Ormvråk

Ormvråk
Status i Sverige: Livskraftig[1]
Status i Finland: Sårbar[2]
En ormvråk
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningRovfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteButeo
ArtOrmvråk
B. buteo
Vetenskapligt namn
§ Buteo buteo
Auktor(Linnaeus, 1758)
Utbredning
Ljusgrönt - häckningsområde
Blått - vinterkvarter
Mörkgrönt - året runt
Underarter
Se text
Synonymer
Falco buteo, Linnaeus 1758 (protonym)
Buteo vulgaris, Leach 1816
En juvenil ljus morf av ormvråk.
En juvenil ljus morf av ormvråk.

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor hökfågel som häckar i palearktiska regionen och är den dominerande vråkarten i stora delar av Europa och västra Asien. I Europa är den vanligen stannfågel, men bestånd i Skandinavien och Finland liksom östligare fåglar flyttar vintertid söderut. Den häckar i skogar eller dungar intill öppna områden och ses ofta kretsa högt eller sittande utmed vägar på jakt efter byten som smågnagare, fågelungar, reptiler, groddjur och till och med daggmask. Arten har en mycket varierande fjäderdräkt, både mellan individer och bestånd, och förväxlas därför lätt med andra rovfåglar som bivråk och fjällvråk. Relationerna gentemot nära släktingarna kapverdevråk, himalayavråk och orientvråk är också omtvistade, där vissa behandlar de senare som en del av ormvråken, medan andra urskiljer dem som egna arter. Även örnvråkens afrikanska population förs ibland istället till ormvråken. Ormvråken är ofta vanlig och vida spridd och beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och läte

Ormvråken är en kompakt medelstor rovfågel med breda vingar och satt kroppsbyggnad, med kort hals och medellång stjärt. Den mäter 45–58 cm med ett vingspann på 110–132 cm och väger ungefär 1 kg. Fjäderdräkten är mycket variabel vad gäller färg. Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt. Det förekommer extremt ljusa former som ibland kallas börringevråk. Dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna.

Ormvråken förväxlas lätt med bivråken, men denna har mindre näbb, mer framträdande huvud och hals, längre vingar och fylligare stjärt. Bivråken har också en avvikande flyktsilhuett med plana eller något sänkta vingar, medan ormvråken kretsar med vingarna något resta. Fjällvråken är något större och har längre vingar, med vanligen ljus stjärtovansidan och tydligt mörka karpalteckningar. Örnvråken av nominatformen förväxlas lätt med ormvråk av underarten vulpinus, men är tydligt större och mer långvingad, med mer kontrast mellan mörk buk och ljust bröst. Handpennor och stjärt är också mer genomlysande.

För att vara en rovfågel är ormvråken relativt talför. Det vanligaste lätet är ett fallande jamande som mest hörs i flykten. Ungarna tigger snarlikt men är ofta mer vibrerande och mer klagande.

Utbredning och systematik

Relationen mellan ormvråken och dess närmaste släktingar är omstridd, där vissa inkluderar bestånd i ormvråken som andra urskiljer som egna arter. Enligt systematiken hos International Ornithological Congress (IOC) har ormvråken ett stort utbredningsområde i palearktiska regionen som sträcker sig från Azorerna i väst till Centralasien i öst. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar med vinterkvarter i främst sydöstra Afrika, norra Afrika, Främre Orienten och Indien, medan merparten av Europas population buteo är stannfåglar.

IOC urskiljer sex underarter med följande utbredning:[3]

Beståndet på Madeira urskiljs av Birdlife International som den egna underarten harterti, medan tongivande eBird/Clements urskiljer fåglar på Korsika och Sardinien som aringonii men inkluderar de på Sicilien och södra Italien i nominatformen.

