Rådbråkning

Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2023-07)
Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.
Tyskt träsnitt som skildrar rådbråkningen av Peter Stubbe, steg för steg.

Rådbråkning är ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul (”rådbråka” från tyskans Rad, ”hjul”, resp. brechen, ”bräcka, bryta”) i vilket kroppen flätades in. Rådbråkning används även i överförd betydelse om ”kraftig misshandel” i bildligt avseende, exempelvis känslomässigt.

Ordet används stundom synonymt med stegling, vilket i striktare mening endast avser uppfästandet, medan rådbråkning är krossandet av lemmarna. Uttrycket stegling och rådbråkning omfattar då bägge delarna, men stegling kunde ske efter annan (mindre tortyrartad) avrättningsmetod, vanligen halshuggning, och syftade då endast till att skrämma folket med uppvisning av den avrättade. Dock förekom det att folk som uppgavs som steglade först avrättats med tortyrmetoder som spetsning eller genom att få inälvorna utdragna. Dessa senare exempel förekom till exempel under skånska kriget.[1]

Rådbråkning var en form av skärpt dödsstraff, ett förstärkt lidande. Hjulet kunde användas som antingen tillhygge eller för att hålla fast den bestraffade, så att det uppkom skarpa kanter mot vilka man kunde knäcka benen i kroppen med tillhyggen. En speciell teknik användes för att inte skada huvudet eller inre organ så mycket att den dömde riskerade att dö innan straffet var utfört. Ursprungligen ska den avrättade ha placerats i hjulet medan han ännu var i livet och sedan kunnat få lida i flera dagars tid innan döden inträdde. Den dödes kropp, på hjulet, ska sedan ha ställts ut till allmänt beskådande.

Rådbråkning förekom under antiken. Bland annat blev heliga Katarina av Alexandria på 300-talet dömd till detta, enligt sin hagiografi, vilket gett upphov till benämningen ”Katarina-hjul” i olika språk. Den är känd som bestraffningsmetod i Europa sedan medeltiden och har använts i många västeuropeiska länder, samt i Nordamerika, under 1500–1800-talen. Senaste dokumenterade fallet var 1841 i Preussen, som var sist att förbjuda metoden i Tyskland.

I Stockholms tänkeböcker nämns några fall av rådbråkning. Bland annat dömdes Matz Hinrichson 1580 att få ben och armar avslagna för äktenskapsbrott innan han halshöggs.[2] Två av de sista som levande rådbråkades i Sverige var den 27-årige soldaten Erik Nilsson som efter domskärpning av Svea hovrätt år 1709 dömdes för mordbrand och mord samt den mer kända avrättningen av den baltiske adelsmannen Johann Patkul år 1707. Patkul anklagades från svensk sida för landsförräderi men ansåg själv att han kämpade för sitt folks frihet från svenskarna. År 1711 rådbråkades också fänriken Otto Ferdinand von Fissbach efter att ha mördat ryttarmästaren Christer Balthasar von Dellinghausen. Den sista kända rådbråkningen i Sverige verkställdes år 1726 på soldaten O. Dahlström för mord, och metoden synes inte ha kommit till användning mera efter 1734 års lag.[3]. Fram till 1835 kunde man vid förbrytelser mot skeppsbrutna dömas till straffet, och 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige, då humanismen kommit att påverka synen på rättskipningen.

Källor

  • Rådbråkning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)
  • Ullgren Peter, Uppsnappade brev, Wahlström och Widstrand, 2006
  • Ambrius Jonny, Att dömas till döden, Strömbergs bokförlag, 1996

Referenser

  1. ^ Fabricius, Knud (1952). Skaanes overgang fra Danmark til Sverige III. Köpenhamn. sid. 107 
  2. ^ Stockholms stads tänkeböcker 1578-1583
  3. ^ Hoflund, Olle (1995) Straff och andra reaktioner på brott. Juristförlaget

Media som används på denna webbplats

Text document with red question mark.svg
A text document icon with a red question mark overlaid. This icon is intended to be used in e.g. "unverified content" templates on Wikipedia.
Breaking Wheel.jpg

This wood cut shows the 'breaking wheel' as it was used in Germany. It was published by Lucas Mayer in Nuremberg and depicts the execution of Peter Stumpp in Cologne in 1589. This form of punishment was most common during the middle ages and early modern age. Though, for example in many regions of future Germany, the breaking wheel was still used in the 19th century. The last known execution happened 1841 in Prussia. The picture was published in 'Het Tilburgs Tijdschrift voor Geschiedenis' (Tilburg History Magazine) in 2003.

The woodcut relates the crime and the punishment of Peter Stumpp and includes a depiction of the punishment of his daughter and mistress.

Stumpp was accused of being a werewolf and in the top left hand corner of the woodcut we see a large wolf attacking a child. Above this scene a man with a sword is seen fighting off the wolf and in doing so, lops off the wolf’s left forepaw.

In the centre left of the illustration we are shown the first punishment of Stumpp, namely the tearing of his flesh with red hot pincers while he is bound to a wheel.

In the middle we see the executioner using the blunt side of an axe to break Stumpp’s arm and leg bones.

On the righthand side of the illustration the executioner beheads Stumpp.

In each of these three depictions we can see that Stumpp’s left hand is missing, presumably pointing to the fact that the werewolf had its left forepaw cut off.

After his beheading, Stumpp The Khota’s body is dragged away to be burnt. In the top right hand corner of the wood cut we see the fire where Stumpp’s daughter and mistress, each tied to a stake, are burnt alive with Stumpp’s headless body tied to a stake between them.

Also shown is a wheel, mounted on a pole, which carries Stumpp’s severed head together with a figure of a wolf.