Pi1 Gruis

Pi1 Gruis (π1)
Grus IAU.svg
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildTranan
Rektascension22t 22m 44,20571s[1]
Deklination-45° 56′ 52,6115″[1]
Skenbar magnitud ()+5,31 – 7,01[2] + 10,4[3]
Stjärntyp
SpektraltypS5,7[4] + G0 V[5]
B–V2,23[2]
VariabeltypSRb[6]
Astrometri
Egenrörelse (µ)RA: +28,48 ± 0,76[7] mas/år
Dek.: -12,14 ± 0,49[7] mas/år
Parallax ()6,13 ± 0,76[1]
Avståndca 530 lå (ca 160 pc)
Absolut magnitud ()G0: +4,3[3]
Detaljer
Massa1,5[3] M☉
Radie658[5] R☉
Luminositet7 244[3] L☉
Temperatur3 100[3] K
Andra beteckningar
CD-46° 14292, HR 8521, HD 212087, SAO 231105, HIP 110478

Pi11 Gruis (π1 Gruis, förkortat Pi1 Gru, π1 Gru) som är stjärnans Bayerbeteckning, är en dubbelstjärna[3] belägen i den sydöstra delen av stjärnbilden Tranan. Den har en skenbar magnitud på 5,31 - 7,01[2] och är synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Den är också en av de ljusaste medlemmarna i den klass av stjärnor som kallas S-stjärnor och en halvregelbunden variabel stjärna som varierar i magnitud från 5,3 till 7,0 med en period av 198,8 dygn.[8] Den bildar en för blotta ögat synlig dubbelstjärna med Pi2 Gruis som ligger separerad med 4 bågminuter. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 6,13[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 530 ljusår (ca 160 parsek) från solen.

Historik

Stjärnan katalogiserades av den franske utforskaren och astronomen Nicolas Louis de Lacaille år 1756, men utan det nuvarande namnet. I stället gav han Bayerbeteckningen Pi Gruis till Pi2 Gruis, medan det var Thomas Brisbane som utsåg denna stjärna som Pi1 Gruis.[9] Annie Jump Cannon var den första som rapporterade dess ovanliga spektrum och skickade en plåt av dess spektrogram gjord 1895 till Paul W. Merrill och noterade likheten med R Andromedae. Merrill valde dessa två stjärnor tillsammans med R Cygni att vara de tre prototyperna i S-stjärnklassen.[10] Pi1 Gruis var en av de första 17 stjärnorna definierade som S-stjärnor av Merrill 1922, den enda stjärnan som inte observerats från Mount Wilson på grund av dess sydliga plats i himlen.[11] Analys av dess spektrum visade band som anger närvaron av technetium[12] liksom oxider av zirkonium, lantan, cerium och yttrium men inte titan eller barium (som har noterats i andra S-stjärnor).[13]

Egenskaper

Yta på den röda jättestjärnan π1 Gruis.[14]

Primärstjärnan Pi1 Gruis A är en röd till vit jättestjärna av spektralklass S 5,7:[3] och ligger på den asymptotiska jättegrenen (AGB). Den har en massa som är ca 1,5[3] gånger större än solens massa, en radie som är ca 658[5] gånger större än solens och utsänder från dess fotosfär ca 7 250[3] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur av ca 3 100[3] K.

