Pangaea, eller Pangea (grekiska: πᾶν Γαῖα "hela jorden"), är den superkontinent som existerade under mesozoikum innan kontinentaldriften delade upp den i dagens kontinenter.[1]Alfred Wegener postulerade 1915 existensen av en sådan "urkontinent" i sin teori om kontinentaldrift, och i den efterföljande debatten fick den namnet Pangaea.[2]
Pangea började åter glida isär under trias (för omkring 200 miljoner år sedan), och de två huvuddelarna bildade först det andra Gondwana samt Laurasien.[4] Uppsprickningen fortsatte sedan tills dagens kontinenter hade bildats under krita (för omkring 100 miljoner år sedan).
Pangaea lär ha sträckt sig från pol till pol som ett enormt C, och därmed med lika långa delar söder och norr om ekvatorn. Några av de bergskedjor som bildades då Pangaea uppstod finns fortfarande kvar, till exempel Appalacherna i Nordamerika och Uralbergen i Centralasien. Uralbergen som är rikt på mineraler uppstod i en kollision mellan den baltiska och sibiriska plattan; dessa har sedan dess suttit ihop.
Runt Pangaea fanns ett hav kallat Panthalassa, detta enda hav var lika stort som alla nuvarande hav tillsammans. Manteln under Pangaea var ännu mycket het och trycktes därför upp mot jordens yta, vilket gjorde att Afrika låg tiotals meter ovanför de övriga kontinenterna.
Pangaea var inte den första superkontinenten på jorden. Jordens första kontinenter formades för omkring två miljarder år sedan och har sedan dess slagits samman och delats upp i flera omgångar. För omkring 500–700 miljoner år sedan fanns alla kontinenter samlade i superkontinenten Pannotia och för omkring 750–1 000 miljoner år sedan i Rodinia.
Klimat
Klimatet på stora delar av denna superkontinent var varmt och torrt som en följd av att få regnmoln förmådde att nå ända fram till dess inre delar då avståndet till kusten på många ställen var mycket långt. Värmen och bristen på vatten påverkade djur och växtliv.
^Plate Tectonics and Crustal Evolution, Third Ed., 1989, by Kent C. Condie, Pergamon Press
^cf. Willem A. J. M. van Waterschoot van der Gracht (and 13 other authors): Theory of Continental Drift: a Symposium of the Origin and Movements of Land-masses of both Inter-Continental and Intra-Continental, as proposed by Alfred Wegener. X + 240 S., Tulsa, Oklahoma, USA, The American Association of Petroleum Geologists & London, Thomas Murby & Co, 1928.
Pangea animation 03.gif Animation of the break-up of the supercontinent Pangaea and the subsequent drift of its constituents, from the Early Triassic to recent (250 Ma to 0).
