Ordbok över folkmålen i övre Dalarna

Ordbok över folkmålen i övre Dalarna
LandSverige Sverige
SpråkSvenska (dalmål)
GenreOrdbok
FörlagInstitutet för språk och folkminnen
Utgiven1961–2022
Antal band46
Folke Hedblom, Dag Strömbäck och Stig Björklund studerar det ombrutna korrekturet på ordbokens första ark.
Språkgrupper i Dalarna med de egentliga dalmålen i blått.

Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖD), även Dalmålsordboken[1], är ett omfattande ordbok över egentliga dalmål, det vill säga de traditionella dialekterna i Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna. Ordboken gavs ut av Institutet för språk och folkminnen (Isof), och utgår först och främst ifrån arkivmaterial i form av uppteckningar på kort som samlades in av dåvarande Landsmålsarkivet i Uppsala från 1920- till 1980-talet med äldre tiders dalmål i fokus.[2]

I ordboken beskrivs varje ords olika uttal och betydelser, med exempelmeningar från olika socknar och med synonymer. Projektet påbörjades på 1940-talet av Lars Levander, som fram till sin död 1950 hann författa preliminära artiklar fram till och med artikeln skinväder.[1] Det första häftet publicerades 1961, och det 45:e och sista texthäftet till och med ordet övre gavs ut 2021. 2022 kom ordbokens sista häfte innehållande illustrationer.[3]

Lars Levander var huvudansvarig för ordboken fram till sin död 1950. Då tog Stig Björklund tog över som var huvudansvarig fram till 1989. Numera är Kristina Hagren huvudansvarig.[2] Bland tidigare medarbetare finns även Margareta Källskog och Gunnar Nyström.[4]

Historia

1909 disputerade dalmålsforskaren Lars Levander med en avhandling om älvdalskans ordböjning och syntax, efter fyra år av fältarbete i Åsen i Älvdalen. Han knöts senare till Landsmålsarkivet i Uppsala år 1920, där han ombads författa en grammatisk beskrivning över dialekterna i övre Dalarna, vilken publicerades i två band 1925 och 1928.[5] Levander fortsatte under 1930-talet med att samla in material om ordförrådet i övre Dalarna tillsammans med flera andra upptecknare och ortsmeddelare, med avsikten att skriva en ordbok.[5][1] Till sin hjälp hade man flera frågelistor i olika ämnen rörande landskapets kultur. Detta insamlade material registrerades i ett kartotek i Landsmålsarkivet och kom att bli grunden för ordboken.[1]

1940 började Levander utifrån detta material att författa ett manuskript till vad som kom att bli OÖD, och antecknade var i materialet det fanns luckor. Utifrån dessa anteckningar kunde man senare komplettera materialet, vilket utfördes av bland andra Stig Björklund, Gun Björklund och dalmålsintresserade studenter.[1] I slutet av 1940-talet drabbades Levander av leukemi, och han fortsatte sitt arbete med manuskriptet mestadels i sin bostad på landet. Där skrev han under tilltagande ohälsa ordboksartiklar med stöd av Stig Björklund fram till sin död den 27 april 1950. Då hade han kommit till ordet skinväder.[1]

Efter 1950 tog Björklund över och fortsatte med att komplettera Levanders artiklar. För att ordboken skulle kunna hålla samma takt som tidigare fick man anlita nya medarbetare, bland annat Sigurd Fries som granskade alla växtnamn.[1] I slutet av 1950-talet beslöt arkivets chef Dag Strömbäck att manuskriptet hade kommit så långt att utgivningen av ordboken kunde börja. Det planerades att utgivningen skulle ske i form av ett 80-sidigt häfte per år. Denna takt kunde hållas under hela Björkströms tid med hjälp av kompletterande assistans från bl.a. Erik Olof Bergfors och Rut Boström.[1] Det första häftet a–barka publicerades 1961.[2]

1980 började Kristina Hagren vid ordboken som kom att främja ordbokens utgivning under 1980-talet. 1989 gavs ordbokens tredje band ut (t.o.m. häfte 28) med artiklar L–R. I samband med detta lämnade Björklund över huvudansvaret för ordboken, och förste arkivarie Margareta Källskog som tidigare hade ansvarat för arkivets utgivning av Ordbok över Laumålet på Gotland kom att bli samordnare för ordbokens redaktion.[1][6] 1994 omkom Källskog i Estoniakatastrofen och numera är Kristina Hagren ansvarig för projektet.[2] 2018 utkom det 44:e av 46 planerade häften, vindhörd–växtrig, och 2021 det 45:e och sista texthäftet, växtväder–övre.[2][7] Det 46:e och sista häftet kom 2022 och innehåller illustrationer, det sista av fem sådana häften.[7]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i] Björklund 1991.
  2. ^ [a b c d e] ”’Vissa ord kan ta ett halvår att göra färdigt’”. Institutet för språk och folkminnen. 29 januari 2015. Arkiverad från originalet den 10 april 2021. https://web.archive.org/web/20210410123107/https://www.isof.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/inblicken-2015/2015-01-29-vissa-ord-kan-ta-ett-halvar-att-gora-fardigt.html. Läst 10 april 2021. 
  3. ^ Ordbok över folkmålen i övre Dalarna : Häfte 46, Illustrationer Styrkarl-Överdelsspänne. Institutet för språk och folkminnen. 2022. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sprakochfolkminnen:diva-2573. Läst 9 mars 2023 
  4. ^ Ordbok över folkmålen i övre Dalarna i Libris
  5. ^ [a b] Björklund, Stig (1977-1979). Lars J Levander, Svenskt biografiskt lexikon. "band 22". https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11263. Läst 10 april 2021 
  6. ^ Reinhammar, Maj (12 oktober 1994). ”Ett svårt slag för dialekt- och folkminnesarbetet”. Svenska Dagbladet: s. 21. https://www.svd.se/arkiv/1994-10-12/21. 
  7. ^ [a b] ”Projektet Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖD)”. www.isof.se. https://www.isof.se/lar-dig-mer/forskning/projekt/projektarkiv/projektet-ordbok-over-folkmalen-i-ovre-dalarna-ood. Läst 26 november 2021. 

Tryckta källor

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Folke Hedblom, Dag Strömbäck och Stig Björklund.png
Dialektologerna Folke Hedblom, Dag Strömbäck och Stig Björklund studerar Dalmålsordbokens första ark.
Språkgrupper i Dalarna.svg
Författare/Upphovsman: Lundgren8, Licens: CC BY-SA 4.0
Karta över olika språk- och dialektgrupper i Dalarna. Baserad på: