Oskuldspresumtion

Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion avser den grundläggande straffprocessuella rättsprincip som ger den som är misstänkt för ett brott rättigheten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Principen anses så viktig att många demokratier har den explicit uttalad i sina lagar eller grundlagar.

Motsatsen är skuldspresumtion som på latin uttrycks som ei incumbit probatio qui negat, non qui dicit (ungefär "bevisbördan påfaller den som förnekar, inte den som utpekar"), det vill säga principen att någon är skyldig tills den har bevisats vara oskyldig. Det är vanligtvis ett argumentationsfel att anta att något är sant för att det inte har bevisats vara falskt.

Oskuldspresumtion i Sverige

Högsta domstolen har i ett mål kommenterat artikel 6.2 i Europakonventionen med att "I artikeln ligger också att den tilltalade ska betraktas som oskyldig efter en friande dom."^[3]

I pressens publicitetsregler finns en regel som manar till respekt för oskuldspresumtionen: Regel 14 lyder "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. [...]" Att oskyldiga pekas ut i en namnpublicering i media kan försvåra brottsutredningar eftersom det kan påverka vittnens minnesbilder. Felaktiga utpekanden kan utgöra förtal.^[4]

Se även

• Omvänd bevisbörda
• Presumtion
• Publicitetsskada
• In dubio pro reo och hellre fria än fälla

Referenser