Paul Deschanel

Paul Deschanel
Född	13 februari 1855[1][2][3] Schaerbeek, Belgien
Död	28 april 1922[1][4][5] (67 år) Paris
Begravd	Montparnassekyrkogården
Medborgare i	Frankrike
Utbildad vid	Lycée Condorcet Lycée Louis-le-Grand lycée Michelet
Sysselsättning	Politiker, journalist, skribent[6]
Befattning
Senator för tredje franska republiken[7] Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Sub-prefect of Dreux (1877–1879) General secretary of prefecture of Seine-et-Marne Sub-prefect of Brest (1879–1881) Sub-prefect of Meaux Ledamot av departementsstyrelse i Frankrike, La Loupes kanton (1895–1919) Stol nummer 19 i Franska akademien (1899–1922)[8] Fransk samfurste av Andorra (1920–1920) Frankrikes president (1920–1920)
Politiskt parti
Demokratiska republikanska alliansen
Maka	Germaine Deschanel (g. 1901–1922)
Barn	Jean Deschanel (f. 1904) Louis-Paul Deschanel (f. 1909)
Föräldrar	Émile Deschanel
Utmärkelser
Storkors med kedja av Karl III:s orden (1905)[9] Kungliga Serafimerorden (1920)[10] Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros’ orden (1920)[11] Storofficer av Meschidie-orden Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden Annunziataorden Hederslegionens stormästare Storkors av Hederslegionen
Namnteckning
Redigera Wikidata

Paul Deschanel, född 13 februari 1856, död 28 april 1922, var en fransk författare, publicist och politiker. Han var son till Émile Deschanel.

Efter universitetsstudier anställdes Deschanel 1876 som sekreterare hos inrikesministern Émile de Marcère och blev 1877 sousprefekt i Dreux. 1885 valdes han till deputerade för Eure-et-Loir och började därmed en långvarig och glänsande parlamentarisk bana. Deschanel specialiserade sig på koloniala och utrikespolitiska frågor. Distingerad till utseende och uppträdande, med vidsträckta intellektuella intressen och grundliga kunskaper, elegant talare och sällskapsmänniska, syntes han - utan att därför vara ämne till någon mer betydande statsman - predestinerad till republikens högsta värdigheter.

Redan 1896 valdes han till en av deputeradekammarens vicepresidenter och var 1898-1902 och 1912-20 dess president. På denna krävande post ådagalade han en diskret takt, som utjämnade partikonflikter, och en sällspord representativ förmåga. Vid upprepade tillfällen lanserades hans kandidatur till republikens president, och det var säkert för Deschanel själv en bitter besvikelse, att han först så sent som 1920 blev vald därtill, då hans fysiska krafter redan var undergrävda och han redan efter några månader i september samma år fick lov att dra sig tillbaka från sin post och uppsöka vilohem.

Det torde inte heller ha varit honom helt angenämt, att han om inte formellt så i realiteten kom att uppträda som motkandidat till Georges Clemenceau. År 1921 valdes han till senator. Deschanel utgav ett stort antal skrifter och blev 1899 medlem av Franska akademien, vilken tidigare prisbelönat flera av hans böcker. Bland hans skrifter märks La question du Tonkin (1883), La politique français dans i'Océan pacifique (1888), Figures littéraires (1888), Figures de femmes (1889), Figures littéraires (1889), Questions actuelles (1891), La décentralisation (1895), La question sociale (1898), L'organisation de la démocratie (1910), samt Gambetta (1919) om Léon Gambetta.

Utmärkelser

•  Storkors med kedja av Karl III:s orden, 19 oktober 1905^[9]
•  Kungliga Serafimerorden, 17 april 1920^[10]
•  Storkorset med kedja av Finlands Vita Ros’ orden, 19 april 1920^[11]
•  Storofficer av Meschidie-orden
•  Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden
•  Annunziataorden
•  Hederslegionens stormästare
•  Storkors av Hederslegionen

Denna lista hämtas från Wikidata. Informationen kan ändras där.

Källor

• Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.

Noter