Ponderosauggla

Ponderosauggla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ungfågel
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningUgglefåglar
Strigiformes
FamiljUgglor
Strigidae
SläktePsiloscops
Coues, 1899
ArtPonderosauggla
P. flammeolus
Vetenskapligt namn
§ Psiloscops flammeolus
Auktor(Kaup, 1853)
Synonymer
  • Otus flammeolus
  • Brunögd dvärguv

Ponderosauggla[2] (Psiloscops flammeolus) är en fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3] Den förekommer i västra Nordamerika och Mexiko.

Utseende och läten

Ponderosaugglan är en liten uggla med en kroppslängd på 16–17 cm. Den liknar skrikuvar, men är mindre med kortare örontofsar. Fjäderdräkten är gråmarmorerad med svarta och rostfärgade flammor. Olika färgvariationer förekommer, från mer rostrött till gråare. Ögonen är mörka. Sången skiljer sig tydligt från skrikuvar, ett mjukt och lågt "poot" eller "pooip", ibland dubblerat "podo poot", som upprepas varannan eller var tredje sekund.[4]

Utbredning

Fågelns utbredningsområde är från södra British Columbia till sydvästra USA och södra Mexiko. Fåglar som häckar i Kanada och USA flyttar söderut över vintern. I Guatemala förekommer den bara som övervintrande, inte som häckande.[1][3]

Systematik

Ponderosaugglan placerades tidigare i Otus, även efter att skrikuvarna urskildes från detta släkte till Megascops. Genetiska studier visar dock att den tillhör samma grupp, om än en avlägsen släkting.[5][6] Den förs numera som ensam art till släktet Psiloscops. Arten behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

Ponderosaugglan hittas i öppna bergsbelägna barrskogar, framför allt med inslag av ponderosatall. Den är strikt nattlevande och tillbringar dagarna vilande i ett hålutrymme. Födan består nästan uteslutande av insekter. Fågeln häckar mellan maj och augusti.[7]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Noter

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Psiloscops flammeolus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 5 januari 2015.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
  4. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 237. ISBN 0-679-45120-X 
  5. ^ Proudfoot, G.A., Gehlbach, F.R. & Honeycutt, R.L. (2007) Mitochondrial DNA variation and phylogeography of the Eastern and Western screech-owls. Condor 109(3): 617–627.
  6. ^ Wink, M., El-Sayed, A.A., Sauer-Gürth, H. & Gonzalez, J. (2009) Molecular phylogeny of owls (Strigiformes) inferred from DNA sequences of the mitochondrial cytochrome b and the nuclear RAG-1 gene. Ardea 97(4): 581–591.
  7. ^ Holt, D.W., Berkley, R., Deppe, C., Enríquez Rocha, P., Petersen, J.L., Rangel Salazar, J.L., Segars, K.P., Wood, K.L. & Marks, J.S. (2020). Flammulated Owl (Psiloscops flammeolus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54961 3 april 2020).

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Flammulated owl (5416807574).jpg
Författare/Upphovsman: Coconino National Forest, Licens: CC BY-SA 2.0
This juvenile flammulated owl (Psiloscops flammeolus) was found by firefighters in the hallow of a tree that had been struck by lightning and caught fire. Before they cut down the tree, they moved the young owl to a nearby tree. Photo taken July 23, 2010. Credit: USDA Forest Service, Coconino National Forest.