Praetorianprefekt

Romarriket
Romarrikets statsskick och förvaltning
Historiska perioder
Roms kungatid 753–509 f.Kr. Romerska republiken 509–27 f.Kr. Romerska kejsardömet 27 f.Kr.–395 e.Kr.
Västromerska riket 395–476	Östromerska riket 395–1453
Ordinära magistrater
Konsul (Rom) Praetor Prokonsul Propraetor	Edil Kvestor Tribun Censor Curator
Extraordinära magistrater
Diktator Magister Equitum	Ståthållare triumviri Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus Dux Officium Prefekt Praetorianprefekt Vicarius Vigintisexviri Liktor Magister militum Imperator	Princeps senatus Pontifex maximus Tetrark Augustus Augusta Africanus Caesar Dekurion Dominus Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten Cursus honorum Romerska folkförsamlingen	Romersk rätt Romerskt medborgarskap Imperium Auktoritet Kollegialitet

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2021-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Pretorianprefekten (latin: Praefectus praetorio, pluralis praefecti praetorio) var ursprungligen befälhavaren för den romerska kejsarens livgarde. Titeln kvarstod efter det att Konstantin avskaffade pretoriangardet 314, men senantikens pretorianprefekter (som fortsatte att tillsättas fram till Herakleios regeringstid i början av 600-talet) var höga ämbetsmän i rikets förvaltning.

Pretoriangardet styrdes av en eller två, ibland till och med tre, pretorianprefekter som kejsaren valde ut bland riddarna (equites). Alexander Severus öppnade ämbetet även för senatorer. Samtidigt blev det kutym att riddare som utsågs även fick en plats i senaten. Ända fram till Konstantins tid handplockades pretorianprefekterna bland krigsveteraner, i allmänhet män som gjort en lång karriär i den militära hierarkin. Med tiden tycks ämbetets jurisdiktion ha utökats till att omfatta alla trupper i Italien förutom de soldater (cohortes urbanae) som leddes av stadsprefekten (praetor urbanus).

I egenskap av väpnad styrka i kejsarens omedelbara närhet blev pretoriangardet en maktfaktor att räkna med och deras prefekter tillhörde de mäktigaste männen i det romerska riket. Kejsarna misslyckades ofta att kontrollera pretorianerna som ofta låg bakom statskupper och starkt bidrog till den stundtals snabba rotationen på kejsartronen. På detta sätt bidrog de tidvis till att destabilisera den romerska staten. Med sina reformer omkring 300 kringskar Diocletianus kraftigt pretorianprefekternas inflytande.

Senantikens pretorianprefekter hade administrativa uppgifter och fungerade även som domare. I en förordning 331 fastställde Konstantin att pretorianprefektens dom inte kunde överklagas och en liknande civilrättslig jurisdiktion infördes någon gång före Severus. Under Konstantin förlorade pretorianprefekten helt sin roll som militär ledare, en roll som istället övertogs av magister militum. Juridisk kunskap var därför en viktig kvalifikation för ämbetet som redan under Marcus Aurelius och Commodus, men i ännu högre grad från och med Severus, innehades av de främsta romerska juristerna, som till exempel Papinianus, Ulpianus, Paullus och Johannes Kappadokiern.