rayet-stjärnor är R145 listad som nummer 90 med spektraltyp WN7. Stjärnor i denna katalog hänvisas till med förkortningen Brey efter författaren Breysacher.[9] I den fjärde katalogen som publicerades 1999 är den listad som BAT99-119.[10]

I undersökningen Very Large Telescope FLAMES som publicerades 2011 fick R145 beteckningen VFTS 695. Den fick spektraltypen WN6h för att ange att den behöll en betydande mängd väte i dess atmosfär. Man fastslog också att det fanns en andra ljusstark stjärna i systemet men en spektraltyp kunde inte fastställas för den.[11] Under 2016 beräknades de två stjärnornas omloppsbana och fysiska parametrar från FLAMES undersökningsdata.

Inzoomning på NGC 2070-regionen. R145 är den ljusa isolerade stjärnan till vänster om rutan i mittbilden.

Egenskaper

R145 är en dubbelsidig spektroskopisk dubbelstjärna med en omloppsperiod på 159 dygn. De två stjärnorna har en excentrisk bana med en separation som varierar från mindre än en AE till nästan åtta AE. De har nästan identisk omloppshastighet och därför mycket lika massor. De exakta värdena beror på omloppsplanets lutning. Lutningen för R145-omloppsbanan beräknad med polarimetri är 39°. Vid denna lilla lutning översätts det formella felet på 6° till avsevärda felmarginaler i massorna. Uppskattningar av de två stjärnornas massa med andra metoder ger större värden, vilket tyder på att lutningen kan vara mindre än 39°.[3]

Primärstjärnan i R145 anges som stjärnan som dominerar spektrumet med dess starka breda emissionslinjer. Det är en WN6h Wolf-Rayet-stjärna med en temperatur av ca 50 000 K. Även om den har en WR-spektraltyp är den en relativt ung stjärna som fortfarande har ca 40 procent kväve orsakat av stark konvektion och stora massförluster som genereras av den höga ljusstyrkan och troligen av snabb rotation.[3]

Följeslagaren är marginellt mer massiv och visuellt ljusare än primärstjärnan. Den har en lägre temperatur på ca 43 000 K och en större storlek på ca 26 solradier. Dess spektraltyp anges som O3.5If * /WN7. Den bolometriska ljusstyrkan för var och en av stjärnorna är över två miljoner gånger större än solens.[3]

Massorna för primärstjärnan och följeslagaren är baserat på den beräknade omloppsbanan 53 respektive 54 solmassor, men dessa beror starkt på den exakta orbitallutningen och båda massorna är sannolikt någonstans mellan 23 och 94 solmassor. Beräkningar av spektrala och evolutionära massor tyder på att de två massorna båda är nära 80 solmassor. Då är stjärnornas ålder cirka 2,2 miljoner år och deras initiala massor var 105 och 90 solmassor.[3]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, R145, 14 maj 2024..

