Orion (stjärnbild)
- För andra betydelser, se Orion (olika betydelser).
| Orion | |
 | |
| Lista över stjärnor i Orion | |
| Latinskt namn | Orion |
|---|---|
| Förkortning | Ori |
| Rektascension | 5 h |
| Deklination | +5° |
| Area | 594 grad² (26:e störst) |
| Huvudstjärnor | 7 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 81 |
| Stjärnor med exoplaneter | 10 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 8 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 8 |
| Ljusaste stjärnan | Rigel, Beta Orionis (0,12m) |
| Närmaste stjärnan | GJ 3379 (17,51 lå) |
| Messierobjekt | 3 |
| Meteorregn | Orioniderna, Chi-orioniderna |
| Närliggande stjärnbilder | Oxen Eridanus Haren Enhörningen Tvillingarna |
| Synlig vid latituder mellan +85° och −75° Bäst synlig klockan 21:00 under januari. | |
Orion (samma på latin) är en av stjärnhimlens bäst kända stjärnbilder.[1][2] Den sträcker sig över himmelsekvatorn. Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3][4]
Historik
Orion var en av de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi
Orion var en jättelik jägare i grekisk mytologi. Berättelserna om Orion är mycket olika varandra och flera olika historier existerar om hur han blev en stjärnbild.
En historia berättar att gudinnan Artemis dödade honom av svartsjuka, en annan att hon blev lurad av den svartsjuke Apollon att döda honom. Ännu en berättar att Orion sade att han inte var rädd för några varelser på jorden. Då skickade gudarna en skorpion som stack ihjäl honom. Därefter blev både Orion och Skorpionen stjärnbilder.
Allmänt
Orion är full av ljusstarka stjärnor, i flera fall mycket luminösa stjärnor av B- och O-typ.
Orion är en av de få stjärnbilderna där många av stjärnorna ligger nära varandra i rummet; åtskilliga av dess luminösa stjärnor utgör en så kallad OB-association av stjärnor med liknande rörelseriktning genom Vintergatan, och som en gång bildades i närheten av varandra.
Orion är också hemvist för flera stjärnbildningsområden, dels den spektakulära Orionnebulosan (M42), klart synlig för blotta ögat om förhållandena är de rätta, med multipelstjärnan (fyra stjärnor) Trapetset i Orion i centrum. Där finns också T-Tauri-associationer, som är osynliga i synligt ljus, men synliga i infrarött. I Orionnebulosan finns det många Bok-globuler, där en del utgör protoplanetariska skivor runt nybildade stjärnor som fortfarande är insvepta i döljande stoft.
Angränsande stjärnbilder
Från Orion är det lätt att identifiera andra stjärnor. Man kan lokalisera alla stjärnor i Vintersexhörningen genom att utgå från Orion. Om man följer bältets linje mot sydväst så hittar man Sirius, himlens ljusaste stjärna. Förlänger man bältets linje mot nordöst hittar man Aldebaran. Om man förlänger linjen mellan Rigel och Betelgeuse mot nordväst hittar man Castor och Pollux, de ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden Tvillingarna, och förlänger man linjen från sydvästra stjärnan upp genom den nordöstra kommer man till Capella. Följer man slutligen Betelgeuse västerut så hittar man Procyon i Lilla hunden.
Stjärnor
Det finns gott om ljusstarka stjärnor i konstellationen. Därför blir uppräkningen av flertalet med Bayer-beteckning summarisk.[3][5] De ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden är Betelgeuse (α Orionis), Rigel (β Orionis), Bellatrix (γ Orionis) och Saiph (κ Orionis). Betelgeuse lyser med ett rödaktigt sken, och även om den betecknas som α-stjärna (enligt Bayer-beteckning), är den något ljussvagare än Rigel.
De tre stjärnorna i Orions bälte heter Alnitak (ζ Orionis), Alnilam (ε Orionis) och Mintaka (δ Orionis).
I övrigt kan nämnas:
- Heka eller Meissa – Lambda Orionis är en dubbelstjärna med magnitud 5,61.
- Hatsya – Jota Orionis som är den ljusaste stjärnan i Orions svärd, med magnitud 2,77.
- Fi Orionis betecknar två stjärnor som är åtskilda med 0,71 båggrader, Fi-1 Orionis och Fi-2 Orionis. Deras magnitud är 4,39 respektive 4,09.
- Pi Orionis är en grupp på sex stjärnor som bygger Orions sköld.
- Pi-1 Orionis (7 Orionis) med magnitud 4,60.
- Pi-2 Orionis (2 Orionis) magnitud 4,35.
- Tabit – (Pi-3 Orionis eller 1 Orionis), är den ljusstarkaste av de sex.
- Pi-4 Orionis (3 Orionis) har magnitud 4,69.
- Pi-5 Orionis (8 Orionis) har magnitud 3,70.
- Pi-6 Orionis (10 Orionis) har magnitud 4,45.
- Eta Orionis har flera namn: Saiph (som den delar med Kappa Orionis), Algjebbah och Ensis. Stjärnan är en Beta Lyrae-variabel med magnitud 3,38.
Några fakta om de ljusstarkaste stjärnorna
| Egennamn | Solradie | Skenbar magnitud | ~avstånd (ljusår) |
|---|---|---|---|
| Betelgeuse | 667 | 0,43 | 643 |
| Rigel | 78 | 0,18 | 772 |
| Bellatrix | 7,0 | 1,62 | 243 |
| Mintaka | ? | 2,23 (3,2/3,3) / 6,85 / 14,0 | 900 |
| Alnilam | 26 | 1,68 | 1359 |
| Alnitak | 20 | 1,70/~4/4,21 | 800 |
| Saiph | 11 | 2,06 | 724 |
Djuprymdsobjekt
Stjärnhopar
- NGC 1981 är en öppen stjärnhop av magnitud 4,2.
