Pierre-Simon de Laplace

	Pierre-Simon de Laplace
	Porträtt av Pierre-Simon de Laplace, tidigt 1800-tal Porträtt av Pierre-Simon de Laplace, tidigt 1800-tal
Född	Pierre-Simon de Laplace; 23 mars 1749; Beaumont-en-Ange, Normandie, Kungariket Frankrike;
Död	5 mars 1827 (77 år); Paris, Kungariket Frankrike
Begravd	Père-Lachaise, Paris, Frankrike
Nationalitet	Fransk
Forskningsområde	Astronomi; Matematik
Institutioner	École Militaire
Alma mater	Caens universitet
Doktorandhandledare	Jean le Rond d'Alembert; Christophe Gadbled; Pierre Le Canu
Nämnvärda doktorander	Siméon Denis Poisson; Napoleon Bonaparte
Känd för	Celest mekanik; Laplaceoperatorn; Laplacetransform; Laplaces ekvation
Nämnvärda priser	Hederslegionens storkors (erhölls 1825); Storofficerare av Hederslegionen (erhölls 1804); Riddare av Hederslegionen (erhölls 1803)
Maka	Marie Anne Charlotte de Courty de Romange (1788–)
Barn	Charles Émile de Laplace (son)
Namnteckning

Pierre-Simon de Laplace (franska: [pjɛʁ simɔ̃ laplas]), född 23 mars 1749 i Beaumont-en-Ange i Calvados, död 5 mars 1827 i Paris, var en fransk forskare vars arbete var viktigt för utvecklingen av teknik, matematik, statistik, fysik, astronomi och filosofi. Han sammanfattade och utvidgade sina föregångars arbete i sitt verk Mécanique Céleste (Celest mekanik) i fem volymer (1799–1825).

Laplace formulerade Laplaces ekvation och var banbrytande för Laplacetransformen som förekommer i många grenar i matematisk fysik, ett område som han tog en ledande roll för att bilda. Laplaceoperatorn, som ofta används inom matematiken, är också uppkallad efter honom. Han omarbetade och utvecklade nebulosateorin om solsystemets uppkomst och utveckling och var en av de första forskarna som postulerade om förekomsten av svarta hål och tanken på gravitationskollaps.

Han blir ihågkommen som en av de främsta forskarna genom tiderna. Ibland kallas han även för den franska Newton. Laplace sägs ha varit en naturbegåvning för matematik samt ett universalgeni och var före sin tid. En av hans elever var Napoleon I när han studerade vid École Militaire i Paris 1784. Laplace blev en greve av kejsardömet 1806 och utnämndes till markis 1817, efter Bourbonska restaurationen. Hans namn tillhör ett av de 72 som är ingraverade på Eiffeltornet.

Karriär

Laplace visade redan tidigt ovanliga anlag för vetenskapen. I synnerhet utövade matematiken dragningskraft på honom, och vid unga år publicerade han en matematisk avhandling i Lagranges Miscellanea taurinensia (1766–69). Denna och några följande avhandlingar fäste uppmärksamheten på Laplace och gav honom en lärarplats i matematik vid militärskolan i Beaumont, vilken han snart lämnade för att inträda som examinator vid artillerikåren i Paris. Han blev 1773 medlem av franska vetenskapsakademin och sedan en av det 1795 upprättade Institut de Frances första medlemmar. Under franska revolutionens första tid tillhörde han med Lagrange kommissionen för mått och vikt och utnämndes till professor vid École normale. Under första konsulatet var han 1799 (i sex veckor) minister för inrikes ärenden samt blev samma år medlem av och 1803 kansler i senaten. Han utnämndes 1804 av Napoleon till greve. 1806 invaldes han som utländsk ledamot nummer 184 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1814 röstade han för bourbonernas restauration samt blev av Ludvig XVIII utnämnd till pär och (1817) markis.

Mécanique céleste

Genom sitt förnämsta arbete, Mécanique céleste (1799), fick Laplace namn som den störste astronomen efter Newton. Han gav i detta arbete en fullständig teori för planetsystemet, uppbyggd på Newtons hypotes om den allmänna gravitationen. Med användning av d'Alemberts, Eulers, Lagranges samt sina egna epokgörande upptäckter i matematik och mekanik lämnade han en inte bara i metodiskt avseende synnerligen elegant framställning av alla de problem, som redan Newton själv behandlat, till exempel tvåkropparsproblemet, precessions- och nutationsfenomenet, fenomenet med ebb och flod, utan även löst det problem, inför vilket Newton med sin tids matematiska hjälpmedel stod kraftlös, det så kallade störningsproblemet. Enligt Laplaces undersökningar kunde planeternas medelavstånd från solen inte undergå annat än små periodiska ändringar. I tredje och fjärde banden av Mécanique céleste lämnar han den speciella och i siffror utförda tillämpningen av sin i de två första banden framställda allmänna teori på planeterna, månen, de övriga satelliterna och kometerna. Liksom hans allmänna teori innehåller huvuddragen av de på planetsystemet gjorda iakttagelserna, så har han i den speciella delen i detalj uppvisat överensstämmelsen mellan teori och observation. Och i varje sådant enskilt fall av överensstämmelse har han gett ett stöd för den hypotes, från vilken han utgått, gravitationshypotesen. Femte bandet innehåller en kort historia över himmelens mekanik samt tillägg till de föregående banden. En allmänfattlig framställning av Mécanique céleste har Laplace själv gett i Exposition du système du monde (1796), där man finner hans nebularhypotes.

Integraler

Det första skedet av sin författarverksamhet ägnade Laplace åt teorin för differential- och differensekvationers integration. Så gav han till exempel en metod att integrera lineära partiella differentialekvationer av 2:a ordningen, integrerade differentialekvationer medelst definita integraler samt behandlade så kallade blandade differensekvationer och framställde integralerna till vissa differensekvationer under form av kedjebråk.

Sannolikhetskalkyl

Från en något senare period kommer upptäckten av de så kallade Laplaces koefficienter (varur teorin för de sfäriska funktionerna sedan utvecklades) och potentialfunktionen, två slag av funktioner som spelar en särdeles viktig roll inom den använda matematiken. Laplaces mest betydande arbete inom den rena matematiken är dock Théorie analytique des probabilités (1812). Första delen av detta arbete upptas av teorin för genererande funktioner. Den andra delen innehåller den egentliga sannolikhetskalkylen och dennas tillämpningar på en mängd vetenskapliga, sociala och praktiska frågor. Där påträffar man även den första framställningen av den för observationers bearbetande så viktiga minstakvadratmetoden.

Utmärkelser

Asteroiden 4628 Laplace är uppkallad efter honom.^[1]

Källor

Laplace, Pierre Simon de i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)

Noter

^ ”Minor Planet Center 4628 Laplacea” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=4628. Läst 3 september 2023.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Pierre Simon de Laplace.
Wikiquote har citat av eller om Pierre-Simon de Laplace.
Citat

[1] ”Minor Planet Center 4628 Laplacea” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=4628. Läst 3 september 2023.

[1]

Navigation

Navigering

Temaportaler