Vråkbeståndet på ön Sokotra utanför Jemen ansågs tidigare utgöra en del av ormvråkens nominatform buteo. Först 2010 beskrevs den som ett eget taxon och lyftes sedermera ut som egen art.[4]

Kapverdevråkens relation till ormvråken är mer omstridd. Både Birdlife International och eBird/Clements inkluderar den i ormvråken, men DNA-studier visar att den snarare är systerart till sokotravråken och dessa två närmare örnvråken.[5] Enligt Porter och Kirwan (2010) finns även stöd i morfologin för denna indelning.[4] En hypotes är att både kapverdevråken och sokotravråken är rester av en gammal vråkpopulation som förekom vida spridd över norra Afrika när Sahara var ett savannområde.[6][7] Vissa, som IOC och Birdlife Sverige erkänner den därför som egen art,[3] medan Howard & Moore istället flyttar formen till örnvråken.[8]

De östliga asiatiska arterna himalayavråk och orientvråk fördes också tidigare till ormvråken och vissa gör det fortfarande. Dessa urskiljs dock som egna arter av både IOC, eBird/Clements och Birdlife International, baserat på något avvikande utseende men tydliga skillnader i läten[9] och DNA[10][11]. Även sydafrikanska skogsvråken och madagaskarvråken har tidigare inkluderats i ormvråken, men betraktas allmänt som egna arter.

Förhållandet mellan ormvråken och örnvråken är inte heller helt utrett. Arterna har noterats hybridisera vid flera tillfällen[12][13], inte minst i södra Spanien med örnvråkens afrikanska underart cirtensis.[14] Genetiska studier tyder på att cirtensis faktiskt också står närmare ormvråken än asiatiska örnvråkar,[15] I senaste upplagan av Fågelguiden listas cirtensis därför som en del av ormvråken.

Förekomst i Sverige

Typisk silhuett av en kretsande ormvråk.
Breda vingar, vardera med fem spretande handpennor och med solfjäderformad stjärt.

Ormvråken är jämte sparvhöken en av Sveriges vanligaste rovfåglar. Den häckar i stora delar av den trädbeväxta delen av Sverige och saknas i fjällen.[16] Den svenska populationen består av omkring 35 000 par.[16] Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Ekologi

Ormvråken ses ofta cirkla i termikvind på måttlig höjd, eller ryttla över öppna ytor, men spanar också gärna från trädstammar eller stolpar intill vägar där den söker trafikdödat vilt. Vanan att söka föda vid vägrenen kostar många ormvråkar livet. Under flytten kan ormvråkar ses i stora flockar när de korsar vatten på mycket hög höjd. Fåglarna undviker annars så mycket som möjligt att flyga över vatten. Detta innebär att flyttstråken koncentreras kring halvöar.

Flytten söderut till vintervistet äger rum augusti-november, och återflytt till häckningsområdet sker februari-maj.

Medellivslängd är 10,1 år.[17] Högsta kända ålder är 28 år och 9 månader.[16]

Biotop

Ormvråken föredrar skogens randområden, det vill säga skog som gränsar till exempelvis åkrar, sjöar, hyggen eller myrar. Vanligast förekommer ormvråken i uppbrutet landskap med spridda träddungar.

Häckning

Två ormvråkungar i boet.
Ägg från ormvråk.

Ormvråken bygger ett plattformslikt bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter. Det placeras i ett större träd, oftast gran, och honan lägger i april–maj två till fyra ägg. Ormvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33–38 dygn och tar sedan hand om ungarna tillsammans. Ungarna är flygfärdiga efter 45–55 dygn. Om det råder brist på föda, kan, precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen.

Föda

Ormvråken är opportunistisk och anpassar sig väl till en varierad diet. Främst består dieten av smågnagare, som sorkar och möss. Den äter även fåglar – främst ungar men i storlek upp till fasan –, reptiler, groddjur och kaniner. Ormvråken kan ofta ses på nyplöjda åkrar när den letar efter mask och insekter. Den jagar främst genom att spana ifrån en utsiktsplats och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer också att den ryttlar. Den uppsöker också as, speciellt vintertid.[18]

