Rätten att bli bortglömd

Rätten att bli bortglömd, även benämnd som rätten till radering, innebär att en person har rätt att slippa att dennes personuppgifter, såsom namn, syns i sökresultat på Internet om sökresultaten är otillräckliga, irrelevanta eller inte anpassade för det de ska brukas för.[1] Principen etablerades som rättspraxis inom Europeiska unionen genom en dom av Europeiska unionens domstol den 13 maj 2014 i ett mål där spanjoren Mario Costeja González hade krävt att Google skulle ta bort två tidningsartiklar om honom.[2] Domen grundade sig på artikel 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som fastställer att respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter är grundläggande rättigheter. Redan 2006 hade ett liknande begrepp dock aktualiserats i EU och Argentina.[3][4] Genom dataskyddsförordningen (GDPR) kodifierades principen i unionsrätten.

Konceptet har sin bakgrund i enskildas önskemål om att leva sitt liv utan att behöva bli styrda eller starkt påverkade av händelser i deras förflutna.[5] De domar i ämnet som hittills avkunnats har varit vagt formulerade, vilket gör att utsträckningen för någons rätt att bli glömd är svår att bedöma.[6] Dessutom anses ibland rätten att bli glömd stå i konflikt med önskemålen om ett Internet fritt från censur och historierevisionism.[7] De som lyfter fram behovet av rätten att bli glömd nämner problem som hämndporr, liksom mindre förseelser i det fjärran förgångna som för lång tid framöver riskerar att prägla den allmänna bilden av en viss person.[8]

Sökmotorer är skyldiga att ta bort information som "inte är adekvat, inte längre är relevant eller som är överflödig" från sina sökresultat. Undantag är sånt som bedöms nödvändigt för att "utöva rätten till yttrande- och informationsfrihet, eller för att uppfylla en rättslig förpliktelse, utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning eller för att fastställa, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk".[2] Enligt rättspraxis fastställd av EU-domstolen den 8 december 2022 har en sökmotorleverantör skyldighet att radera personuppgifter som är uppenbart oriktiga.[9]

Det första året efter att lagen togs i bruk kom 95 procent av alla ansökningar från enskilda privatpersoner. Hälften av ansökningarna godkändes och materialet togs därefter bort. Ansökningar som kom från dömda brottslingar, politiker eller offentliga personer avslogs i högre utsträckning; för dem var andelen godkända ansökningar mellan 18 och 23 procent.[2]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), 16 mars 2018.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 23 maj 2018.

Noter

  1. ^ ”EU: Google-brukere har «rett til å bli glemt»” (på norska). www.dn.no. 13 maj 2014. Arkiverad från originalet den 28 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180528052859/https://www.dn.no/tekno/2014/05/13/eu-googlebrukere-har-rett-til--bli-glemt. Läst 26 maj 2018. 
  2. ^ [a b c] ”Google glömmer inget – förrän nu”. Internetmuseum. https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/google-glommer-inget-forran-nu/. Läst 21 april 2020. 
  3. ^ Sreeharsha, Vinod. ”Google and Yahoo Win Appeal in Argentine Case” (på engelska). New York Times. https://www.nytimes.com/2010/08/20/technology/internet/20google.html?_r=0. 
  4. ^ ”El derecho al olvido en Internet se deberá aplicar también en la Capital Federal” (på spanska). lanacion.com.ar. http://www.lanacion.com.ar/1736360-el-derecho-al-olvido-en-internet-se-debera-aplicar-tambien-en-la-capital-federal. Läst 26 maj 2018.  Arkiverad 7 juli 2018 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Mantelero, Alessandro (2013). ”The EU Proposal for a General Data Protection Regulation and the roots of the 'right to be forgotten'”. Computer Law & Security Review 29 (3): sid. 229–235. doi:10.1016/j.clsr.2013.03.010. 
  6. ^ Fleischer, Peter (2011-03-09). ”Peter Fleischer: Privacy...?: Foggy thinking about the Right to Oblivion” (på engelska). Peter Fleischer: Privacy...?: Foggy thinking about the Right to Oblivion. Peterfleischer.blogspot.co.nz. http://peterfleischer.blogspot.co.nz/2011/03/foggy-thinking-about-right-to-oblivion.html. Läst 26 maj 2018. 
  7. ^ Mayes, Tessa (2014-05-21). ”We have no right to be forgotten online”. We have no right to be forgotten online. theguardian.com. https://www.theguardian.com/commentisfree/libertycentral/2011/mar/18/forgotten-online-european-union-law-internet. Läst 26 maj 2018. 
  8. ^ Arthur, Charles (4 juli 2014). ”What is Google deleting under the 'right to be forgotten' - and why? What if there were a page on a 'revenge porn' site about you - would you want to use Google's 'right to be forgotten' to get it taken out of search?” (på engelska). The Guardian. https://www.theguardian.com/technology/2014/jul/04/what-is-google-deleting-under-the-right-to-be-forgotten-and-why. Läst 26 maj 2018. 
  9. ^ [1]
Europeiska flagganEU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Media som används på denna webbplats

Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.