- NGC 2169 är en öppen stjärnhop med magnitud 5,9. Den kallas ibland 37-hopen för att den liknar talet 37.
Nebulosor
- Orionnebulosan (Messier 42 eller NGC 1976) är en ljusstark nebulosa som är möjlig att se för blotta ögat (magnitud 4,0). Den är både en emissionsnebulosa och en reflektionsnebulosa.
- Messier 43 (NGC 1982) är en diffus emissionsnebulosa som ligger nordost om M42. Den kallas också De Mairans nebulosa efter den franske astronom som upptäckte den 1731.
- Messier 78 (NGC 2068) är en reflektionsnebulosa.
- NGC 2024 (Sh 2-277) är en emissionsnebulosa som lyses upp av Alnitak.
- Hästhuvudnebulosan (Barnard 33) är en berömd mörk nebulosa, söder om Alnitak.[6]
- Sh 2-279 är en reflektionsnebulosa av magnitud 7,0. Nebulosan består av NGC1973, NGC1975 och NGC1977.
Landskapsstjärnbild
Orion är Gotlands landskapsstjärnbild.
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 20 januari 2014.
- ^ [a b] ”Orion Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/orion-constellation/. Läst 20 januari 2014.
- ^ Chris Dolan. ”Orion”. Arkiverad från originalet den 28 november 2011. https://www.webcitation.org/63XCardIx?url=http://www.astro.wisc.edu/~dolan/constellations/constellations/Orion.html. Läst 21 januari 2014.
- ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 420-421. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ ”Basic data: V* NAME HORSEHEAD Nebula – Dark Cloud (nebula)” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=horsehead&submit=SIMBAD+search. Läst 6 augusti 2016.
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Orion.
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
Central bright 'hunting God' between parts of Taurus and Gemini & 5 others. Hourglass form inc. diag. tight belt of 3, so 7 stars of stunning c. 0-1 mag. dominated by blue/white Rigel in SW (of -1. mag). M42, M43 deep-space between mid-leg lines.
Författare/Upphovsman: European Southern Observatory, Licens: CC BY 4.0
A reproduction of a composite colour image of the Horsehead Nebula and its immediate surroundings. It is based on three exposures in the visual part of the spectrum with the FORS2 multi-mode instrument at the 8.2-m KUEYEN telescope at Paranal. It was produced from three images, obtained on February 1, 2000, with the FORS2 multi-mode instrument at the 8.2-m KUEYEN Unit Telescope and extracted from the VLT Science Archive Facility . The frames were obtained in the B-band (600 sec exposure; wavelength 429 nm; FWHM 88 nm; here rendered as blue), V-band (300 sec; 554 nm; 112 nm; green) and R-band (120 sec; 655 nm; 165 nm; red). The original pixel size is 0.2 arcsec. The photo shows the full field recorded in all three colours, approximately 6.5 x 6.7 arcmin 2 . The seeing was about 0.75 arcsec. This image is available as a mounted image in the ESOshop. #L
Författare/Upphovsman: User:Mysid., Licens: CC BY-SA 3.0
Using Orion to find Aldebaran, Procyon, Sirius, Castor and Pollux.
NASA's Spitzer and Hubble Space Telescopes have teamed up to expose the chaos that baby stars are creating 1,500 light years away in a cosmic cloud called the Orion nebula.
This striking infrared and visible-light composite indicates that four monstrously massive stars at the center of the cloud may be the main culprits in the familiar Orion constellation. The stars are collectively called the Trapezium. Their community can be identified as the yellow smudge near the center of the image.
Swirls of green in Hubble's ultraviolet and visible-light view reveal hydrogen and sulfur gas that have been heated and ionized by intense ultraviolet radiation from the Trapezium's stars. Meanwhile, Spitzer's infrared view exposes carbon-rich molecules called polycyclic aromatic hydrocarbons in the cloud. These organic molecules have been illuminated by the Trapezium's stars, and are shown in the composite as wisps of red and orange. On Earth, polycyclic aromatic hydrocarbons are found on burnt toast and in automobile exhaust.
Together, the telescopes expose the stars in Orion as a rainbow of dots sprinkled throughout the image. Orange-yellow dots revealed by Spitzer are actually infant stars deeply embedded in a cocoon of dust and gas. Hubble showed less embedded stars as specks of green, and foreground stars as blue spots.
Stellar winds from clusters of newborn stars scattered throughout the cloud etched all of the well-defined ridges and cavities in Orion. The large cavity near the right of the image was most likely carved by winds from the Trapezium's stars.
Located 1,500 light-years away from Earth, the Orion nebula is the brightest spot in the sword of the Orion, or the "Hunter" constellation. The cosmic cloud is also our closest massive star-formation factory, and astronomers believe it contains more than 1,000 young stars.
The Orion constellation is a familiar sight in the fall and winter night sky in the northern hemisphere. The nebula is invisible to the unaided eye, but can be resolved with binoculars or small telescopes.
This image is a false color composite where light detected at wavelengths of 0.43, 0.50, and 0.53 microns is blue. Light at wavelengths of 0.6, 0.65, and 0.91 microns is green. Light at 3.6 microns is orange, and 8.0 microns is red.