Pieter Willem Botha
| Pieter Willem Botha | |
 | |
Sydafrikas statspresident | |
| Tid i befattningen 3 september 1984–15 augusti 1989 | |
| Företrädare | Marais Viljoen |
|---|---|
| Efterträdare | F. W. de Klerk |
Sydafrikas premiärminister | |
| Tid i befattningen 29 september 1978–14 september 1984 | |
| Företrädare | Balthazar Johannes Vorster |
| Efterträdare | Position avskaffad (Sig själv som verkställande statspresident) |
| Född | Pieter Willem Botha 12 januari 1916 Paul Roux, Oranjefristaten, Sydafrikanska unionen |
| Död | 31 oktober 2006 (90 år) Wilderness, Västra Kapprovinsen, Sydafrika |
| Politiskt parti | Nationalistpartiet |
| Maka | Elize Botha (död 1998), därefter Barbara Robertson |
Pieter Willem Botha, ofta kallad P. W. Botha, född 12 januari 1916 i Paul Roux, Oranjefristaten, död 31 oktober 2006 i Wilderness, Västra Kapprovinsen, var en sydafrikansk politiker (nationalist), partiordförande och Sydafrikas ledare från 1978 till 1989, som premiärminister till 1984 och därefter som president.
Biografi
Botha föddes i Oranjefristaten som son till en befälhavare som stridit mot britterna i andra boerkriget. Hans mor hade under kriget hållits internerad i koncentrationsläger av brittiska trupper. Vid arton års ålder flyttade han till Bloemfontein för att studera juridik men uppgav sina studier efter två år till förmån för en politisk karriär. Han var under en tid medlem i Ossewabrandwag liksom John Vorster, men uppgav dessa kontakter mot krigsslutet och fördömde nazismen till förmån för "kristen nationalism". Han blev 1946 ordförande för Nationalistpartiets ungdomsförbund och valdes 1948 in i parlamentet som representant för valkretsen George i Kapprovinsen. I Hendrik Verwoerds regering var Botha biträdande inrikesminister och upphöjdes efter dennes död till regeringens innersta krets av efterträdaren Vorster. Som försvarsminister 1966-1980 var han ytterst ansvarig för det sydafrikanska anfallet mot Kassinga i Angola 1978, vilket motiverades med att den sydvästafrikanska befrielserörelsen SWAPO upprättat baser i landet.
Sydafrikas ledare (1978-1989)
Sedan Vorster fallit för allmänhetens onåd efter en korruptionsskandal blev Botha med knapp marginal vald till Nationalistpartiets ledare (78 röster mot 72 för "Muldergate"-skandalens huvudman, P C Mulder) och följaktligen till premiärminister[1]. Som landets ledare inledde han framgångsrikt förhandlingar med Moçambiques marxistiske president Samora Machel om indraget stöd till ANC respektive antikommunistiska rörelser i Moçambique och slöt ett motsvarande avtal med Angolas president José Eduardo dos Santos omfattadde tillbakadragande av Sydafrikas trupper i landet[2]. Hans regering upprättade en rad säkerhetsorgan till försvar för apartheidsystemet och höjde budgeten för militära ändamål till en femtedel av landets tidvis ansträngda offentliga utgifter[3] (motsvarande summa 2009 var 1,3 procent[4]). Även ett kärnvapenprogram lanserades i samverkan med Israel, där parterna förband sig byta 30 gram tritium mot 600 ton sydafrikanskt uran, vilket ägde rum 1977-78.[5]
Under sina senare år strävade Botha efter att bryta landets isolering genom lättad eller avskaffad diskriminering av parkbänkar, bussar, biografer med mera samt legaliserade sexuella förbindelser och äktenskap över rasgränserna med uttalat mål att de vita i samverkan med landets färgade och asiatiska befolkningsgrupper skulle styra landet, medan bantustansystemet upprätthölls. Vita och svarta oppositionella hotades av repression genom brutala säkerhetsstyrkor och en rad undantagstillstånd. Permanent uppehälle för landets svarta begränsades till ett ökande antal reservat på landsbygden. Reformerna resulterade i att ett flertal parlamentsledamoter under ledning av informationsminister Andries Treurnicht lämnade Nationalistpartiet för att bilda Konservativa partiet, ett ortodoxt apartheidparti som motsatte sig alla eftergifter.
