Per Jonsson (skådespelare)
Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Per Jonsson | |
Född | 10 september 1934 Mörsil, Åre kommun, Jämtland |
---|---|
Död | 23 oktober 2022 (88 år) Helsingborg, Skåne län |
Aktiva år | 1954–2001 |
Maka | Anna-Greta Bergman (g. 1963–2022; hans död) |
IMDb SFDb |
Per Ingvar Jonsson, född 10 september 1934 i Mörsil, död 23 oktober 2022 i Helsingborg,[1][2] var en svensk skådespelare.[3]
Biografi
Jonsson var utbildad vid Gösta Terserus teaterskola i hans då helt nya lokaler på Hovslagargatan 4 i Stockholm och därefter på Göteborgs stadsteaters elevskola, tillsammans med Nadja Witzansky, Lena Söderblom, Kerstin Tidelius, Lars Engström, Arne Eriksson och Bo Swedberg, 1954–1957.[4][3]
Han debuterade på Göteborgs stadsteater i januari 1955 som Chikara i John Masefields De trogna som Bengt Lagerkvist satte upp på Stora scenen med en stor ensemble, däribland Erland Josephson, Per Oscarsson, Jan Malmsjö, Bertil Anderberg, Arne Nyberg och Ebba Ringdahl. Därpå följde rollen som David i Strindbergs Gustav Vasa med Kolbjörn Knudsen som den svenske kungen.
Efter elevskolan var han två år på Atelierteatern i Göteborg där hans första uppgift var Joe i D.H. Lawrence Min son är min med bland andra Maud Hyttenberg. Våren 1959 gjorde han Jim O'Connor i Tennesse Williams Glasmenageriet i regi av Hans Råstam.
Jonsson engagerades av Riksteatern hösten 1959 för rollen som Jean i Jacques Vilfrids pjäs Sommarlov (L'amour, toujours l'amour) med Olof Lundström, Lilian Elgö, Lennart Kollberg, Walter Norman och Rune Eklund i de andra rollerna. Eftersom det var Jonssons tidigare lärare Gösta Terserus som regisserade så repeterade man pjäsen i hans studio vid Blasieholmen i Stockholm, med turnépremiär i den lilla orten Alfta i Hälsingland. Orten hade inte något hotell så ensemblen bodde i Bollnäs som också var den kommun som startade den allra första Riksteaterföreningen.
Han kom 1965 till Helsingborgs stadsteater för rollen som Fortunio i Alfred de Mussets komedi Ljusstaken. Därpå följde ytterligare ett par roller och när teaterchefen Per Sjöstrand efter det erbjöd honom att stanna vid teatern bestämde han sig för att slå sig ner i Helsingborg.
Han växlade mellan dramatiska och humoristiska roller. På Helsingborgs gamla och nya stadsteater medverkade Per Jonsson i 123 olika uppsättningar.
Per Jonsson var från 1963 till sin död gift med Anna-Greta Bergman.[5]
Filmografi
- 1961 – Frisöndag
- 1964 – Henrik IV
- 1962 – Chans
- 1971 – Deadline
- 1971 – Lavforsen – by i Norrland (TV-serie)
- 1978 – Sommarflickan (TV-serie)
- 1999 – Offer och gärningsmän (TV-serie)
Teater
Roller
Bilder
- Rune Blomquist, Rut Hoffsten, Per Jonsson och Gunnar Schyman i Ljusstaken på Helsingborgs stadsteater 1965.
Referenser
- ^ https://www.dn.se/familj/dodsannonser/#/CaseInline/811543
- ^ https://www.ratsit.se/19340910-Per_Ingvar_Jonsson_Helsingborg/kqpq5mE88H6cAAG8meY0qNDKg2Kdk-LtOAvrxRJ4lQ8
- ^ [a b] ”Per Jonsson”. Svensk Filmdatabas. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=69181&ref=%2ftemplates%2fSwedishFilmSearchResult.aspx%3fid%3d1225%26epslanguage%3dsv%26searchword%3dPer+Jonsson%26type%3dPerson%26match%3dBegin%26page%3d1%26prom%3dFalse. Läst 7 maj 2014.
- ^ ”Sju teaterelever i Göteborg”. Dagens Nyheter: s. 12. 31 augusti 1954. https://arkivet.dn.se/tidning/1954-08-31/235/12. Läst 26 december 2021.
- ^ ”De har alltid hjälpts åt”. Helsingborgs Dagblad. 23 juni 2013. http://www.hd.se/2013-06-23/de-har-alltid-hjalpts-at. Läst 2 oktober 2016.
- ^ ”Brott i sol, 1956 :: föreställning”. Carlotta. http://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/object/1022335. Läst 18 juli 2019.
- ^ ”Den omoraliske, 1957 :: föreställning”. Carlotta. http://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/object/1022336. Läst 18 juli 2019.
- ^ Ingvar Holm (22 oktober 1965). ”Konsten att vara Musset”. Dagens Nyheter: s. 21. https://arkivet.dn.se/tidning/1965-10-22/287/21. Läst 10 juni 2018.
- ^ Hans Axel Holm (12 februari 1966). ”Seger för Cederlund”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1966-02-12/41/12. Läst 10 juni 2018.
- ^ Ingvar Holm (19 maj 1967). ”Commedian ännu för svår”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1967-05-19/132/16. Läst 10 juni 2018.
- ^ ”Biblioteket 'studioscen' i Hälsingborg”. Dagens Nyheter: s. 19. 24 augusti 1967. https://arkivet.dn.se/tidning/1967-08-24/228/19. Läst 10 juni 2018.
- ^ Ingvar Holm (19 maj 1968). ”VänsterUbu blev spel om Båstad”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1968-05-19/135/14. Läst 7 januari 2022.
