Pipa (stränginstrument)
Pipa (kinesiska: 琵琶) är ett kinesiskt stränginstrument. Den påminner om en luta men är flatare och mer päronformad. Musikinstrumentet tillverkas vanligen i mahogny, sandelträ eller andra ädelträsorter. En modern pipa har fyra stålsträngar, stämda A-E-D-A, och 24-30 greppband. Pipan spelades tidigare med plektrum men idag använder man naglarna - egna eller konstgjorda.[1]
Instrumentets kinesiska namn beskriver hur det spelas. Vid pí (琵) förs högra handens pekfinger över strängarna från höger till vänster och vid pá (琶) förs tummen i motsatt riktning.[2] Den japanska motsvarigheten för pipan är en biwa.
Historia
Instrumentet kan härledas till Qindynastin men dess utformning har förändrats sedan dess, främst genom påverkan från det arabiska instrumentet Oud. Ursprungligen hölls pipan horisontellt som en gitarr men idag hålls den nästan vertikalt.[2]
Pipan var populär under Tangperioden och spelades vid hovet i Chang’an där många persier och kucharer underhöll kejsaren. På väggmålningar i Mogaogrottorna i närheten av Dunhuang avbildas buddhistiska halvgudar som spelar pipa.
Nutid
Pipan används inom klassisk kinesisk musik, men också i nyskrivna verk. Flera amerikanska kompositörer, bland andra Terry Riley och Philip Glass, och kinesiska Tan Dun har skrivit partier för pipa.
Pipan används ibland inom popmusiken och gitarristen Mike Einziger[3] i gruppen Incubus spelade pipa på låten Aqueous Transmission 2001 och den franska musikern Djang San spelar både jazz och rockmusik med kvintackord och basgång på instrumentet.[4]
Den femsträngade pipan, som användes mellan 400- och 700-talet och dess repertoar har också återkommit.[2]
Källor
- ^ ”Pipa-Kinesisk luta”. Arkiverad från originalet den 21 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210121213722/https://musik-instrument.se/pipa/. Läst 24 december 2020.
- ^ [a b c] ”Pipa” (på engelska). Britannica. https://www.britannica.com/art/pipa-musical-instrument. Läst 24 december 2020.
- ^ Incubus – Mike Einziger Guitar Gear Rig and Equipment Läst 24 december 2020.
- ^ Pauline Bandelier (19 juni 2015). ”La scène musicale alternative pékinoise vue par Jean Sébastien Héry (Djang San)” (på franska). chine-info.com. Arkiverad från originalet den 24 juni 2018. https://web.archive.org/web/20180624040142/http://www.chine-info.com/french/look/20150619/196920.html. Läst 24 december 2020.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Guillaume Jacquet, Licens: CC BY-SA 3.0
Pipa Player (Tan pipa non yong). Terra Cotta. Sui Dynasty (581 – 618) of China. Cernuschi Museum, Paris, France.
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC0
Pipa (琵琶)
Chordophone-lute-plucked-fretted
The spectacular back and sides of this unique Ming-dynasty instrument feature more than 110 hexagonal ivory plaques, with thinner bone plaques on the neck. Each plaque is carved with Taoist, Confucian, or Buddhist figures and symbols signifying prosperity, happiness, and good luck. These include images of various gods and immortals, such as Shou Lao, the Daoist god of longevity, who is shown with a prominent forehead on the single plaque at the very top. When the instrument is played, this expert workmanship remains unseen by the listener, as the back faces the player. The front is relatively plain but shows signs of use. The ivory string holder bears a scene featuring four figures and a bridge; an archaic cursive inscription; and, at the lip, a bat motif with leafy tendrils. Above the lower frets, two small insets depict a spider and a bird, and just before the rounded upper frets, a trapezoidal plaque portrays two men, one with a fish. The finial repeats the bat (good luck) motif.