Öppenvård

Öppenvård eller poliklinisk vård är ett samlingsnamn för sådan behandling, terapi, hälso- och sjukvård, som utförs på icke inneliggande patienter.[1][2] Motsatsen är slutenvård eller heldygnsvård.[2]

Vården kan till exempel ges på vårdcentraler, av socialtjänsten, sjukhusmottagningar eller i patientens hem. Det finns även öppenvård för missbruks- och beroendebehandling, där man uppnått goda resultat jämfört med institutionsvård.

Det finns i dag en trend mot att alltmer av hälso- och sjukvårdande insatser bedrivs som öppenvård i kombination med allt kortare vårdtider på sjukhus, behandlingshem och övriga institutioner, exempelvis i olika eftervårdsprogram.

Internationellt sett är det dock så att Sverige i likhet med andra i-länder har förhållandevis lite öppenvård i förhållande till den inneliggande vården (slutenvård) jämfört med i u-länder.

Referenser

  1. ^ IVO.se. ”Öppen verksamhet” (på engelska). IVO.se. Arkiverad från originalet den 9 april 2020. https://web.archive.org/web/20200409073031/https://www.ivo.se/tillstand/sol-och-lss-tillstand/oppen-verksamhet/. Läst 27 mars 2020. 
  2. ^ [a b] ”Begreppsförklaring A till Ö”. Sveriges Kommuner och Regioner. 14 mars 2022. https://skr.se/vantetiderivarden/omvantetider/begreppsforklaringatillo.43531.html. Läst 13 juli 2022. ”Slutenvård/sluten vård/heldygnsvård: Hälso- och sjukvård till patient vars tillstånd kräver resurser som inte kan tillgodoses inom öppen vård eller hemsjukvård. Exempel på slutenvård är när patienten är inlagd på ett sjukhus. Öppenvård/öppen vård: När hälso- och sjukvård ges till patient som har ett tillstånd där aktuell vårdinsats förväntas kunna avslutas inom ett begränsat antal timmar. Exempel på öppenvård är ett besök på en vårdcentral eller ett sjukhus.”