Onkel Toms stuga

Onkel Toms stuga
Framsidan till Onkel Toms stuga, illustrerad av Hammatt Billings, från 1852. Bilden föreställer Onkel Tom med familj.
Författare	Harriet Beecher Stowe
Originaltitel	Uncle Tom's Cabin
Originalspråk	Engelska
Illustratör	Hammatt Billings
Omslagsbild	Hammatt Billings
Land	USA
Genre	Roman
Förlag för förstautgåvan	John P. Jewett and Company, National Era
Utgivningsår	1852
Först utgiven på svenska	1853
Huvudpersoner	Onkel Tom

Onkel Toms stuga (ursprunglig svensk titel: Onkel Toms stuga eller Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater;^[1] originaltitel: Uncle Tom's cabin; or, Life Among the Lowly) är en roman skriven av Harriet Beecher Stowe, publicerad den 20 mars 1852. Boken handlar om slaveriet i USA sett ur slavarnas perspektiv och bidrog starkt till att slaveriet avskaffades 1865 efter amerikanska inbördeskriget. Den beskriver slaven Tom som förblir sin ägare trogen trots misshandel. Samtidigt skildras slavinnan Elizas flykt mot norr.^[2]

Harriet Stowe var en aktiv abolitionist. Hon valde att sätta slaven Onkel Tom i romanens centrum, med sidoberättelser om personerna i hans omgivning, både slavar och slavägare. Den sentimentala romanen återger slaveriets grymma verklighet men den bedyrar också att den kristna kärleken kan övervinna något så destruktivt som förslavandet av människor.^[3][4][5]

Onkel Toms stuga fick även stort internationellt genomslag, var den roman som såldes i flest exemplar under 1800-talet^[6] (och den mest sålda boken efter bibeln)^[7] och anses ha medverkat till att stärka abolitionisternas sak under 1850-talet.^[8] Under det första året efter att boken publicerades såldes 300 000 exemplar enbart i USA. Bokens genomslag var så pass stort att när Stowe träffade Abraham Lincoln i början av amerikanska inbördeskriget påstås Lincoln ha frågat: ”Så det här är den lilla damen som skapade detta stora krig?”.^{[en 1][9]}

Boken, och i ännu högre grad de pjäser som den inspirerade till, bidrog också till att skapa ett antal stereotyper om svarta,^[10] av vilka många finns kvar i dag. Bland dessa finns den hängivna mörkhyade modern, en stereotyp bild av svarta barn, och Onkel Tom-stereotypen, alltså den pliktskyldiga tjänaren som trots mycket lidande troget tjänar sin herre. Under senare år har de negativa omdömena om Onkel Toms stuga i hög grad överskuggat bokens historiska aspekter som ett ”avgörande verktyg mot slaveriet”.^[11]

Stowe, en Connecticutfödd lärare vid Hartford Female Academy och aktiv abolitionist, skrev romanen som ett svar på Fugitive Slave Act som antogs 1850 och som straffade de som hjälpte förrymda slavar och som minskade rättigheterna för förrymda såväl som frigivna svarta. Boken skrevs främst i Brunswick, Maine, där hennes make, Calvin Stowe, undervisade vid sitt alma mater, Bowdoin College.^[12]

Stowe fick inspiration att skriva romanen från Josiah Hensons självbiografi. Josiah Henson var en svart man som levde och arbetade på en 14,8 km² stor tobaksplantage i North Bethesda, Maryland, ägd av Isaac Riley.^[13] Henson rymde från slaveriet 1830 genom att fly till Övre Kanada (numera Ontario), där han stannade och hjälpte andra förrymda slavar att komma dit och bli självförsörjande. Där skrev han också sina memoarer. Harriet Beecher Stowe erkände senare att Hensons memoarer inspirerade till Onkel Toms stuga.^[14] När Stowes bok uppmärksammades gav Henson ut sin bok igen men med titeln The Memoirs of Uncle Tom och reste runt mycket i Europa och Amerika.^[13] Stowes roman lånade ut namnet till Hensons hus – Onkel Toms stuga, en historisk plats nära Dresden, Ontario – vilken sedan 1940 varit museum. Den riktiga stugan Henson bodde i som slav finns fortfarande kvar i Montgomery County, Maryland.

