R136c

R136c
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 38m 42,90s[1]
Deklination-69° 06′ 04,83″[1]
Skenbar magnitud ()12,86[1]
Stjärntyp
SpektraltypWN5h[2]
VariabeltypWolf-Rayet-stjärna
Astrometri
Avståndca 163 000 lå (49 970[3] pc)
Absolut magnitud ()-7,9[1]
Detaljer
Massa142[4] M☉
Radie40,7[4] R☉
Luminositet3 800 000[4] L☉
Temperatur42 170[4] K
Vinkelhastighet<200[4] km/s
Ålder1,8[4] miljoner år
Andra beteckningar
BAT99 112, RMC 136c, [HSH95] 10, [TBF2006] 102, Cl* NGC 2070 MH 681, [CHH92] 25, [P93] 998, [WO84] 6, CXOU J053842.8-690604, [H2013] LMCe 1402, [PPL2002] CX2[5][4]

R136c eller RMC 136c, är en ensam stjärna och en Wolf-Rayet-stjärna belägen i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Den ligger i R136, en tät knut av stjärnor i mitten av NGC 2070, som är en öppen stjärnhop med en sammanlagd massa av 450 000 solmassor och innehåller 10 000 stjärnor.[6] Den har en skenbar magnitud av ca 12,86[1] och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Den beräknas befinna sig på ett avstånd av ca 163 000 ljusår (ca 50 000 parsec).[3] Det rör sig bort från solen med heliocentrisk hastighet av <200 km/s.[4]

Den ljusa stjärnan till vänster om klusterkärnan är R136c. Foto: ESO/VLT

Observation

R136c upplöstes först och namngavs av Feitzinger 1980, tillsammans med R136a och R136b.[7] Det är starkt misstänkt att vara en dubbelstjärna, på grund av observation av hård röntgenstrålning som är typisk för kolliderande vindbinärer, men följeslagaren tros bara ge ett litet bidrag till den totala ljusstyrkan.[8]

R136c har så stark utstrålning att den redan har förlorat en betydande del av dess ursprungliga massa, trots att den bara är några miljoner år gammal. Den befinner sig fortfarande effektivt i huvudserien och har kärnfusion av väte i dess kärna genom CNO-cykeln, men den har konvektionerade och blandade fusionsprodukter vid ytan och dessa skapar ett kraftfullt stjärnvind- och emissionsspektrum som normalt bara ses i högt utvecklade stjärnor.[9]

Dess framtid beror på mängden massa den förlorar innan dess kärna kollapsar, men kommer sannolikt att resultera i en supernova. De senaste modellerna för evolution av en stjärna med metallicitet nära solens tyder på att de mest massiva stjärnorna exploderar som supernova av typen Ic med hög utkastning, även om olika utfall är möjliga för dubbelstjärnor. Några av dessa supernovor förväntas producera en typ av gammastrålning och den förväntade återstoden är ett svart hål.[10]

Egenskaper

R136c är en Wolf–Rayet-stjärna av spektraltypen WN5h och med en temperatur på 42 170 K, vilket gör den till en av de hetaste kända stjärnorna. Det är en av de mest massiva stjärnorna som är kända, med en massa på 142 solmassor, och den är en av de mest lysande stjärnorna som är kända, med en ljusstyrka på 3,8 miljoner gånger solens. Den extrema ljusstyrkan produceras av CNO-fusionsprocessen i dess högt komprimerade heta kärna. Typiskt för alla Wolf-Rayet-stjärnor, har R136c förlorat massa genom en stark stjärnvind med hastigheter över 2 000 km/s och massförlusthastigheter överstiger 10−5 solmassa per år.[9]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, R136c, 14 maj 2023..

