Parmavallaby
| Parmavallaby Status i världen: Nära hotad[1] | |
 Hona med unge i pungen | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Infraklass | Pungdjur Marsupialia |
| Ordning | Fåframtandade pungdjur Diprotodontia |
| Familj | Kängurudjur Macropodidae |
| Släkte | Macropus |
| Art | Parmavallaby M. parma |
| Vetenskapligt namn | |
| § Macropus parma | |
| Auktor | Waterhouse, 1846 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde i Australien | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Parmavallaby (Macropus parma[2][3][4][5]) är en pungdjursart som beskrevs av George Robert Waterhouse 1846. Macropus parma ingår i släktet Macropus, och familjen kängurudjur.[6][7] IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.[1] Inga underarter finns listade.[6]
Artepitetet i det vetenskapliga namnet är beteckningen för djuret i aboriginers språk i regionen Illawarra.[8]
Utseende
Arten blir med svans ungefär 100 cm lång och den väger 2,6 till 5,9 kg. Parmavallabyn är så den minsta medlemmen i släktet Macropus. Svansen har cirka samma längd som huvud och bål tillsammans. På bålens ovansida förekommer brun päls och huvudet är mer gråbrun. Det finns en tydlig gräns mot den ljusgråa till vita undersidan, inklusive främre halsen och hakan.[9] Kännetecknande är en vit strimma på kinderna som nästan är horisontal.[10] Liksom andra släktmedlemmar har parmavallabyn stora, kraftiga bakre extremiteter och korta främre extremiteter. Hannens armar är däremot något längre än honans armar.[9]
Utbredning
Pungdjuret förekommer i östra Australien (New South Wales) och vistas där i låglandet och på upp till 1 000 meter höga bergstrakter. Arten introducerades av människan på Kauwau Island som tillhör Nya Zeeland. Habitatet utgörs av olika slags skogar.[1]
Ekologi
Djuret är nattaktiv och sover på dagen i ett gömställe. Vanligen söker en liten flock med två eller tre individer tillsammans efter föda. Parmavallabyn äter främst gräs och örter. Kort efter födelsen parar sig honan igen. Det befruktade ägget vilar så länge syskonet lever i moderns pung (marsupium). Den egentliga dräktigheten varar 30 till 32 dagar och sedan föds en enda unge per kull. Den kravlar till pungen och stannar där ungefär 175 dagar. Ungen diar sin mor ytterligare några dagar när den lever utanför pungen. Hos individer som hölls i fångenskap blev honor efter 11 till 16 månader könsmogna. Hos hannar infaller könsmognaden efter cirka 22 månader.[9] Hannen deltar inte i ungens uppfostring.[10]
Vid parningen har hannen ett läte som påminner om hönsens kluckande. Honan har däremot ett väsande läte.[9]
I naturen kan parmavallabyn leva 6 till 8 år och exemplar i fångenskap blev 11 till 15 år gamla.[10]
Som arten, eller bara ungarnas, ursprungliga naturliga fiender antas rovlevande fåglar och större ormar. Kontinentens ursprungsbefolkning introducerade dingon och européerna införde rödräven.[10]
Bildgalleri
(c) I, Adamantios, CC BY-SA 3.0
Källor
- ^ [a b c] Lunney, D. & McKenzie, N. 2015 Macropus parma . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 13 mars 2023.
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
- ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
- ^ Nowak, Ronald M. (1991) , Walker's Mammals of the World, vol. 1, 5th ed.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (17 augusti 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.
- ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- ^ Conder & Strahan, red (2007). ”Macropus parma”. Dictionary of Australian and New Guinean Mammals. CSIRO PUBLISHING. sid. 72−73. ISBN 978-0-643-10006-0
- ^ [a b c d] R. Edwards (2010). ”Parma wallaby”. ARKive. Arkiverad från originalet den 23 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170723161402/http://www.arkive.org/parma-wallaby/macropus-parma/. Läst 24 juli 2017.
- ^ [a b c d] Ashley Boehmke (2006). ”Macropus parma” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/site/accounts/information/Macropus_parma.html. Läst 24 juli 2017.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Parmavallaby.
Wikispecies har information om Macropus parma.
|
Media som används på denna webbplats
Picture of Parma Wallaby Macropus parma by John Gould
(http://www.museum.vic.gov.au/bioinformatics/mammals/images/Hal_parm.htm)
Författare/Upphovsman: User:MatthiasKabel, Licens: CC BY-SA 2.5
Macropus parma with juvenile in pouch. Zoo Salzburg
Författare/Upphovsman: Benjamint444, Licens: CC BY-SA 3.0
Parma Wallaby mother and joey (Macropus parma)
Författare/Upphovsman: Nrg800, Licens: CC BY-SA 3.0
The Distribution of the Parma Wallaby
According to the IUCN