American Slavery As It Is: Testimony of a Thousand Witnesses, en volym medförfattad av Theodore Dwight Weld och systrarna Grimké, identifieras också som en källa till en del av materialet.^[15] Stowe sade också att hon baserade boken på ett antal intervjuer hon gjorde med förrymda slavar när hon levde i Cincinnati, Ohio, på andra sidan Ohiofloden från slavstaten Kentucky. I Cincinnati hade Underground Railroad abolitionistsympatitörer, och var aktivt i sina ansträngningar att hjälpa förrymda slavar att fly från södern.

I boken A Key to Uncle Tom's Cabin (1853) berättar Stowe om hur hon inspirerades till boken och vilka källor hon använde. Denna faktabok skrevs av Stowe för att stödja hennes påståenden om slaveriets ondska.^[16] Senare forskning har dock visat att hon faktiskt inte läste många av de böcker som hon citerade där förrän efter att hon publicerat sin roman.^[16]

Onkel Toms stuga publicerades först som en 40-veckors serie i National Era, en abolitionistisk tidskrift, med början 5 juni 1851. På grund av seriens popularitet kontaktade bokens utgivare, John Jewett, Stowe för att göra berättelsen till en bok. Stowe ifrågasatte om någon verkligen ville läsa romanen som en bok, men gav slutligen med sig.

Övertygad om att boken skulle bli populär tog Jewett det för sin tid ovanliga beslutet att låta gravera sex helsidesillustrationer av Hammatt Billings i den första utgåvan.^[17] När romanen publicerades i bokform den 20 mars 1852 sålde hela upplagan snabbt slut. Ett antal andra versioner trycktes snart (inklusive en lyxversion med 117 bilder av Billings).^[18]

Det första året efter att boken gavs ut såldes 300 000 exemplar. Boken blev senare den mest sålda romanen i världen under 1800-talet (den näst mest sålda boken efter bibeln), med översättningar till alla de stora språken.^[7] Ett antal av de tidiga upplagorna hade en introduktion av James Sherman, en präst i London från Kongregationalistkyrkan, som var känd för sina abolitionistiska åsikter.

Onkel Toms stuga hade lika stor framgång i England. Den första Londonupplagan kom i maj 1852 och såldes i 200 000 exemplar.^[19] Inom några år cirkulerade över 1,5 miljoner exemplar av boken i England. De flesta av dem var dock piratkopior (detta skedde också i Amerika).^[20]

En svensk översättning kom snabbt. Den gick som följetong i Aftonbladet redan 1852, och 1853 kom första upplagan i bokform.^[21]

Boken börjar med en Kentuckybonde, Arthur Shelby, som håller på att förlora sin gård på grund av skulder. Trots att han och hans fru (Emily Shelby) tycker att de är vänligt sinnade mot sina slavar bestämmer sig Shelby för att samla ihop de pengar han behöver genom att sälja två av slavarna – Onkel Tom, en medelålders man med fru och barn, och Harry, sonen till Emily Shelbys städerska Eliza – till en slavhandlare. Emily Shelby ogillar detta eftersom hon hade lovat Eliza att sonen aldrig skulle säljas. Arthurs och Emilys son, George Shelby, vill inte se Tom bli såld, eftersom han ser Tom som en gammal vän och mentor.

När Eliza råkar höra herr och fru Shelby diskutera planerna att sälja Tom och Harry, bestämmer hon sig för att fly med sitt barn, inte på grund av att hon utsatts för grymhet utan av rädsla att förlora sitt enda överlevande barn (hon hade redan förlorat två genom missfall). Eliza försvinner samma natt och lämnar en lapp med bön om förlåtelse till fru Shelby.

Samtidigt som allt detta händer placeras Onkel Tom på en flodbåt som sätter segel nedför Mississippifloden. Medan Tom är ombord träffar han och blir vän med en ung vit flicka som heter Eva. När Eva ramlar överbord räddar Tom henne. I tacksamhet köper flickans pappa, Augustine St. Clare, Tom och tar med honom till deras hem i New Orleans. Under tiden blir Evas och Toms relation djupare på grund av den kristna tro de båda delar.

