Porter-klass

Porter-klass
Allmänt
Typ	Jagare/Flottiljledare
Operatörer	USA:s flotta
Före	Farragut
Efter	Mahan
Byggda	1933–1937
I tjänst	1936–1950
Färdigställda	8
Förlorade	1
Skrotade	7
Tekniska data
Deplacement	1 850–2 663 ton
Längd	116 meter
Bredd	11,02 meter
Djupgående	3,18 meter
Framdrift
Maskinstyrka	50 000 shp (37 000 kW)
Prestanda
Maxfart	37 knop (69 km/h)
Räckvidd	6 380 nautiska mil (11 820 km) vid 12 knop
Lastförmåga
Besättning	206 (fredstid) 290 (krigstid)
Beväpning
Huvudartilleri	4 x dubbelmonterade 12,7 cm allmålskanoner
Luftvärnsartilleri	2 x fyrdubbelt monterade 28 mm luftvärnskanoner Efter 1942: 2 x enkelmonterade Bofors 40 mm automatkanoner 6 x enkelmonterade 20 mm Oerlikonkanoner
Torpeder	2 x fyrdubbelt monterade 53,3 cm torpedtuber
Ubåtsjaktvapen	2 x sjunkbombsrälsar

Porter-klassen var en klass av åtta jagare i den amerikanska flottan. I likhet med den föregående Farragut godkändes deras konstruktion av kongressen den 26 april 1916, men finansieringen försenades avsevärt. De konstruerades utifrån en deplacementgräns på 1 850 ton som infördes genom Londonfördraget; där reglerna tillät 13 fartyg av denna storlek, och den liknande Somers byggdes senare för att uppfylla gränsen. De fyra första Porter-jagarna byggdes 1933 av New York Shipbuilding i Camden, New Jersey, och de fyra följande 1934 av Bethlehem Steel Corporation i Quincy, Massachusetts. Alla togs i bruk 1936 utom Winslow, som togs i bruk 1937. De byggdes som ett svar på de stora jagarna i Fubuki som den kejserliga japanska flottan byggde vid den tiden, och var ursprungligen avsedda som flottiljledare. De användes flitigt under andra världskriget, däribland i Stillahavskriget, i Atlanten och som eskort i Nord- och Sydamerikanska vatten. Porter var klassens enda förlust, i slaget vid Santa Cruzöarna den 26 oktober 1942.

Design

En större typ av flottiljledare hade varit föremål för överväganden sedan 1921. Generalstyrelsen rekommenderade faktiskt byggandet av fem fartyg av denna typ samma år. En faktor som bidrog var marinens brist på moderna lätta kryssare, som endast delvis lindrades av de tio fartyg av Omaha-klassen som byggdes på 1920-talet. Marinhistorikern Norman Friedman menade att det stora antalet jagare av Wickes- och Clemson hindrade den amerikanska kongressen från att köpa nya jagare. Generalstyrelsen var mycket intresserad av att utrusta ett nytt maskineri med högre tryck och högre temperatur som också föreslogs för jagare av Farragut för att öka fartygens räckvidd.^[1] Londonfördraget samt de stora nya franska jagarna (Frankrike undertecknade inte fördraget och byggde fartyg långt över dess gränser) verkar ha avgjort beslutet, och 1930 inleddes konstruktionen av fartygen.^[2] Genèveförslagen för jagare tycks också ha påverkat konstruktionen, eftersom förslagen på flottiljledare-designer begränsades till 1 850 ton enligt avtalet; dessa tonnagebegränsningar inkluderades så småningom också i Londonfördraget.^[2]

Framdrivningssystem

Porter-klassen hade samma framdrivningssystem som de omedelbart föregående Farragut-jagarna, med 400 psi (2 800 kPa) ånga överhettad till 341 °C. Maskineriet var något kraftfullare än i Farragut-klassen, och effekten ökade från 42 800 axelhästkrafter (31 900 kW) till 50 000 axelhästkrafter (37 000 kW), vilket resulterade i en maxfart på 37 knop (69 km/h).^[3] De huvudsakliga ångturbinerna tillverkades av New York Shipbuilding för de fartyg som byggdes av samma varv. Liksom på Farragut-fartygen hade huvudturbinerna en enkel reduktionsväxel, vilket begränsade deras effektivitet.^[4]