Sedan en ny konstitution införts 1984, vilken delgav färgade och asiater rösträtt i ett segregerat trekammarparlament med Botha som president, kulminerade motståndet från både liberala och konservativa mot nationalisternas "reformpolitik" och i valet 1987 förlorade Botha åtskilliga väljare till KP. Motstånd från svarta grupperingar, med tilltagande attentat som kom att kräva tusentals dödsoffer ökade pressen på den fysiskt allt svagare Botha, som avgick 1989 efter ett slaganfall. Kort före sitt fall hade han inför det sydafrikanska parlamentet förklarat sig vara motvilligt beredd att frige Nelson Mandela, vilket efterträdaren F W de Klerk förverkligade några månader efter sitt tillträde.
Tillbakadragande och död
Botha, som efter sin avgång tog avstånd från F W de Klerks ökade eftergiftspolitik och stödde KP:s nej-linje i folkomröstningen om majoritetsstyre 1992, vägrade vittna i sannings- och försoningskommissionens undersökningar om brott mot mänskliga rättigheter. Kommissionen pekade ut Botha som "mannen som förde in Sydafrika på kriminalitetens väg".[6] De fann att han var skyldig till att 4 000 sydafrikaner dödats under hans regering, för den utbredda användningen av tortyr, mordbrand och sabotage. 81 år gammal erhöll han ett villkorligt fängelsestraff, men blev frikänd på grund av en teknikalitet: inställelseorden utfärdades samma dag som den skrevs under och det godtog inte lagen. Kort före sin död 2006 förklarade han i en TV-intervju att han motsatte sig det styre som ANCs seger i de allmänna valen fört med sig, och förespråkade ett konfederalt system mellan bantustanliknande organ med en gemensam centralmakt.[7] Hans begravning besöktes bland annat av dåvarande presidenten Thabo Mbeki.
Referenser
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 januari 2011. https://web.archive.org/web/20110120225007/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,919860,00.html. Läst 21 april 2010.
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101029154636/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,926454,00.html. Läst 21 april 2010.
- ^ http://www.nytimes.com/2006/11/01/world/africa/01botha.html?pagewanted=all
- ^ http://en.wikipedia.org/wiki/South_African_National_Defence_Force
- ^ http://nuclearweaponarchive.org/Safrica/SABuildingBombs.html
- ^ Allen, John: Rättvisans rebell. Desmond Tutu - en biografi, 2006
- ^ http://www.youtube.com/watch?v=m1_QkX9_yEw&feature=related
| Företrädare: Marais Viljoen | Sydafrikas statspresident 1984-1989 | Efterträdare: Frederik Willem de Klerk |
| Företrädare: Balthazar Johannes Vorster | Nationalistpartiets ordförande 1978-1989 | |
| Företrädare: Balthazar Johannes Vorster | Sydafrikas premiärminister 1978-1984 | Efterträdare: Posten avskaffad |
| Företrädare: Jacobus Johannes Fouché | Sydafrikas försvarsminister 1966-1980 | Efterträdare: Magnus Malan |
| ||||||||||
| |||||||||||||
Media som används på denna webbplats
.svg)
Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
Färg som används: National flag | South African Government and Pantone Color Picker
| grön | rendered as RGB 0 119 73 | Pantone 3415 C |
| gul | rendered as RGB 255 184 28 | Pantone 1235 C |
| röd | rendered as RGB 224 60 49 | Pantone 179 C |
| blå | rendered as RGB 0 20 137 | Pantone Reflex Blue C |
| vit | rendered as RGB 255 255 255 | |
| svart | rendered as RGB 0 0 0 |
.svg)
Författare/Upphovsman: Fornax, Licens: CC BY-SA 3.0
South African Red Ensign from 1912 until 1951.
Flag of South Africa, used between 1928 and 1982. It is identical to the 1982 to 1994 version except that the shade of blue is darker. It is also known as the "Oranje-Blanje-Blou".
Pieter Botha (1916 – 2006), prime minister of South Africa from 1978 to 1984 and state president from 1984 to 1989.