Noter

  1. ^ [a b c d e] Doran, E. I.; Crowther, P. A.; de Koter, A.; Evans, C. J.; McEvoy, C.; Walborn, N. R.; Bastian, N.; Bestenlehner, J. M.; Grafener, G.; Herrero, A.; Kohler, K.; Maiz Apellaniz, J.; Najarro, F.; Puls, J.; Sana, H.; Schneider, F. R. N.; Taylor, W. D.; van Loon, J. Th.; Vink, J. S. (2013). "The VLT-FLAMES Tarantula Survey - XI. A census of the hot luminous stars and their feedback in 30 Doradus". Astronomy & Astrophysics. 558: A134. arXiv:1308.3412v1. Bibcode:2013A&A...558A.134D. doi:10.1051/0004-6361/201321824. S2CID 118510909.
  2. ^ Crowther, Paul A.; Caballero-Nieves, S. M.; Bostroem, K. A.; Maíz Apellániz, J.; Schneider, F. R. N.; Walborn, N. R.; Angus, C. R.; Brott, I.; Bonanos, A.; De Koter, A.; De Mink, S. E.; Evans, C. J.; Gräfener, G.; Herrero, A.; Howarth, I. D.; Langer, N.; Lennon, D. J.; Puls, J.; Sana, H.; Vink, J. S. (2016). "The R136 star cluster dissected with Hubble Space Telescope/STIS. I. Far-ultraviolet spectroscopic census and the origin of He II λ1640 in young star clusters". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 458 (1): 624–659. arXiv:1603.04994. Bibcode:2016MNRAS.458..624C. doi:10.1093/mnras/stw273.
  3. ^ [a b] Pietrzyński, G; D. Graczyk; W. Gieren; I. B. Thompson; B. Pilecki; A. Udalski; I. Soszyński; et al. (7 March 2013). "An eclipsing-binary distance to the Large Magellanic Cloud accurate to two per cent". Nature. 495 (7439): 76–79. arXiv:1303.2063. Bibcode:2013Natur.495...76P. doi:10.1038/nature11878. PMID 23467166. S2CID 4417699.
  4. ^ [a b c d e f g h] Schneider, F. R. N.; Sana, H.; Evans, C. J.; Bestenlehner, J. M.; Castro, N.; Fossati, L.; Gräfener, G.; Langer, N.; Ramírez-Agudelo, O. H.; Sabín-Sanjulián, C.; Simón-Díaz, S.; Tramper, F.; Crowther, P. A.; de Koter, A.; de Mink, S. E.; Dufton, P. L.; Garcia, M.; Gieles, M.; Hénault-Brunet, V.; Herrero, A.; Izzard, R. G.; Kalari, V.; Lennon, D. J.; Maíz Apellániz, J.; Markova, N.; Najarro, F.; Podsiadlowski, Ph.; Puls, J.; Taylor, W. D.; van Loon, J. Th.; Vink, J. S.; Norman, C. (2018). "An excess of massive stars in the local 30 Doradus starburst". Science. 359 (6371): 69–71. arXiv:1801.03107. Bibcode:2018Sci...359...69S. doi:10.1126/science.aan0106. PMID 29302009. S2CID 206658504.
  5. ^ https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=RMC+136c. Hämtad 2024-09-27.
  6. ^ Bosch, Guillermo; Terlevich, Elena; Terlevich, Roberto (2009). "Gemini/GMOS Search for Massive Binaries in the Ionizing Cluster of 30 Dor". Astronomical Journal. 137 (2): 3437–3441. arXiv:0811.4748. Bibcode:2009AJ....137.3437B. doi:10.1088/0004-6256/137/2/3437. S2CID 17976455.
  7. ^ Feitzinger, J. V.; Schlosser, W.; Schmidt-Kaler, T.; Winkler, C. (1980). "The central object R 136 in the gas nebula 30 Doradus - Structure, color, mass and excitation parameter". Astronomy and Astrophysics. 84 (1–2): 50. Bibcode:1980A&A....84...50F.
  8. ^ Hainich, R.; Rühling, U.; Todt, H.; Oskinova, L. M.; Liermann, A.; Gräfener, G.; Foellmi, C.; Schnurr, O.; Hamann, W. -R. (2014). "The Wolf-Rayet stars in the Large Magellanic Cloud". Astronomy & Astrophysics. 565: A27. arXiv:1401.5474. Bibcode:2014A&A...565A..27H. doi:10.1051/0004-6361/201322696. S2CID 55123954.
  9. ^ [a b] Crowther, P. A.; Schnurr, O.; Hirschi, R.; Yusof, N.; Parker, R. J.; Goodwin, S. P.; Kassim, H. A. (2010). "The R136 star cluster hosts several stars whose individual masses greatly exceed the accepted 150 M⊙ stellar mass limit". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 408 (2): 731. arXiv:1007.3284. Bibcode:2010MNRAS.408..731C. doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17167.x. S2CID 53001712.
  10. ^ Groh, J. H.; Meynet, G.; Georgy, C.; Ekström, S. (2013). "Fundamental properties of core-collapse supernova and GRB progenitors: Predicting the look of massive stars before death". Astronomy & Astrophysics. 558: A131. arXiv:1308.4681. Bibcode:2013A&A...558A.131G. doi:10.1051/0004-6361/201321906. S2CID 84177572.
Stjärnor i Svärdfisken
Bayer
Variabler
HD
Övriga
B90  · BAT99-7  · BAT99-66  · BAT99-68  · BAT99-98  · BAT99-104  · BAT99-123  · BI 253  · Gliese 163  · HE 0437-5439  · Hodge 301  · HV 888  · IRAS 05280–6910  · LHA 120-S 79  · LH 41-1042  · LH 54-425  · LMC195-1  · LMC X-2  · LMC X-3  · MACHO 80.7443.1718  · Melnick 34  · Melnick 42  · PSR J0523−7125  · PSR J0537−6910  · PSR J0540−6919  · R85  · R99  · R136  · R136a  · R136a1  · R136a2  · R136a3  · R136b  · R136c  · R139  · R145  · Sanduleak -69° 202  · SNR 0509-67.5  · SGR 0525−66  · TOI-700  · TOI-813  · VFTS 102  · VFTS 243  · VFTS 352  · VFTS 682  · WASP-62 (Naledi)  · WOH G 64

