Prefabricering

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Denna artikel anses ha ett svenskt perspektiv och bör skrivas om ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2012-01)

Prefabricering (eller prefabrikation, även prefab), är förtillverkning av delar på en annan plats än där de sedan ska monteras.^[1] Ordet är sammansatt av pre- (latin: prae-) som betyder före-, framför- och fabricering som betyder tillverkning, framställning. Begreppet används oftast i samband med husbyggnad, där man talar om prefabricerade byggnadsdelar eller förhandstillverkade byggnadselement. Prefabricering är en del av industriellt byggande.

Att använda förtillverkade byggnadselement har i Sverige en lång tradition som går tillbaka till 1600-talet, drottning Kristina lär ha uppfört ett av sina jaktslott med förtillverkade byggnadsdelar. På 1800-talet konstruerade arkitekten Fredrik Blom flyttbara hus. Dessa hus bestod av en pappklädd regelstomme med den yttre beklädnaden av vertikala brädor och den inre horisontellt beklädd. Byggelementen fogades samman på byggplatsen tillsammans med golv och tak samt mycket av den invändiga stommen som var förberedd. Kung Karl XIV Johan lät 1820 uppföra Rosendals slott på Djurgården i Stockholm enligt dessa principer. Tillverkning av en timmerhusstomme har länge förekommit på det här sättet, t.ex. hus som var förberedda i Småland för att monteras på Öland eller på Sveriges västkust.

Det moderna svenska trähusbyggandet med prefabricerade element började först på 1920-talet i större skala när några sågverk tog upp småhusbyggandet. Dessa sågverk tillverkade och sålde förberett byggnadselement efter ritningar som man tillhandahöll. In på 1930-talet fanns det flera fabriker som färdigställde trähuselement till försäljning. Försäljningen ökade i takt med att fler fick tillgång till statliga egnahemslån. Dessa lån gjorde det möjligt även för familjer med en blygsammare inkomst att bygga ett eget hus. Lånen bidrog till ökningen av tillverkningen inför den kommande efterkrigstiden som blev en exportrush till flera av Europas länder vars bebyggelse var raserad.

Fram till slutet av 1950-talet var avsättningen god, då råvarupriserna steg samt löner och andra omkostnader. Inför 1960-talet engagerade sig kommuner och större byggföretag i gruppbyggande av småhus. Det kom andra bättre material i stället för olika spån i väggar och trossbotten. Glasull och stenull började användas. Som invändig beklädnad började man använda olika träskivor eller gipsskivor. Trähusen började tillverkas i moduler med förinstallerade eldragningar samt vatten och avlopp för att minska byggtider.

Stomelement (bärande byggnadsdelar) av betong tillverkas i Sverige sedan 1930-talet och utgör numera ett dominerande inslag i bostads-, industri-, kontors- och affärshusbyggandet.

• Lösvirke
• Grund (arkitektur)
• Typhus

• Byggnadskultur 2002.
• Teknos Byggnadsbranschens handbok ISBN 91-7172-203-3

• Wikimedia Commons har media som rör prefabricering.

• Boverket: Bostäder byggda med volymeelement
• Svensk betong: Bygga med prefab
• Hustillverkare.nu: Bygga prefabricerat hus eller lösvirkeshus?