Under Elizas flykt träffar hon sin make, George Harris, som rymt nyligen. De bestämmer sig för att försöka ta sig till Kanada. De börjar dock jagas av en slavjägare vid namn Tom Loker. Så småningom lyckas Loker och hans män fånga in Eliza och hennes familj, vilket får George att skjuta Loker. Eliza blir orolig för att Loker kanske ska dö och övertygar George att ta med honom till en närliggande kväkarbosättning för att få medicinsk vård.

I New Orleans debatterar Augustine St. Clare slaverifrågan med sin nordliga kusin Ophelia som, samtidigt som hon är emot slaveriet, har fördomar mot svarta. St. Clare däremot tror inte att han har fördomar fastän han är slavägare. I ett försök att övertyga Ophelia om att hennes syn på svarta är fel köper St. Clare Topsy, en ung svart slav, och ber Ophelia utbilda och uppfostra slaven.

Efter att Tom levt hos familjen St. Clare i två år, börjar Eva bli väldigt sjuk. Innan hon dör upplever hon en vision från himlen, vilken hon delar med dem hon har omkring sig. Som en följd av flickans vision och död bestämmer sig de andra personerna för att förändra sina liv. Ophelia lovar att göra sig av med sina fördomar, Topsy säger att hon vill bli bättre på att uppföra sig, och St. Clare lovar att befria Tom.

Innan St. Clare kan uppfylla sitt löfte blir han knivhuggen till döds när han försöker gå emellan i ett bråk. St. Clares fru sviker hans löften och säljer Tom på en auktion till en elak plantageägare, Simon Legree. Legree (som inte är infödd sydstatare, utan inflyttad nordstatare) tar Tom till Louisianas landsbygd, där Tom möter Legrees andra slavar, däribland Emmeline (som köptes samtidigt som Tom). Legree börjar hata Tom när Tom vägrar piska sin slavkamrat. Tom blir kraftigt misshandlad och Legree bestämmer sig för att krossa Toms tro på Gud. Men Tom vägrar sluta läsa Bibeln och tröstar de andra slavarna så gott han kan. Medan han är på plantagen träffar han Cassy, en annan av slavarna. Cassy hade tidigare skilts från sina två barn när de såldes. Då hon inte kunde klara av att få ännu ett barn sålt, dödar hon sitt tredje barn.

Vid den här tidpunkten återkommer Tom Loker till berättelsen. Loker har förändrats av att få medicinsk hjälp av kväkarna. George, Eliza och Harry har också fått sin frihet, genom att korsa gränsen till Kanada. I Louisiana dukar Onkel Tom nästan under av hopplöshet när hans tro på Gud prövas av svårigheterna på plantagen. Dock får han två visioner – en från Gud och en från Eva – vilket förnyar hans beslut att fortsätta vara en trogen kristen, till och med in i döden. Han uppmuntrar Cassy att rymma, vilket hon gör, och hon tar med sig Emmeline. När Tom vägrar berätta för Legree var Cassy och Emmeline försvunnit, beordrar Legree sina pådrivare att döda Tom. När Tom är döende förlåter han pådrivarna som så brutalt slagit honom. De båda pådrivarna ödmjukas av personligheten hos den person de just slagit ihjäl och blir kristna. Precis före Toms död kommer George Shelby (Arthur Shelbys son) för att köpa Tom fri, men han kommer för sent.

Onkel Tom, huvudpersonen, sågs inledningsvis som den ädla tåliga kristna slaven. Under senare år har hans namn blivit ett epitet använt mot afroamerikaner som anklagas för att sälja sig till de vita. Stowe framställde Tom som ”ädel hjälte”.^[22] och berömvärd person. Genom hela boken låter han sig inte utnyttjas och han står upp för sin tro och till och med hans fiender beundrar honom med avund.

En slav (fru Shelbys hembiträde) som flyr norrut med sin femåriga son efter att han blivit såld till slavhandlaren herr Haley. Hennes make, George, finner så småningom Eliza och Harry i Ohio och emigrerar tillsammans med dem till Kanada, sedan Frankrike och slutligen Liberia.

Karaktären Eliza inspirerades bland annat av en historia som berättades av John Rankin vid Lane Theological Seminary i Cincinnati till Stowes man Calvin, professor vid skolan. Enligt Rankin hade en ung slavkvinna flytt över den frusna Ohiofloden till staden Ripley med ett barn i sina armar och bott i hans hus på vägen längre norrut.^[23]

Eva, vars riktiga namn var Evangeline St. Clare, är dotter till Augustine St. Clare. Eva träder in i berättelsen när Onkel Tom åker med ångfartyg till New Orleans för att bli såld och han räddar den fem-sexåriga flickan från att drunkna. Eva ber sin far att köpa Tom, som sedermera blir förste kusk på St. Clares' plantage. Han tillbringar dock det mesta av sin tid med den änglalika Eva.

