Perm–trias-utdöendet
Perm–trias-utdöendet är det största massutdöendet i jordens historia och inträffade för ca 252,3 miljoner år sedan.[1] Det är detta utdöende som definierar gränsen och övergången mellan de geologiska perioderna perm och trias, även om händelsen inträffade i två omgångar med fem miljoner års mellanrum. Vidare markerar övergången från perm till trias slutet på den geologiska eran paleozoikum och början på mesozoikum, med andra ord tog jordens forntid slut och jordens "medeltid" kunde börja. Under detta utdöende försvann omkring 96 % av alla marina arter och 70 % av de landlevande ryggradsdjuren. Totalt överlevde kanske endast 10 % av alla arter, vilket kan jämföras med 50 % överlevande vid det senaste massutdöendet vid övergången mellan krita och paleogen, mest känt för dinosauriernas försvinnande.[2]
Perm–trias-utdöendet innebar slutet för nästan alla av de däggdjursliknande reptilerna. Av de två ordningarna var det bara Therapsidas underordning Cynodontia (bl.a. däggdjurens förfäder) som överlevde. Dessutom är detta det enda kända massutdöendet av insekter.
Datering av händelsen
Enligt radiometriska undersökningar av klippsekvenser i Meishan, södra Kina, inträffade utdöendet för 252,28 ± 0,08 miljoner år sedan.[1]
Orsakerna till utdöendet
Olika teorier om orsaken till massutdöendet har presenterats, bland dessa finns till exempel:
- Ett stort komet- eller asteroidnedslag.
- En supernova-explosion alltför nära jorden, eventuellt ett gammautbrott i samband med att 2 neutronstjärnor kolliderade med varandra.
- Stora klimatförändringar när superkontinenten Pangea bildades.
- Gigantiska vulkanutbrott i Sibirien.
- Kraftigt sänkt syrehalt i atmosfären och havet.
När det gäller ett asteroidnedslag har man inte hittat någon nedslagskrater. Då större delen av jordens yta täcks av hav är sannolikheten stor att en asteroid eller komet slår ned i havet. Samtidigt gör kontinentaldrift mm att havsbottnen inte är äldre än ca 200 miljoner år. Spåren efter en eventuell kollision är kanske därmed utplånade.
Numera anser man ändå det var jordens naturkrafter som utlöste massutdöendet, troligen samverkade flera faktorer. Sannolikt var det gradvisa miljö- och klimatförändringar, som startade förloppet. Som möjliga orsaker har föreslagits förändringar i havsnivån, anoxi eller torka. Man tror sedan att en global katastrof av något slag inträffade och kandidater som föreslagits är bland annat vulkanism eller snabb frigörelse av metanhydrater från havsbottnen.
Man vet att vid den aktuella tidpunkten skedde gigantiska s.k basaltutbrott i nuvarande Sibirien, en typ av supervulkanutbrott i kolossalformat där jordskorpan rämnar och ofattbara mängder magma väller ut som kan täcka miljontals kvadratkilometer. Utbrotten som ägde rum under lång tid sänkte jordens medeltemperatur genom att fördunkla atmosfären. Minskad instrålning från solen blev förödande för växtlivet på jorden. Växterna försvann och hela ekosystemet rubbades. Att massdöden blev så omfattande berodde på supervulkanens livslängd som beräknas vara 10 000 år.
Det senaste förslagen (2011) innehåller i stort sett en sammanfattning av ovan nämnda teorier. Klimatförändringar, följt av bränder vulkanism med blottläggande av kol- och oljereservoarer har orsakat en positiv återkoppling, med en eskalerande super-växthuskatastrof som den mest sannolika orsaken. Belägg i form av stora sot- och asklager har identifierats. Inga spår av asteroidnedslag har som sagt hittats.[1]
Källor
Media som används på denna webbplats
This graph represents the concentration of oxygen in the atmosphere over the last 1000 million years. As a reference, the dashed red line shows the present concentration of 21%.
It should be noted that the O2 concentration variation which occurred in past periods can often be estimated only relatively coarsely. Therefore, the chart makes no claim to accuracy, but can only give a broad overview of change at the level of geological periods. This chart is based on the averaged data of several publications. [1][2]
Explanation of the curve:
After having already begun in the Precambrian, the outgassing of oxygen from the oceans caused atmospheric oxygen to jump from 3% to 12% around the beginning of the Cambrian, because by then all oxygen sinks were finally saturated. Around the same time, the Cambrian explosion took place. During the Silurian and Devonian plants spread over the land, while the animal kingdom was still almost exclusively confined to the water. This caused a further rapid and continuous increase of the oxygen concentration. In the following period carbon burial brought the oxygen level to 35%,[3] thus favoring overgrowth especially in insects. Amphibians and early reptiles were now present on land.
Massive volcanic activity at the Permian-Triassic transition caused not only a decline of the oxygen content to 15%, but also the largest mass extinction in geological history. The oxygen concentration then recovered over a long period and reached 26% again by the middle of the Jurassic, and probably even rose to 30% in the Cretaceous. During this time the largest dinosaurs evolved.
The end of the Cretaceous period is marked by an impact event, with climate change and a mass extinction. The oxygen level was only 23% 40 million years ago, and had reached the present value of 21% by 25 million years ago. Since then the level has remained constant, apart from fluctuations in the per thousand range.