Petinomys genibarbis
| Petinomys genibarbis Status i världen: Sårbar[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Infraklass | Högre däggdjur Eutheria |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Ekorrar Sciuridae |
| Släkte | Petinomys |
| Art | Petinomys genibarbis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Petinomys genibarbis | |
| Auktor | (Horsfield, 1822) |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Petinomys genibarbis[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Thomas Horsfield 1822. Den ingår i släktet Petinomys och familjen ekorrar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Beskrivning
Pälsen på ovansidan är rödbrun med grå underull. Den är fläckig i grått på den främre delen, och i rödgult mot bakänden. Undersidan är krämfärgad till matt orangegrå. Svansen är roströd med mörkare strimmor. Flyghuden har vit kant. Kring ögonen finns en kastanjebrun ring, och bakom dem finns en tydlig tuss med långa, mustaschliknande hår. Vid öronens bas finns en fläck med vita hår. Kroppslängden är 14 till 19,5 cm, ej inräknat den 15,5 till 19 cm långa svansen, och vikten varierar mellan 52 och 110 g.[6]
Utbredning
Arten förekommer på södra Malackahalvön, Sumatra, norra Borneo och östra Java.[1]
Ekologi
Petinomys genibarbis är en nattaktiv och trädlevande art som förekommer i låglänta Dipterocarpus-skogar med höga träd, både urskog och planterad sådan, troligen även i trädodlingar.[7][1] På Malackahalvön kan den nå upp till 450 meter över havet.[6] Födan består av nötter, frukt, unga skott och löv, späda grenar samt troligtvis också bark och insekter.[7]
Efter en dräktighet på 53 dygn föder honan en unge, vilken till skillnad mot vad som är vanligt inom familjen är fullt utvecklad, seende, päls- och kloförsedd samt dessutom tämligen självständig.[6]
Bevarandestatus
IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar och populationen minskar. Främsta orsakerna är habitatförlust till följd av skogsavverkning och uppodling.[1]
Källor
- ^ [a b c d] Francis, C. & Gumal, M. 2008 Petinomys genibarbis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 29 maj 2016.
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., Petinomys genibarbis
- ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
- ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/petinomys+genibarbis/match/1. Läst 29 maj 2016.
- ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- ^ [a b c] Stephen Jackson, Peter Schouten (2012) (på engelska). Gliding Mammals of the World. Csiro Publishing. sid. 142–143. ISBN 9780643092600. https://books.google.se/books?id=XLTw2WNHR1wC&pg=PA183&lpg=PA183&dq=%22Petinomys+genibarbis%22&source=bl&ots=xlx6EGm0gG&sig=B1cEIfJxpf1PuD2dcmj-NBEBm_w&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjK3taDiv_MAhWDEywKHVwUAZ8Q6AEIXTAJ#v=onepage&q=%22Petinomys%20genibarbis%22&f=true
- ^ [a b] Shigeki Yasuma, Ludi Apin och Fred Tuh Yit Yu (2003) (på engelska). Mammals of Crocker Range. Bornean Biodiversity and Ecosystems Conservation Programme in Sabah, Malaysia. sid. 84. ISBN 983-41084-0-0. http://www.bbec.sabah.gov.my/overall/bbec8/Mammals.pdf. Läst 1 juni 2016 Arkiverad 24 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.
Externa länkar
Wikispecies har information om Petinomys genibarbis.
|
Media som används på denna webbplats
Pteromys genibarbis (tando?) dina Zoological Researches in Java, and the Neighbouring Islands karya Thomas Horsfield.