Eva talar ständigt om kärlek och förlåtelse. Hon övertygar till och med den hårdnackade flickan Topsy att hon behöver kärlek. Hon lyckas till och med vidröra hjärtat på sura tant Ophelia (hennes pappas kusin). Vissa menar att Eva är prototypen till den arketypiska figuren Mary Sue.

Så småningom blir Eva sjuk. Innan hon dör ger hon en lock av sitt hår till var och en av slavarna och berättar att de måste omvända sig till kristendomen så att de kan träffas i himmelriket. På sin dödsbädd övertygar hon sin far att frige Tom men av speciella omständigheter (se ovan) förverkligas inte det han lovat.

En skurkaktig och elak slavägare – född nordstatare – vars namn har blivit synonymt med girighet. Hans mål är att demoralisera Tom och krossa hans religiösa övertygelse.

En ”trashankig” ung slavflicka med okänt ursprung. När hon fick frågan om vem som skapat henne bekänner hon att hon varken känner till mamma eller Gud och svarar: ”Jag tror att jag bara växt upp. Tror inte att nån har skapat mig.”. Hon förändrades av lilla Evas kärlek. Topsy ses ofta som ursprunget till den svarta barnstereotypen ”Pickaninny”.

Frasen ”växte som Topsy” växte in i det engelska språket, från början med meningen om oplanerat växande, senare användes det ibland bara som enormt växande.^[24]

Det finns många bifigurer i Onkel Toms stuga. Bland dem som är värda att notera finns:

• Arthur Shelby, Toms herre i Kentucky. Karaktäriseras som en snäll slavägare och en stereotyp sydstatsgentleman.
• Emily Shelby, Arthur Shelbys fru. En djupt religiös kvinna som strävar efter att bli en snäll och moralisk förebild för sina slavar. Hon blir bestört när hennes man säljer slavarna till en slavhandlare. Som kvinna hade hon ingen laglig rätt att stoppa det, eftersom all egendom tillhörde maken.
• George Shelby Arthur och Emilys son. Ser Tom som en vän och perfekt kristen.
• Augustine St. Clare, Toms andre ägare och far till lilla Eva. Den mest sympatiska slavägaren i romanen. St. Clare inser det onda i slaveriet men han är inte beredd att ge upp sitt välstånd för det. Efter sin dotters död blir han mer religiös och börjar läsa bibeln för Tom. Hans, ibland, goda syften rinner till slut ut i intet.

Onkel Toms stuga domineras av ett tema: slaveriets ondska och omoral.^[25] Medan Stowe väver in andra teman i texten, som moderskapets moraliska auktoritet och de möjligheter till frälsning som ges av kristendomen,^[4] betonar hon kopplingarna mellan dessa och slaveriets fasa.

Onkel Toms stuga är skriven i den sentimentala^[26] och melodramatiska stil som var vanlig i 1800-talets sentimentala^[6] herrgårdsromaner. Verk av denna typ var de populäraste under Stowes tid och tenderade att visa upp kvinnliga huvudpersoner och hade en stil som frammanade sympati och känslor hos läsaren.^[27] Även om Stowes roman skiljer sig från andra sentimentala romaner, genom att fokusera på ett tema som slaveriet och genom att ha en man som huvudperson, vill hon fortfarande framkalla särskilt starka känslor hos läsaren (som att få läsaren att gråta över Evas död).^[28] Styrkan i dessa litterära genrer kan bedömas genom hur samtidens läsare reagerade. Georgiana May, en vän till Stowe, konstaterade i ett brev: ”Jag var uppe igår natt efter klockan ett och läste ut Onkel Toms stuga. Jag kunde inte lämna boken mer än jag kunde lämna ett döende barn.”.^[29] En annan läsare beskrivs som besatt av boken hela tiden och funderade på att döpa om sin dotter till Eva.^[30] Uppenbarligen påverkade Evas död många människor vid denna tid för under år 1852 döptes 300 nyfödda flickor i Boston till Eva.^[30]

