Projekt 1240 Uragan
| |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Typ | Robotbåt | ||
| Design | Designbyrån Almaz | ||
| Fartyg tillhörande klassen | MRK-5 | ||
| Tekniska data | |||
| Deplacement | 350 – 430 ton | ||
| Längd i vattenlinjen | 43 meter | ||
| Längd över allt | 56,5 meter | ||
| Bredd i vattenlinjen | 9 meter | ||
| Bredd överallt | 10,2 m (nedfällda bärplan) 21,2 m (uppfällda bärplan) | ||
| Djupgående | 2,8 m (uppfällda bärplan) 8,2 m (nedfällda bärplan) 2,3 m (planande) | ||
| Framdrift | |||
| Huvudmaskin | 2 × M-10 gasturbiner på 18 000 hk 2 × M-401 dieselmotorer på 1100 hk | ||
| Maskinstyrka | 38 200 hk | ||
| Propellrar | 2×2 kontraroterande propellrar 2 × vattenjet | ||
| Hjälpmaskin | 3 × GTG-100 gasturbingeneratorer på 100 kW 2 × DG-100 dieselgeneratorer på 100 kW | ||
| Prestanda | |||
| Maxfart | 60 knop | ||
| Marschfart | 36 knop (gasturbin) 8,5 knop (diesel) | ||
| Räckvidd | 1250 NM vid 36 knop 1500 NM vid 8,5 knop | ||
| Aktionstid | 5 dygn | ||
| Lastförmåga | |||
| Besättning | 34 | ||
| Beväpning | |||
| Luftvärnsartilleri | 1 × 30 mm AK-630 | ||
| Robotar | 4 × P-120 Malachit 1 × Osa-M med 20 robotar | ||
| Sensorer | Radar: 4H84 Dubrava spaningsradar MPZ-301 Baza och MR-123 Vympel eldledningsradar | ||
Projekt 1240 Uragan (ryska: Ураган (orkan), NATO-rapporteringsnamn: Sarantja-klass[1]) är en robotbåt med bärplan som utvecklades för Sovjetiska flottan under 1970-talet. Med en toppfart på runt 60 knop var det ett av världens snabbaste stridsfartyg.
Utveckling
Redan under 1950-talet hade man i Sovjetunionen börjat experimentera med att minska det hydrodynamiska motståndet genom att lyfta skrovet upp ur vattnet. Tre tekniker undersöktes och utvecklades: Ekranoplan, svävare och bärplansbåtar. De första bärplansbåtarna var små och föga sjövärdiga, men de visade att konceptet fungerade.
I juli 1963 påbörjade designbyrån Almaz studier av ett robotbeväpnat stridsfartyg med bärplan och i februari 1964 fick man i uppdrag av flottan att gå vidare med att konstruera en prototyp. Konstruktionsarbetet tog tid, framför allt med kraftöverföringen och bärplanen, men 1970 började MRK-5 byggas i Leningrad. Efter sjösättningen 1973 transporterades MRK-5 via inre vattenvägar till Svarta havet där hon genomgick omfattande tester under flera år innan det överlämnades till flottan och togs i tjänst 30 december 1977.
Konstruktionen visade sig vara alldeles för komplicerad och dyr för serieproduktion och inga fler fartyg byggdes (däremot byggdes en civil modell Tajfun). MRK-5 tjänstgjorde vid svartahavsflottan fram till 1990 då hon avrustades och skrotades.
Konstruktion
För att spara vikt var skrovet byggt av aluminium–magnesium-legering och bärplanen av titan. Speciellt för det här projektet utvecklades gasturbingeneratorn GTG-100 på 100 kW som producerade 380 V trefas på 400 Hz.
Vid låg fart är bärplanen uppfällda för att minska fartygets djupgående från över åtta till knappt tre meter. Fartyget drivs då av två dieseldrivna vattenjet-aggregat på 1100 hästkrafter vardera vilket ger en maxfart på 8,5 knop. När bärplanen är nedfällda drivs fartyget av fyra propellrar (två framåt och två bakåt) på de bakre bärplanen. Dessa drivs av två gasturbiner på totalt 36 000 hästkrafter. De främre och bakre bärplanen väger 29,3 respektive 17 ton.
Fotnoter
Källor
- ”Project 1240 Uragan” (på engelska). Russianships.info. http://russianships.info/eng/warships/project_1240.htm. Läst 17 augusti 2011.
- ”Проект 1240 «Ураган» • Sarancha class” (på ryska). Atrina. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111005020413/http://www.atrinaflot.narod.ru/3_cutters/01_mrk_1240/0_1240.htm. Läst 17 augusti 2011.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
.svg)
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
.svg)