Noter

  1. ^ [a b c] Høg, E.; Fabricius, C.; Makarov, V. V.; Urban, S.; Corbin, T.; Wycoff, G.; Bastian, U.; Schwekendiek, P.; Wicenec, A. (2000). "The Tycho-2 catalogue of the 2.5 million brightest stars". Astronomy and Astrophysics. 355: L27. Bibcode:2000A&A...355L..27H. doi:10.1888/0333750888/2862. ISBN 0333750888.
  2. ^ [a b] Doran, E. I.; Crowther, P. A.; De Koter, A.; Evans, C. J.; McEvoy, C.; Walborn, N. R.; Bastian, N.; Bestenlehner, J. M.; Gräfener, G.; Herrero, A.; Köhler, K.; Maíz Apellániz, J.; Najarro, F.; Puls, J.; Sana, H.; Schneider, F. R. N.; Taylor, W. D.; Van Loon, J. Th.; Vink, J. S. (2013). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey. XI. A census of the hot luminous stars and their feedback in 30 Doradus". Astronomy & Astrophysics. 558: A134. arXiv:1308.3412. Bibcode:2013A&A...558A.134D. doi:10.1051/0004-6361/201321824. S2CID 118510909.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l] Shenar, T.; et al. (2016). "The Tarantula Massive Binary Monitoring project: II. A first SB2 orbital and spectroscopic analysis for the Wolf-Rayet binary R145". Astronomy & Astrophysics. 598: A85. arXiv:1610.07614. Bibcode:2017A&A...598A..85S. doi:10.1051/0004-6361/201629621. S2CID 118546102.
  4. ^ [a b] Feitzinger, J. V.; Isserstedt, J. (1983). "Photoelectric UBV-photometry of Wolf-Rayet stars in the Large Magellanic Cloud". Astronomy and Astrophysics Supplement Series. 51: 505. Bibcode:1983A&AS...51..505F.
  5. ^ [a b c d e] https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=RMC+145. Hämtad 2024-09-28.
  6. ^ [a b] Pietrzyński, G; D. Graczyk; W. Gieren; I. B. Thompson; B. Pilecki; A. Udalski; I. Soszyński; et al. (7 March 2013). "An eclipsing-binary distance to the Large Magellanic Cloud accurate to two per cent". Nature. 495 (7439): 76–79. arXiv:1303.2063. Bibcode:2013Natur.495...76P. doi:10.1038/nature11878. PMID 23467166. S2CID 4417699.
  7. ^ Cannon, A. J. (1925). "The Henry Draper extension". Annals of the Astronomical Observatory of Harvard College. 100: 17. Bibcode:1925AnHar.100...17C.
  8. ^ Feast, M. W.; Thackeray, A. D.; Wesselink, A. J. (1960). "The brightest stars in the Magellanic Clouds". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 121 (4): 337–385. Bibcode:1960MNRAS.121..337F. doi:10.1093/mnras/121.4.337.
  9. ^ Breysacher, J. (1981). "Spectral Classification of Wolf-Rayet Stars in the Large Magellanic Cloud". Astronomy and Astrophysics Supplement. 43: 203. Bibcode:1981A&AS...43..203B.
  10. ^ Breysacher, J.; Azzopardi, M.; Testor, G. (1999). "The fourth catalogue of Population I Wolf-Rayet stars in the Large Magellanic Cloud". Astronomy and Astrophysics Supplement. 137: 117–145. Bibcode:1999A&AS..137..117B. doi:10.1051/aas:1999240.
  11. ^ Evans, C. J.; Taylor, W. D.; Hénault-Brunet, V.; Sana, H.; De Koter, A.; Simón-Díaz, S.; Carraro, G.; Bagnoli, T.; Bastian, N.; Bestenlehner, J. M.; Bonanos, A. Z.; Bressert, E.; Brott, I.; Campbell, M. A.; Cantiello, M.; Clark, J. S.; Costa, E.; Crowther, P. A.; De Mink, S. E.; Doran, E.; Dufton, P. L.; Dunstall, P. R.; Friedrich, K.; Garcia, M.; Gieles, M.; Gräfener, G.; Herrero, A.; Howarth, I. D.; Izzard, R. G.; et al. (2011). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey. I. Introduction and observational overview". Astronomy & Astrophysics. 530: A108. arXiv:1103.5386. Bibcode:2011A&A...530A.108E. doi:10.1051/0004-6361/201116782. S2CID 54501763.
Stjärnor i Svärdfisken
Bayer
Variabler
HD
Övriga
B90  · BAT99-7  · BAT99-66  · BAT99-68  · BAT99-98  · BAT99-104  · BAT99-123  · BI 253  · Gliese 163  · HE 0437-5439  · Hodge 301  · HV 888  · IRAS 05280–6910  · LHA 120-S 79  · LH 41-1042  · LH 54-425  · LMC195-1  · LMC X-2  · LMC X-3  · MACHO 80.7443.1718  · Melnick 34  · Melnick 42  · PSR J0523−7125  · PSR J0537−6910  · PSR J0540−6919  · R85  · R99  · R136  · R136a  · R136a1  · R136a2  · R136a3  · R136b  · R136c  · R139  · R145  · Sanduleak -69° 202  · SNR 0509-67.5  · SGR 0525−66  · TOI-700  · TOI-813  · VFTS 102  · VFTS 243  · VFTS 352  · VFTS 682  · WASP-62 (Naledi)  · WOH G 64

Media som används på denna webbplats

Dorado IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Dorado chart
Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
Grand star-forming region R136 in NGC 2070 (captured by the Hubble Space Telescope).jpg
A Hubble Space Telescope image of the R136 super star cluster, near the center of the 30 Doradus Nebula, also known as the Tarantula Nebula or NGC 2070. (Converted to JPG from the source TIFF file)
ESO - Eso1030a (by).jpg
Författare/Upphovsman: ESO/P. Crowther/C.J. Evans, Licens: CC BY 4.0
Using a combination of instruments on ESO’s Very Large Telescope, astronomers have discovered the most massive stars to date, some weighing at birth more than 300 times the mass of the Sun, or twice as much as the currently accepted limit of 150 solar masses. The most extreme of these stars was found in the cluster RMC 136a (or R136 as it is more usually named). Named R136a1, it is found to have a current mass of 265 times that of the Sun. Being a little over a million years old, R136a1 is already “middle-aged” and has undergone an intense weight-loss programme, shedding a fifth of its initial mass over that time, or more than fifty solar masses. It also has the highest luminosity, close to 10 million times greater than the Sun.

R136 is a cluster of young, massive and hot stars located inside the Tarantula Nebula, in one of the neighbourhood galaxies of the Milky Way, the Large Magellanic Cloud, 165 000 light-years away. R136 contains so many stars that on a scale equivalent to the distance between the Sun and the nearest star there are tens of thousands of stars. Hundreds of these stars are so incredibly bright that if we were to sit on a (hypothetical) planet in the middle of the cluster the sky would never get dark.

This montage shows a visible-light image of the Tarantula nebula as seen with the Wide Field Imager on the MPG/ESO 2.2-metre telescope (left) along with a zoomed-in visible-light image from the Very Large Telescope (middle). A new image of the R136 cluster, obtained with the near-infrared MAD adaptive optics instrument on the Very Large Telescope is shown in the right-hand panel, with the cluster itself at the lower right. The MAD image provides unique details on the stellar content of the cluster.