Trots den positiva responsen från läsare har litteraturkritiker i årtionden avvisat stilen i Onkel Toms stuga och andra sentimentala romaner eftersom de här böckerna var skrivna av kvinnor och så iögonfallande behandlade ”kvinnors känslodrypande känslor”.^[31] En litteraturkritiker sade att om romanen inte handlat om slaveriet hade ”det bara varit ännu en sentimental roman”,^[32] medan en annan beskrev boken som ”främst en icke-originell dussinroman”.^[33] George Whicher satte näsan i vädret i sin bok Literary History of the United States genom att säga att det var ”söndagsskoleberättelser” och bestod av ”breda uttänkta melodraman, humor och patos”.^[34]

Otvivelaktigt förändrade Jane Tompkins denna syn på Onkel Toms stuga 1985 med sin bok In Sensational Designs: The Cultural Work of American Fiction.^[31] Tompkins berömde den sentimentala stilen som många kritiker hade avvisat och tog fasta på att sentimentala romaner visar hur kvinnors känslor har kraften att förändra världen till något bättre. Hon menade också att de populära herrgårdsromanerna från 1800-talet, däribland Onkel Toms stuga, var märkvärdiga för deras ”intellektuella komplexitet, ambition och uppfinnesrikedom”; och att Onkel Toms stuga erbjuder en ”kritik mot det amerikanska samhället långt mer förödande än någon bok som fått bra kritik gjort, som till exempel Hawthorne och Melville”.^[34]

Trots den förändrade synen på Onkel Toms stugas stil kan dagens läsare se bokens prosa som lite svårbegriplig, överdriven och ”till och med löjlig”, eftersom boken är skriven så annorlunda jämfört med många moderna romaner.^[35]

Onkel Toms stuga har utövat ett inflytande ”likt få andra romaner i historien”.^[36] När romanen publicerades spreds en löpeld av protester från alla försvarare av slaveriet (som skrev ett antal böcker som svar på Onkel Toms stuga) medan den samtidigt framkallade lovord från abolitionister. Eftersom boken var en bästsäljare kom den att influera senare tiders liknande protestlitteratur, som exempelvis Vildmarken från 1906 av Upton Sinclair.

Omedelbart efter publiceringen blev människor i sydstaterna upprörda över romanen.^[19] Boken kritiserades också öppet av de som stödde slaveriet.

Den bejublade sydstatsförfattaren William Gilmore Simms förklarade att verket var fullständigt felaktigt,^[37] medan andra kallade romanen kriminell och ärekränkande.^[38] En bokhandlare i Mobile, Alabama som tvingades lämna stan för att ha sålt romanen^[19] reagerade genom att skicka hotfulla brev till Stowe (inklusive ett paket med ett avskuret öra i).^[19] Många sydstatsförfattare, som Simms, skrev snart egna böcker som reaktion mot Stowes roman. (se Anti-Tom-avsnittet nedan).^[39]

Några kritiker framhävde Stowes brist på egna erfarenheter om livet i Sydstaterna, vilket (enligt deras synvinkel) ledde till att hon skildrade regionen felaktigt. Till exempel hade hon aldrig satt sin fot på en sydstatsplantage. Dock sa Stowe alltid att karaktärerna i hennes böcker baserades på händelser berättade av slavar i Cincinnati, Ohio, där Stowe bodde. Det har rapporterats att: ”Hon observerade flera förstahandsincidenter, vilket sporrade henne att skriva [den] kända antislaveriromanen. Scener hon observerade på Ohiofloden, inklusive att se en fru och man säljas ifrån varandra, likväl som tidningar, tidskrifter och intervjuer var bidragande material till den kommande handlingen.”.^[40]

Som svar på denna kritik publicerade Stowe A Key to Uncle Tom's Cabin (En förklaring till Onkel Toms stuga), ett försök att dokumentera sanningen bakom romanens framställning av slaveriet. I boken diskuterar Stowe alla större karaktärer och berättar om deras motsvarigheter ur verkliga livet samtidigt som hon också ytterligare fördjupar sin kritik av slaveriet.^[16] Liksom romanen, blev A Key to Uncle Tom's Cabin också en bästsäljande bok. Det bör dock noteras att samtidigt som Stowe menade att A Key to Uncle Tom's Cabin dokumenterade hennes tidigare utfrågade källor så läste hon många av sina citerade källor först efter att ha publicerat Onkel Toms stuga.^[16]

