Ovis orientalis

Ovis orientalis
Status i världen: Sårbar[1]
Ovis orientalis arkal
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljGetdjur
Caprinae
SläkteFår
Ovis
ArtOvis orientalis
Vetenskapligt namn
§ Ovis orientalis
AuktorGmelin, 1774
Utbredning
Underarternas utbredning (vissa godkänns inte av IUCN, se text)
Synonymer
  • Ovis aries (Linnaeus, 1758)
  • Mufflonfår (se text)
  • Rödfår (se text)
Hitta fler artiklar om djur med

Ovis orientalis är en art i släktet får som förekommer i vilt tillstånd i västra och centrala Asien. För arten förekommer de svenska trivialnamnen mufflonfår och rödfår,[2] vilka syftar på flera närbesläktade populationer från västra Asien – orientalis-gruppen.

Zoologi

Olika artnamn

Det vetenskapliga namnet Ovis orientalis används av de zoologer som godkänner tamfåret som självständig art, till exempel av Internationella naturvårdsunionen (IUCN).[1]

Andra zoologer, som Peter Grubb i Mammal Species of the World (2005), listar tamfåret som underart till denna djurart. I detta fall blir artens vetenskapliga namn Ovis aries, då Carl von Linnés beskrivning av tamfåret är äldre än alla beskrivningar av vilda populationer.[3]

Nya molekylärgenetiska undersökningar indikerar att det finns två varianter av tamfår. Den första avlades fram från västasiatiska populationer och den andra från centralasiatiska populationer.[4]

Grupperingar

Ett flertal underarter har beskrivits men de är omstridda. Zoologerna är däremot ense om att det finns två grupper med närbesläktade populationer.[1][3]

  • Mufflonfår eller orientalis-gruppen:
    • Ovis orientalis orientalis (Gmelin, 1774) eller Ovis orientalis gmelinii (Blyth, 1851) lever i södra Armenien, södra Azerbajdzjan, nordvästra Iran, nordöstra Irak och västra Turkiet. En avskild population finns i sydcentrala Turkiet. Underartens nomenklatur är omstridd. IUCN använder till exempel den nyare synonymen.[1]
    • Ovis orientalis musimon (Pallas, 1811) sammanfattar vilda populationer på Sardinien och Korsika som senare blev introducerade i flera andra europeiska regioner. Dessa populationer är enligt nyare forskning förvildade tamfår. Underarten godkänns därför inte av IUCN.
    • Ovis orientalis ophion (Blyth, 1841) är en utrotningshotad population på Cypern. Underarten är inte heller godkänd av IUCN. Den ska likaså härstamma från förvildade tamfår.
  • Urial eller vignei-gruppen:
    • Ovis orientalis vignei (Blyth, 1841) förekommer med flera från varandra skilda populationer i Kashmirregionen i norra Pakistan och nordvästra Indien.
    • Ovis orientalis arkal (Eversmann, 1850) lever i nordöstra Iran, i Turkmenistan, västra Uzbekistan och västra Kazakstan.
    • Ovis orientalis bocharensis (Nasonov, 1914) hittas i östra Uzbekistan och södra Tadzjikistan. Populationerna räknas ofta till O. o. vignei.
    • Ovis orientalis cycloceros (Hutton, 1842) har flera från varandra skilda utbredningsområden i Afghanistan samt i centrala och södra Pakistan.
    • Ovis orientalis isphahanica (Nasonov, 1910) är endemisk för en liten region i centrala Iran. underarten listas av Grubb (2005) till orientalis-gruppen.[3]
    • Ovis orientalis laristanica (Nasonov, 1909) förekommer i södra Iran vid Persiska viken. Underarten liknar andra urial i utseende men genetiskt liknar den mer mufflonfår.[3] Därför antas att underarten är en hybrid mellan väst- och centralasiatiska former.[1]
    • Ovis orientalis punjabiensis (Lydekker, 1913) hittas i saltöknar söder om Islamabad i nordöstra Pakistan.

Utseende

Storleksuppgifterna är beroende av om man räknar tamfåret och dess förvildade former till arten (som Grubb 2005) eller inte (som IUCN). I första fall varierar kroppslängden (huvud och bål) mellan 110 och 180 cm och mankhöjden mellan 65 och 125 cm.[5] I senare fall blir individerna högst 145 cm långa.[6] Ursprungligt vilda populationer väger upp till 90 kg[6] och tamfår kan bli 200 kg[5] tunga. Vilda individer har en 7 till 15 cm lång svans men hos tamfår kan svansen vara betydligt längre och tjockare.[5]

Referenser

  1. ^ [a b c d e] Valdez, R. 2008 Ovis orientalis . Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 27 juli 2019.
  2. ^ Mufflonfår, Nationalencyklopedin, läst 2014-03-03
  3. ^ [a b c d] Wilson & Reeder, red (2005). ”Ovis aries” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  4. ^ Hiendleder, S.; Mainz, K.; Plante, Y.; Lewalski, H. (1998). ”Analysis of mitochondrial DNA indicates that domestic sheep are derived from two different ancestral maternal sources: No evidence for contributions from urial and argali sheep”. Journal of Heredity 89 (2): sid. 113–20. doi:10.1093/jhered/89.2.113. PMID 9542158. 
  5. ^ [a b c] C. Reavill (9 september 2000). ”Ovis aries” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Ovis_aries/. Läst 3 mars 2014. 
  6. ^ [a b] Dr. Marco Festa-Bianchet (31 januari 2008). ”Ovis orientalis”. ARKive. Arkiverad från originalet den 22 december 2010. https://web.archive.org/web/20101222025649/http://www.arkive.org/mouflon/ovis-orientalis/. Läst 3 mars 2014. 
Katalogdata
​ • Arkive: ovis-orientalis, mouflon/ovis-orientalis​​​​​ • GBIF: 2441112​​​ • Inaturalist: 74824, 461575, 507848​ • ITIS: 202414​ • IUCN: 15739​ • NCBI: 469796​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Ovis ammon vignei arkal Pretoria 3bis.jpg
Urials (Ovis vignei arkal) at Pretoria Zoo. Modification of brightness by Christophe cagé 08:04, 1 June 2008 (UTC) .
Wild sheep legend.png
Författare/Upphovsman: Altaileopard, Licens: CC0
Historical range of the wild sheep (Ovis orientalis) and present range of the subspecies, including urials and mouflons