Papegojalka

Papegojalka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningAlkfåglar
Alcae
FamiljAlkor
Alcidae
SläkteAethia
ArtPapegojalka
A. psittacula
Vetenskapligt namn
§ Aethia psittacula
AuktorPallas, 1769
Utbredning
Synonymer
Cyclorrhynchus psittacula

Papegojalka[2] (Aethia psittacula) är en liten havsfågel i familjen alkor som lever i norra Stilla havet.[3][4] I december 1860 hittades sensationellt en papegojalka utmed Vätterns strand i Jönköping, det enda fyndet i Sverige och hela Europa till dags dato. Arten tros minska i antal till följd av födobrist, men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende och läten

Papegojalka i Alaska Maritime Wildlife Refuge.

Papegojalkan är en liten alka som mäter cirka 23 cm på längden. Den har en kort och hög, rundad orange näbb som är lite uppåtböjd vilket ger fågeln ett leende uttryck. Dess huvud, rygg, stjärt och ovansida av vingarna är svarta och undersidan är vit. De adulta fåglarna har en vit nedåtböjd liten fjäder som sitter precis bakom ögat. Vinterdräkten skiljer sig bara till viss del från sommardräkten.

Papegojalkan är mycket högljudd vid sina häckningsplatser. Så fort den anlänt börjar den locka, och när par bildats fortsätter de i en form av duetter. De ger ifrån sig en serie rytmiska, hesa lockrop tillsammans med dallrande skrin.

Utbredning och systematik

Papegojalka häckar i norra Stilla havet och Berings hav. Vintertid övervintrar den så långt söderut som Japan och södra Kalifornien.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Tidigare kategoriserades den som ensam art inom släktet Cyclorrhynchus[5] men senare morfologiska och genetiska data har gjort att den placeras i släktet Aethia.[6]

Förekomst i Sverige

Papegojalkan har påträffats i Europa vid ett enda tillfälle, då i Sverige. Helt sensationellt hittades en fågel i mitten av december 1860 vid Vättern i Jönköping, Småland.[7]

Ekologi

Papegojalkan häckar på klippor, branter och bland klippblock på öar i de yttre kustbanden. Den har en varierande föda under året. Under häckningsperioden äter den mest planktonliknande kräftdjur som lysräkor, hoppkräftor, märlkräftor och tångloppor. I vissa områden lever den även av maneter. Den hämtar oftast sin föda långt från sina häckningskolonier och kan dyka till 30 meters djup.

Häckning

Häckningen börjar i april och maj i kolonier som ofta även omfattar andra arter av alkor. Honan lägger ett ägg som ruvas i över en månad. Efter att ungen kläckts matas den fyra gånger om dagen under cirka 35 dygn. Ungen lämnar sedan boet och flyger ensam ut till havs.

Papegojalka och människan

Status och hot

Papejojalka är en talrik art med en världspopulation som uppskattas bestå av 1,4 miljoner vuxna individer.[8] Den tros dock minska i antal till följd av födobrist orsakat av klimatförändringar.[1] Övriga hot mot arten är oljespill och introducerade rovdjur.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar ännu som livskraftig.[1]

Namn

Ett äldre svenskt namn på papegojalka är starik, men det syftar istället på kragalkan (Synthliboramphus antiquus).[9]

Referenser

Texten är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Parakeet Auklet.

Noter

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Aethia psittacula Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi :  10.14344/IOC.ML.14.1.
  5. ^ Kaup, 1829
  6. ^ Friesen, V. L., A. J. Baker, and J. F. Piatt (1996). Phylogenetic relationships within the Alcidae (Aves: Charadriiformes) inferred from total molecular evidence. Molecular Biology and Evolution 13:359-367.
  7. ^ Papegojalka, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  8. ^ Partners in Flight. 2019. Avian Conservation Assessment Database, version 2019.
  9. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor

  • National Geographic, Field Guide to the Birds of North America, ISBN 0-7922-6877-6
  • Peter Harrison, (1983) Seabirds, an Identification Guide, ISBN 0-7470-1410-8
  • Josep del Hoyo editor, Handbook of the Birds of the World Vol 3, ISBN 84-87334-20-2
  • David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, ISBN 0-679-45122-6
  • Martin Collinson (2006) Splitting headaches? Recent taxonomic changes affecting the British and Western Palaearctic lists, British Birds, vol.99, sid. 306-323

Externa länkar

Katalogdata
​​​​ • Dyntaxa: 205687​​ • GBIF: 5229269​​​ • Inaturalist: 4543​ • ITIS: 554029​ • IUCN: 22694906​ • NCBI: 28699​ • Fossilworks: 372664​ • WoRMS: 422957​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: 2B46719DC058D033​​​ • Xeno-canto: Aethia-psittacula​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Aethia psittacula -Alaska Maritime National Wildlife Refuge, Alaska, USA -two-8.jpg
Two Parakeet Auklets at Alaska Maritime National Wildlife Refuge, Alaska, USA.
Aethia psittacula map.svg
Författare/Upphovsman: Cephas, Licens: CC BY-SA 4.0
Geographical distribution of Parakeet auklet.
 
Breeding
 
Year-round
 
Nonbreeding
Parakeetauklets2.jpg

Parakeet Auklet (Cyclorrhynchus psittacula)