Media som används på denna webbplats

Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
ESO - Eso1030a (by).jpg
Författare/Upphovsman: ESO/P. Crowther/C.J. Evans, Licens: CC BY 4.0
Using a combination of instruments on ESO’s Very Large Telescope, astronomers have discovered the most massive stars to date, some weighing at birth more than 300 times the mass of the Sun, or twice as much as the currently accepted limit of 150 solar masses. The most extreme of these stars was found in the cluster RMC 136a (or R136 as it is more usually named). Named R136a1, it is found to have a current mass of 265 times that of the Sun. Being a little over a million years old, R136a1 is already “middle-aged” and has undergone an intense weight-loss programme, shedding a fifth of its initial mass over that time, or more than fifty solar masses. It also has the highest luminosity, close to 10 million times greater than the Sun.

R136 is a cluster of young, massive and hot stars located inside the Tarantula Nebula, in one of the neighbourhood galaxies of the Milky Way, the Large Magellanic Cloud, 165 000 light-years away. R136 contains so many stars that on a scale equivalent to the distance between the Sun and the nearest star there are tens of thousands of stars. Hundreds of these stars are so incredibly bright that if we were to sit on a (hypothetical) planet in the middle of the cluster the sky would never get dark.

This montage shows a visible-light image of the Tarantula nebula as seen with the Wide Field Imager on the MPG/ESO 2.2-metre telescope (left) along with a zoomed-in visible-light image from the Very Large Telescope (middle). A new image of the R136 cluster, obtained with the near-infrared MAD adaptive optics instrument on the Very Large Telescope is shown in the right-hand panel, with the cluster itself at the lower right. The MAD image provides unique details on the stellar content of the cluster.
Dorado IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Dorado chart