Status

Internationella naturvårdsunionen IUCN listar ormvråken som livskraftig, baserat på ett mycket stort utbredningsområde och ökande bestånd.[19] Beståndet uppskattas till mellan två och 3,5 miljoner häckande individer. Notera dock att IUCN inkluderar kapverdevråken i bedömningen, men bedömer hotstatus för både himalayavråken och orientvråken separat, båda också som livskraftiga.[20][21]

I Sverige listas även arten som livskraftig utan tecken på populationsförändringar. I Finland kategoriseras den dock som sårbar.[2]

Namn

Det svenska trivialnamnet ormvråk kommer av att man i gamla tider trodde att den gärna jagade orm, men den föreställningen vet man idag är felaktig.[22] Ordet vråk härstammar från germanska "wrekan," som betyder förfölja.[22] Äldsta kända källan som nämner trivialnamnet ormvråk är från 1786.

Carl von Linné, som först beskrev fågeln med det vetenskapliga namnet Falco Buteo, kallade arten 1748 för kvidfågel.[23] Ernst Rietz förklarar kvid med att fågelns läte låter som om den klagande kvider.[24]

I äldre källor används ibland trivialnamnen ormvråk eller ormvråka även om glador.[25]

Extremt ljusa former av ormvråk kallas ibland för börringevråk. Namnet är omdiskuterat då det anses missvisande eftersom dessa ljusa ormvråkar inte alls är mer förknippade med området kring den skånska orten Börringe, utan förekommer över stora delar av ormvråkens utbredningsområde.

Bygdemål

NamnTraktReferensFörklaring
KvidfågelHälsinglandKvidföglar (av kvidla = jämra sig) sägs i detta landskap om både ormvråkar och glador så sent som åtminstone på 1800-talet.[24] Lätet har också liknats vid en katts jamande.[26]
Musvråk[27]
Musvåg[28]
Ormkråka[22]Redan 1611 nämns arten med namnet ormkråka.
Namnet refererar till den felaktiga föreställningen att denna fågel skulle vara en stor ormjägare.
Ormråk[26]
Ormvåk
Råk
Råttvråk[27]
Snokvåg[26]
Svihök
Vanlig vråk
Vråk