Trots dessa förmodade och faktiska brister i Stowes efterforskning och trots attacker från de som försvarade slaveriet har romanen ändå fascinerat många amerikaner. Enligt Stowes son frågade Abraham Lincoln, när han träffade henne 1862: ”Så det här är den lilla damen som har startat ett så stort krig”.^[9] Historiker är oense om huruvida Lincoln faktiskt sa detta och i ett brev Stowe skrev till sin man ett par timmar efter att hon träffat Lincoln nämner hon ingenting om att Lincoln sagt detta.^[41] Sedan dess har många författare uppskattat romanen för dess roll för att fokusera nordstaternas upprördhet över slaveriets orättvisor^[41] och hjälpt abolitioniströrelsen.^[42] nordstatsgeneralen och politikern James B. Weaver sa att Onkel Toms stuga övertygade honom om att bli aktiv i abolitioniströrelsen.^[43]

Onkel Toms stuga fick stor uppmärksamhet i England. Den första Londonversionen kom ut i maj 1852 och såldes i 200 000 exemplar.^[19] Intresset i England för romanen har sin grund i den antipati mot USA som fanns där. En framgångsrik författare förklarade: ”Den onda hänförelsen som Onkel Tom belönades med i England var inte hat eller hämnd [för slaveriet], utan nationell avundsjuka och nationell fåfänga. Vi har länge smärtats av Amerikas självförhävelse – vi är trötta på att höra på hennes skryt om att hon är det friaste, mest upplysta landet som världen någonsin skådat. Vårt prästerskap hatar det frivilliga systemet – våra konservativa politiker tories (politiskt parti) hatar hennes demokrater – våra whigs (politiskt parti) hatar hennes pavernyer (uppkomlingar) – våra radikala hatar hennes processlystnad, hennes fräckhet och hennes ambition. Alla partier hyllade fru Stowe som en revoltör från fienden.”^[44] Charles Francis Adams, den amerikanska ambassadören i Storbritannien under det amerikanska inbördeskriget, hävdade senare att: ”Onkel Toms stuga; eller Livet bland negrerna i Nordamerikas slavstater, publicerad 1852, utövade genom tillfälliga omständigheter ett mer omedelbart, betydande och dramatiskt världsinflytande än någon bok som någonsin tryckts tidigare.”^[45]

Boken har översatts till många språk, inklusive kinesiska och amhariska^[46] Boken var så läst att psykologen Sigmund Freud rapporterade ett antal patienters sadistiska tendenser, vilket han trodde kom från läsning om piskade slavar i Onkel Toms stuga.^[47]

Som den första vitt lästa politiska romanen i USA,^[48] påverkade romanen utvecklingen av, inte bara den amerikanska litteraturen utan också protestlitteratur överlag. Senare böcker som har Onkel Toms stuga att tacka är till exempel Vildmarken av Upton Sinclair och Tyst vår av Rachel Carson.^[49]

Trots den obestridda betydelsen är den populära uppfattningen om Onkel Toms stuga ”som en blandning av barns fabler och propaganda”.^[50] Romanen har också avfärdats av ett par litteraturkritiker som ”blott en sentimental roman”,^[51] medan kritikern George Whicher konstaterade att ”Nothing attributable to Mrs. Stowe or her handiwork can account for the novel's enormous vogue; its author's resources as a purveyor of Sunday-school fiction were not remarkable. She had at most a ready command of broadly conceived melodrama, humor, and pathos, and of these popular cements she compounded her book”.^[34]

Andra kritiker har emellertid hyllat romanen. Edmund Wilson hävdade: ”Att uppdaga sin egen mognad till Onkel Toms stuga kan […] visa sig vara en skrämmande upplevelse.”.^[50] Jane Tompkins hävdade att romanen är en av USA:s klassisk verk och undrar om inte många litterära kritiker avfärdar boken på grund av att den helt enkelt var alltför populär under sin tid.^[34]