Bestyckning

Det fördes omfattande diskussioner om bestyckningen, och man förespråkade en luftvärnskanon av kaliber 12,7 cm/25. Den andra kandidaten var en 12,7 cm/51-kalibrig standardkanon, som var mycket kraftfull men i stort sett värdelös mot flygplan. Det var en diskussion som förändrades när en 12,7 cm/38-allmålskanon blev tillgänglig i början av 1930-talet, Ordnance Department föredrog denna design starkt, och valde pjäsen som huvudartilleri.  Även om Porter-klassen hade samma åtta 53,3 cm torpedtuber som Farragut-klassen, hade man till skillnad från dessa med sig en komplett uppsättning omladdningar. Klassen var inledningsvis utrustad med Mark 11 eller Mark 12 torpeder, vilka så småningom ersattes av Mark 15 från och med 1938.^[5] Under kriget ersattes de ursprungliga 28 mm kanonerna av Bofors 40 mm- och 20 mm Oerlikonkanoner samtidigt som ytterligare 40 mm- och 20 mm kanoner lades till mittskepps. På de flesta fartyg lades fyra "K"-sjunkbombskastare till för att komplettera de befintliga två sjunkbombsrälsarna. I vissa fall togs (DD-357, DD-359, DD-360) i slutet av kriget torpedtuber, två "K"-sjunkbombskastare och en sjunkbombsräls bort för att få plats med ytterligare lätta luftvärnskanoner, för totalt sexton 40 mm i tre fyrdubbla och två dubbla fästen och fyra 20 mm i två dubbla fästen.^[6][7][8][9]

Tjänstgöring

Selfridge och Phelps låg i hamn under attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 och deltog i bekämpandet av de japanska flygplanen. Klassen tjänstgjorde i slaget om Atlanten, i Stillahavskriget och eskorterade konvojer runt Nord- och Sydamerika. Phelps var med i slaget om Korallhavet och slaget vid Midway och sänkte det immobiliserade hangarfartyget Lexington med torpeder vid det förstnämnda slaget. Balch deltog vid Midway och räddade bland annat överlevande från den sjunkande Yorktown. När Moffett opererade från Trinidad i Västindien hjälpte hon till att sänka två ubåtar, U 128 och U 604. Andra fartyg i klassen deltog bland annat i slaget om Guadalcanal och Marianerna-kampanjen. I september 1944 koncentrerades klassen till Atlanten. Porter var klassens enda förlust, i slaget vid Santa Cruzöarna den 26 oktober 1942. Selfridge förlorade sin för när hon torpederades i sjöslaget vid Vella Lavella den 6 oktober 1943, men reparerades. McDougal och Winslow omklassificerades till AG-126 och AG-127 i september 1945 och modifierades till spaningsfartyg utrustade med radarutrustning för att bekämpa kamikazeflygplan i en liknande konfiguration som Gearing. Alla fartyg skrotades kort efter kriget; förutom Winslow som förblev i tjänst som utbildningsfartyg fram till 1950.^[6]

Skepp i klassen

Referenser

Noter

Källförteckning

• Bauer, K. Jack; Roberts, Stephen S. (1991). Register of Ships of the U.S. Navy, 1775-1990: Major Combatants. Westport, Connecticut: Greenwood Press. ISBN 0-313-26202-0 
• Friedman, Norman (2004). US Destroyers: An Illustrated Design History. Annapolis: Naval Institute Press. ISBN 1-55750-442-3 
• Gardiner, Robert; Chesneau, Roger (1980). Conway's All the World's Fighting Ships 1922-1946. London: Conway Maritime Press. ISBN 0-83170-303-2 
• Silverstone, Paul H. (1965). U.S. Warships of World War II. London: Ian Allan Ltd 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Porter-klass.
  Bilder & media
• Porter-class destroyers at Destroyer History Foundation
• USS Porter, USS Selfridge, USS McDougal, and USS Winslow General Information Book with as-built data at Destroyer History Foundation
• "Goldplater" destroyers at Destroyer History Foundation
• 1850-ton leader classes at Destroyer History Foundation
• Tin Can Sailors @ Destroyers.org - Porter class destroyer
• NavSource Destroyer Photo Index Page