- ^ Leif Zern (21 februari 1969). ”Albee som Broadwaykomedi gör angreppet för svagt”. Dagens Nyheter: s. 17. https://arkivet.dn.se/tidning/1969-02-21/50/17. Läst 13 juni 2018.
- ^ ”På fredag”. Dagens Nyheter: s. 17. 23 oktober 1969. https://arkivet.dn.se/tidning/1969-10-23/288/23. Läst 13 juni 2018.
- ^ ”Nytt om nöjen”. Dagens Nyheter: s. 18. 18 april 1970. https://arkivet.dn.se/tidning/1970-04-18/104/18. Läst 13 juni 2018.
- ^ ”Nytt om nöjen”. Dagens Nyheter: s. 14. 14 januari 1971. https://arkivet.dn.se/tidning/1971-01-14/12/14. Läst 14 juni 2018.
- ^ Hans Axel Holm (4 september 1971). ”Levande 'Trettondag'”. Dagens Nyheter: s. 11. https://arkivet.dn.se/tidning/1971-09-04/239/11. Läst 14 juni 2018.
- ^ Leif Zern (19 oktober 1971). ”'Tillståndet' i Helsingborg: Stellan Olssons regi vinner i längden”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1971-10-19/284/14. Läst 14 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (11 mars 1972). ”'Vildanden' i Helsingborg: Ambitiös men inte fläckfri”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1972-03-11/69/16. Läst 14 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (8 maj 1972). ”Praktfulla enskildheter i ojämn Koestler”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1972-05-08/124/16. Läst 15 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (2 september 1972). ”Tungfotad fars i Helsingborg”. Dagens Nyheter: s. 15. https://arkivet.dn.se/tidning/1972-09-02/238/15. Läst 15 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (9 maj 1973). ”Læstadius komedi välgjord och mänsklig”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1973-05-09/124/16. Läst 15 juni 2018.
- ^ Bengt Jahnsson (26 oktober 1973). ”Goethes 'Faust': Stor framgång för de unga i Helsingborg”. Dagens Nyheter: s. 26. https://arkivet.dn.se/tidning/1973-10-26/291/26. Läst 15 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (13 december 1975). ”Onödigt ljus O'Neill slutpunkt i Helsingborg”. Dagens Nyheter: s. 21. https://arkivet.dn.se/tidning/1975-12-13/338/21. Läst 15 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (16 maj 1976). ”Helsingborgs nya teater invigd med 'Peer Gynt': Det får vara måtta på de stora greppen”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1976-05-16/132/12. Läst 15 juni 2018.
- ^ Bengt Jahnsson (16 oktober 1976). ”'Pariserliv' i Helsingborg: Förenklad komplikation men vilken operett!”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1976-10-16/282/18. Läst 10 augusti 2021.
- ^ [a b] Ruth Halldén (31 mars 1977). ”Två uppsättningar i Helsingborg: Föredömlig 'Stolarna'”. Dagens Nyheter: s. 24. https://arkivet.dn.se/tidning/1977-03-31/88/24. Läst 10 augusti 2021.
- ^ Ruth Halldén (2 december 1979). ”Poppe blek och älskvärd”. Dagens Nyheter: s. 14. https://arkivet.dn.se/tidning/1979-12-02/327/14. Läst 16 juni 2018.
- ^ Bengt Jahnsson (4 april 1981). ”Körsbär och dynamit”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-04-04/92/20. Läst 16 juni 2018.
- ^ Ruth Halldén (7 maj 1981). ”Platt Feydeau i Helsingborg: Är talfel roligt?”. Dagens Nyheter: s. 23. https://arkivet.dn.se/tidning/1981-05-07/122/23. Läst 16 juni 2018.
- ^ Mauritz Edholm (7 april 1982). ”Osäker och övertydlig”. Dagens Nyheter: s. 24. https://arkivet.dn.se/tidning/1982-04-07/95/24. Läst 16 juni 2018.
- ^ Peter Ferm (4 december 1985). ”Enformig 'Advent'”. Dagens Nyheter: s. 22. https://arkivet.dn.se/tidning/1985-12-04/330/22. Läst 16 juni 2018.
- ^ Lars Linder (26 april 1987). ”2 x Helsingborg: Meny på allt och intet”. Dagens Nyheter: s. 26. https://arkivet.dn.se/tidning/1987-04-26/112/26. Läst 26 januari 2022.
- ^ ”Nytt om nöjen: Klassiskt par träter på skånska”. Dagens Nyheter: s. B4. 1 september 1991. https://arkivet.dn.se/tidning/1991-09-01/237/40. Läst 28 december 2021.
- ^ Ruth Halldén (13 april 1992). ”Hustruplågare utan udd”. Dagens Nyheter: s. B4. https://arkivet.dn.se/tidning/1992-04-13/102/20. Läst 28 december 2021.
- ^ Tove Ellefsen (23 oktober 1992). ”Tusen själars svek i häxjakt”. Dagens Nyheter: s. B5. https://arkivet.dn.se/tidning/1992-10-23/289/25. Läst 28 december 2021.
- ^ SVen Hansell (27 september 1994). ”Ett konstnärligt steg tillbaka. 'De sista' en maktkritik som drunknar i floskler”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/teater/ett-konstnarligt-steg-tillbaka-de-sista-en-maktkritik-som-drunknar-i-floskler/. Läst 19 februari 2022.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Författare/Upphovsman: Lindberg Foto, Licens: CC0
Rune Blomquist, Rut Hoffsten, Per Jonsson och Gunnar Schyman i Ljusstaken på Helsingborgs stadsteater.