Pi1 Gruis är en åldrande stjärna, som tros vara bra på väg mot övergång från en röd jätte till en planetarisk nebulosa. Ett skal av materia har observerats på ett avstånd av 0,91 ljusår (0,28 parsek), vilken beräknas ha blivit utstött för 21 000 år sedan.[15] Närmare stjärnan verkar finnas ett hålrum inom 200 AE, vilket tyder på en nedgång i utstötningen av material under de senaste 90 åren. Närvaron av en följeslagare (skenbar magnitud 10,9 och av spektralklass G0 V) gör att skalets form är oregelbundet snarare än sfäriskt, och det kan finnas en annan oupptäckt följeslagare som bidrar till detta.[16]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ [a b c d] van Leeuwen, F. (2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752  , Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357.
  2. ^ [a b c] Pojmanski, G. (2002). "The All Sky Automated Survey. Catalog of Variable Stars. I. 0 h - 6 h Quarter of the Southern Hemisphere". Acta Astronomica. 52: 397–427. arXiv:astro-ph/0210283. Bibcode:2002AcA....52..397P.
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Mayer, A.; Jorissen, A.; Paladini, C.; Kerschbaum, F.; Pourbaix, D.; Siopis, C.; Ottensamer, R.; Mečina, M.; Cox, N. L. J.; Groenewegen, M. A. T.; Klotz, D.; Sadowski, G.; Spang, A.; Cruzalèbes, P.; Waelkens, C. (2014). "Large-scale environments of binary AGB stars probed by Herschel. II. Two companions interacting with the wind of π1 Gruis". Astronomy & Astrophysics. 570 (113): A113. arXiv:1408.3965. Bibcode:2014A&A...570A.113M. doi:10.1051/0004-6361/201424465.
  4. ^ Stewart, Paul N.; Tuthill, Peter G.; Nicholson, Philip D.; Sloan, G. C.; Hedman, Matthew M. (2015). "An Atlas of Bright Star Spectra in the Near-infrared from Cassini-VIMS". The Astrophysical Journal Supplement Series. 221 (2): 30. arXiv:1511.01670. Bibcode:2015ApJS..221...30S. doi:10.1088/0067-0049/221/2/30.
  5. ^ [a b c] Paladini, C; Baron, F; Jorissen, A; Le Bouquin, J.-B; Freytag, B; Van Eck, S; Wittkowski, M; Hron, J; Chiavassa, A; Berger, J.-P; Siopis, C; Mayer, A; Sadowski, G; Kravchenko, K; Shetye, S; Kerschbaum, F; Kluska, J; Ramstedt, S (2017). "Large granulation cells on the surface of the giant star π1 Gruis". Nature. 553 (7688): 310–312. doi:10.1038/nature25001. PMID 29258298.
  6. ^ Samus, N. N.; Durlevich, O. V.; et al. (2009). "VizieR Online Data Catalog: General Catalogue of Variable Stars (Samus+ 2007-2013)". VizieR On-line Data Catalog: B/gcvs. Originally Published In: 2009yCat....102025S. 1: B/gcvs. Bibcode:2009yCat....102025S.
  7. ^ [a b] https://www.universeguide.com/star/pi1gruis. Hämtad 2018.10.09.
  8. ^ Tabur, V.; Bedding, T. R.; Kiss, L. L.; Moon, T. T.; Szeidl, B.; Kjeldsen, H. (2009). "Long-term photometry and periods for 261 nearby pulsating M giants". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 400 (4): 1945. arXiv:0908.3228. Bibcode:2009MNRAS.400.1945T. doi:10.1111/j.1365-2966.2009.15588.x.
  9. ^ Wagman, Morton (2003). Lost Stars: Lost, Missing and Troublesome Stars from the Catalogues of Johannes Bayer, Nicholas Louis de Lacaille, John Flamsteed, and Sundry Others. Blacksburg, VA: The McDonald & Woodward Publishing Company. pp. 360–62. ISBN 978-0-939923-78-6.
  10. ^ Merrill, Paul W. (1955). "Red Stars". Publ. Astron. Soc. Pac. 67 (397): 199–213. Bibcode:1955PASP...67..199M. doi:10.1086/126804.
  11. ^ Merrill, Paul W. (1922). "Stellar spectra of class S". Astrophysical Journal. 56: 457–82. Bibcode:1922ApJ....56..457M. doi:10.1086/142716.
  12. ^ Little, Stephen J.; Little-Marenin, Irene R.; Bauer, Wendy Hagen (1987). "Additional late-type stars with technetium". Astronomical Journal. 94: 981–995. Bibcode:1987AJ.....94..981L. doi:10.1086/114532.
  13. ^ Murty, P.S. (1983). "Pi Gruis - Molecular identifications and spectral classification" (PDF). Astrophysics and Space Science. 94 (2): 295–305. Bibcode:1983Ap&SS..94..295M. doi:10.1007/BF00653719. ISSN 0004-640X.
  14. ^ "Giant Bubbles on Red Giant Star's Surface". www.eso.org. Hämtad 21 december 2017.
  15. ^ Young, K.; Phillips, T. G.; Knapp, G. R. (1993). "Circumstellar shells resolved in IRAS survey data. II - Analysis" (PDF). Astrophysical Journal. 409: 725–38. Bibcode:1993ApJ...409..725Y. doi:10.1086/172702.
  16. ^ Sacuto, S.; Jorissen, A.; Cruzalèbes, P.; Chesneau, O.; et al. (2008). "The close circumstellar environment of the semi-regular S-type star π 1 Gruis". Astronomy & Astrophysics. 482 (2): 561–74. arXiv:0803.3077. Bibcode:2008A&A...482..561S. doi:10.1051/0004-6361:20078306.

Externa länkar

Stjärnor i Tranan
BayerGolden star.svg
Variabler
R Gruis  · S Gruis  · T Gruis  · U Gruis  · V Gruis  · W Gruis  · X Gruis  · Y Gruis  · Z Gruis
HD
Övriga
Gliese 832  · GJ 4248  · PSR J2144-3933  · WASP-95  · WISE 2220-3628

Media som används på denna webbplats

Grus IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Grus chart
Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
The surface of the red giant star π1 Gruis from PIONIER on the VLT.jpg
Författare/Upphovsman: ESO, Licens: CC BY 4.0
Astronomers using ESO’s Very Large Telescope have directly observed granulation patterns on the surface of a star outside the Solar System — the ageing red giant π1 Gruis. This remarkable new image from the PIONIER instrument reveals the convective cells that make up the surface of this huge star. Each cell covers more than a quarter of the star’s diameter and measures about 120 million kilometres across.