Under åren har forskare lagt fram en rad teorier om vad Stowe försökte säga med romanen (bortsett från de uppenbara teman, som att fördöma slaveriet). Stowe, som var en hängiven kristen och aktiv abolitionist, uttryckte exempelvis många av sina religiösa föreställningar i romanen.^[52] Vissa forskare har menat att Stowe med sin roman framställde ett försök till att lösa de moraliska och politiska dilemman som besvärade många slaverimotståndare: huruvida man var rättfärdigad i att utföra förbjudna handlingar om dessa syftade till att motarbeta någonting ondskefullt. Var användning av våld i syfte att motarbeta slaveriet moraliskt rättfärdigat? Vilken av Stowes karaktärer borde man försöka efterlikna, den passiva Onkel Tom eller den trotsiga George Harris?^[53] Stowes lösning liknade Ralph Waldo Emersons: Guds vilja följde man om envar uppriktigt undersökte sina principer och handlade i enlighet med dessa.^[53]

En del forskare har även hävdat att romanen uttrycker Free Soil-rörelsens värderingar och idéer.^[54] Enligt den tolkningen personifierar George Harris det fria arbetets principer medan den komplexa karaktären Ophelia representerar de nordstatare som fördömde alla kompromisser om slaveriet. Dinah utgör med sin passion en skarp kontrast till Ophelia. Under romanens gång förvandlas Ophelia, precis som det republikanska partiet (tre år senare) förklarade att nordstaterna måste förvandla sig själva och stå upp för sina antislaveriprinciper.^[54]

Man kan även urskilja en del feministisk teori i Stowes bok, där romanen fungerar som en kritik av slaveriets patriarkala natur.^[55] För Stowe utgjorde släktskapsrelaterade- snarare än paternalistiska relationer mellan herre och slav familjens grund. Stowe betraktade vidare nationell solidaritet som en utsträckning av en persons familj; nationalitetskänslor härstammade följaktligen från att man tillhörde samma ras. Hon förespråkade således afrikansk kolonisation för befriade slavar istället för deras integration i det amerikanska samhället.

Boken har även tolkats som ett försök att omdefiniera maskulinitet som ett nödvändigt steg till avskaffandet av slaveriet.^[56] Enligt detta synsätt hade abolitionisterna börjat motsätta sig det ideal med aggressiva och dominanta män som 1800-talets erövrar- och kolonisationsanda hade uppmuntrat. För att förändra uppfattningen om manlighet, så att män kunde motsätta sig slaveri utan att riskera sin egen självbild eller ställning i samhället, tog en del abolitionister till sig principer från suffragett-rörelsen, kristendomen och passivismen och hyllade män för samarbete, medkänsla och medborgerlig anda. Andra personer inom abolitioniströrelsen förespråkade den mer konventionella, aggressivt manliga linjen. Alla manliga karaktärer i Stowes roman representerar en av dessa manstyper.^[56]

Under de senaste decennierna har forskare och läsare kritiserat boken för vad de upplever vara rasistiska beskrivningar av bokens svarta karaktärer, i synnerhet vad gäller karaktärernas uppträdande, tal och beteende, såväl som Onkel Toms passiva läggning där han accepterar sitt öde.^[57] Romanens skapande och användande av vanliga stereotyper av afro-amerikaner^[10] är viktig därför att Onkel Toms stuga var världens bäst säljande roman under 1800-talet.^[7] Som ett resultat av detta har boken (såväl som dess illustrationer^[58] och tillhörande dramatiseringar) haft en stor roll i processen att inpränta dessa stereotyper i det amerikanska medvetandet.^[57]

Bland annat följande stereotyper av afrikaner återfinns i Onkel Toms stuga:^[11]

• Den ”glada svartingen” (från Sams lata och bekymmerslösa karaktär);
• Den ljushyade tragiska mulatten som sexobjekt (från Eliza, Cassy och Emmelines karaktärer);
• Den tillgivna, mörkhyade kvinnliga ”mammyn” (från flera karaktärer, inklusive Mammy, en kock vid St. Clares plantage);
• Stereotypen av svarta barn (från karaktären Topsy);
• Uncle Tom-stereotypen, eller afro-amerikanen som alltid är ivrig att hjälpa vita människor (från karaktären Uncle Tom). Det bör dock noteras att Stowe syftade till att framställa Tom som en ”nobel hjälte”. Stereotypen av honom som en ”underdånig dåre som bugar inför den vite mannen” var ett resultat av de så kallade ”Tom Shows”, som Stowe inte hade någon kontroll över.^[22]