Referenser

Noter

  1. ^ Artfakta om ormvråk, ArtDatabanken.
  2. ^ [a b] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av ormvråk – Buteo buteo” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.26701. Läst 22 mars 2022. 
  3. ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi :  10.14344/IOC.ML.13.1.
  4. ^ [a b] Porter, R. F. and Kirwan, G. M. (2010). ”Studies of Socotran birds VI. The taxonomic status of the Socotra Buzzard.”. Bulletin of the British Ornithologists' Club 130: sid. 116–131. https://www.researchgate.net/publication/241702559_Studies_of_Socotran_birds_VI_The_taxonomic_status_of_the_Socotra_Buzzard. 
  5. ^ Clouet, M., and M. Wink (2000), The buzzards of Cape Verde Buteo (buteo) bannermani and Socotra Buteo (buteo) spp.: First results of a genetic analysis based on sequences of the cytochrome b gene, Alauda 68, 55-58.
  6. ^ Naurois, R. de. 1973. Recherche sur la Buse (Buteo buteo L.) de l’Archipel du Cap Vert. In Livro de Homenagem ao Prof. Doct. Fernado Frade, Garcia de Orta, Lisboa : 157-175.
  7. ^ Naurois, R. de 1987. Les oiseaux de l'archipel du Cap Vert : peuplements, adaptations, endémisme. Bulletin de la société zoologique de France 112 : 307-326.
  8. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  9. ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1 and 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions, Washington, D.C. & Barcelona.
  10. ^ Kruckenhauser, L., Haring, E., Pinsker, W., Riesing, M.J., Winkler, H., Wink, M. & Gamauf, A. (2004) Genetic vs. morphological differentiation of Old World buzzards (genus Buteo, Accipitridae). Zool. Scripta 33(3): 197–211.
  11. ^ Lerner HRL, MC Klaver & DP Mindell. 2008. Molecular phylogenetics of the buteonine birds of prey (Accipitridae). Auk 125: 304–315.
  12. ^ Dudás, M., Tar, J. and Tóth, I. (1999). [Natural hybridization of Long-legged Buzzard (Buteo rufinus) and Common Buzzard (B. buteo) in the Hortobagy National Park]. Temészet 5–6: 8–10.
  13. ^ McCarthy, E. M. (2006). Handbook of Avian Hybrids of the World. Oxford University Press, Oxford, UK and New York, USA.
  14. ^ Elorriaga, J. and Muñoz, A.R. (2013). Hybridisation between the Common Buzzard Buteo buteo buteo and the North African race of Long-legged Buzzard Buteo rufinus cirtensis in the Strait of Gibraltar: prelude or preclude to colonisation? Ostrich. 84(1): 41–45.
  15. ^ Jowers, MJ, S Sánchez-Ramírez, S Lopes, I Karyakin, V Dombrovski, A, Qninba, T Valkenburg, N Onofre, N Ferrand, P Beja, L, Palma and R Godinho. 2019. Unravelling population processes over the Late Pleistocene driving contemporary genetic divergence in Palearctic Buzzards, Mol. Phyl. Gen. & Evol . doi: https://doi.org/10.1016/j.ympev.2019.02.004
  16. ^ [a b c] Naturhistoriska riksmuseet Arkiverad 8 april 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  17. ^ IUCN Red list 2927-1
  18. ^ Staav, R. & Fransson, T. (2000) Nordens fåglar, tredje upplagan, sida 124, Prisma, ISBN 91-518-3827-3
  19. ^ Birdlife International 2021 Buteo buteo . Från: IUCN 2021. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 10 december 2022.
  20. ^ Birdlife International 2016 Buteo refectus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
  21. ^ Birdlife International 2021 Buteo japonicus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
  22. ^ [a b c] Gustaf Rudebeck (Red.) (1962–63) Våra svenska fåglar i färg, vol 1–2
  23. ^ Svenska Akademiens ordbok: Kvidfågel (tryckår 1938)
  24. ^ [a b] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 371 [1] Gleerups, Lund 1862 – – 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  25. ^ Svenska Akademiens ordbok: Ormvråk (tryckår 1950)
  26. ^ [a b c] Reinhold Ericson (1922): Fågelkåserier, sida 98, 99
  27. ^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: Råttvråk (tryckår 1961)
  28. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sida 253

Källor

  • Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2022). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (tredje upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7887-228-2 
  • Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Stockholm, Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3

Externa länkar

Katalogdata
​​​ • BioLib: 8526​ • Dyntaxa: 102942​​ • GBIF: 2480537​​​ • Inaturalist: 204472​ • ITIS: 175383​ • IUCN: 61695117​ • NCBI: 30397​ • Fossilworks: 94490​​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 96722​​​​ • Avibase: 3C6D4915490BC8CD​​ • Species+: 10354​ • Xeno-canto: Buteo-buteo​​​​​​

Media som används på denna webbplats

Buteo buteo EM1B3751 (35487488151).jpg
Författare/Upphovsman: Bengt Nyman from Vaxholm, Sweden, Licens: CC BY 2.0
Buteo buteo
Buteo nestling juedischer Friedhof.JPG
Författare/Upphovsman: J. Dietrich, Licens: CC BY-SA 3.0
young Common Buzzards, Berlin
Buteo buteo MHNT.ZOO.2010.11.89.1.jpg
Författare/Upphovsman:
Roger Culos
, Licens: CC BY-SA 4.0
Eggs of common buzzard Two specimens of the same spawn ; collection of Jacques Perrin de Brichambaut.
Buteo buteo distribution map.png
Författare/Upphovsman: The Engineer, Licens: CC BY-SA 3.0
Utbredningsområde Buteo buteo
 
häckningsområde
 
hela året
 
vinterkvarter
Buteo buteo 4 (Marek Szczepanek).jpg
Författare/Upphovsman: Marek Szczepanek, Licens: CC BY-SA 3.0
Buteo buteo