Projektion (psykologi)

Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva en primitiv (tidig) försvarsmekanism som en person begagnar sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, utan tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Enligt Sigmund Freud är detta en psykologisk försvarsmekanism, som verkar för att förmildra ens egna oönskade tankar, värden, etc. Personen (A) vill bli "rentvådd", varför denne projicerar sin svaghet på en annan person (B), i till exempel sociala sammanhang för att få bekräftelsen av andra att svagheten ej längre kan associeras med en själv och på så sätt rentvår sig själv (A).[1] Projektion kan anses vara en tidig fas av internalisering,[2] det omedvetna upptaget av andra personers egenskaper, attityder och värden[3] och hos små barn är det en del av utvecklingen.

Hos friska vuxna är beteendet vanligare under kristider,[4] annars är projektion vanligt bland de med paranoida, narcissistiska eller emotionellt instabila personligheter.[5]

Ett närbesläktat begrepp är projektiv identifikation, där den som utsätts börjar identifiera sig med och tro på anklagelserna, trots att de är ogrundade.[6]

Se även

Referenser

  1. ^ Sigmund Freud, Case Histories II (PFL 9) p. 132.
  2. ^ Malancharuvil JM (December 2004). "Projection, introjection, and projective identification: a reformulation" (PDF). Am J Psychoanal. 64 (4): 375–82. doi:10.1007/s11231-004-4325-y. PMID 15577283. S2CID 19730486.
  3. ^ "The American Psychological Association Dictionary of Psychology". www.apa.org. American Psychological Association. Hämtat 30 oktober 2021. "a process in which an individual unconsciously incorporates... the attitudes, values, and qualities of another person or a part of another person's personality. Introjection may occur, for example, in the mourning process for a loved one."
  4. ^ Erik Erikson, Childhood and Society (1973) p. 241.
  5. ^ Glen O. Gabbard, Long-Term Psychodynamic Psychotherapy (Washington, DC 2017) p. 35.
  6. ^ Patrick Casement, Further Learning from the Patient (1997) p. 177.