Under de senaste decennierna har dessa negativa associationer i hög utsträckning överskuggat Onkel Toms stugas historiska betydelse som ett ”avgörande antislaveriverktyg”.^[11] Denna förändring av hur romanen betraktades har sina rötter hos en text av James Baldwin med titeln ”Everybody’s Protest Novel”. I sin text kallar Baldwin Onkel Toms stuga för en ”mycket dålig roman” som är rasistiskt ointelligent och estetiskt grov.^[59]

Under 1960- och 1970-talen attackerade Black Power och Black Arts Movement romanen och hävdade att karaktären Onkel Tom sysslade med ”rasmässigt förräderi” vilket gjorde att vissa betraktade Tom som värre än de värsta slavägarna.^[59] Under samma tid intensifierades även kritiken av andra stereotyper i boken.

Under senare år har forskare som Henry Louis Gates Jr. börjat omvärdera Onkel Toms stuga och hävdat att den är ett ”centralt dokument i de amerikanska rasrelationerna och en viktig moralisk och politisk undersökning av dessa relationers karaktär”.^[59]

Som en reaktion på Onkel Toms stuga har författare från södra USA publicerat en rad böcker i syfte att nedvärdera Stowes roman. Denna ”Anti-Tom-litteratur” har i allmänhet intagit en positiv inställning till slaveriet och hävdat att de förhållanden som Stowes bok innehåller är överdrivna och felaktiga. Romaner i denna genre har tenderat att innehålla en godhjärtad vit patriarkal herre och en kysk fru som båda härskar över barnliknande slavar i en god plantage som fungerar som en utsträckning av familjen. Romanerna har antingen implicit eller öppet hävdat att afro-amerikaner är ett barn-liknande folkslag,^[60] som inte klarar av att leva sina liv utan direkt översikt från vita människor.^[61]

Bland de mest välkända anti-Tom-böckerna återfinns The Sword and the Distaff av William Gilmore Simms, Aunt Phillis's Cabin av Mary Henderson Eastman och The Planter's Northern Bride av Caroline Lee Hentz.^[62] Hentz var nära vän med Stowe då de båda bodde i Cincinnati. Simms bok publicerades några månader efter Stowes roman och den innehåller en rad avsnitt och diskussioner som bestrider Stowes bok och hennes syn på slaveri. Hentzs roman från 1854, som lästes av många under sin tid men som idag i stort sett är bortglömd, tillhandahåller ett försvar av slaveriet från en nordstatskvinnas perspektiv, en kvinna som är dotter till en abolitionist och som gifter sig med en slavägare från södern.

Under årtiondet mellan publicerandet av Onkel Toms stuga och början av amerikanska inbördeskriget, publicerades mellan 20 och 30 anti-Tom-böcker. Bland dessa finns två romaner med titeln Uncle Tom's Cabin As It Is (en av W.L. Smith och den andra av C.H. Wiley) och en bok av John Pendleton Kennedy. Över hälften av dessa böcker skrevs av vita kvinnor, och Simms kommenterar vid ett ställe den ”till synes poetiska rättvisa[n] i att nordstatskvinnan (Stowe) besvaras av en sydstatskvinna”.^[63]

Även om Onkel Toms stuga var den roman som sålde bäst under hela 1800-talet så såg långt fler amerikaner under den tiden berättelsen som pjäs och musikal än som bok.^[64] Eric Lott uppskattar i sin bok Uncle Tomitudes: Racial Melodrama and Modes of Production att minst tre miljoner människor såg dessa pjäser, vilket är tio gånger fler än antalet böcker som såldes under de första åren.

Scenuppsättningar som baserades på Onkel Toms stuga började framträda redan när berättelsen själv började publiceras, på grund av de svaga upphovsrättslagarna. Stowe vägrade, på grund av sin puritanska misstänksamhet gentemot teatern, att ge tillstånd till dessa dramatiseringar (även om hon så småningom gick och såg George Aikens version och enligt Francis Underwood var ”förtjust” i Caroline Howards porträttering av Topsy).^[65] Stowes vägran lämnade fältet öppet för en rad andra dramatiseringar, vissa utförda av politiska skäl och andra endast för kommersiella syften.

Alla ”Tom shows” verkar ha innehållit element av melodrama och ”mörkhyade” gycklare.^[66] Dessa uppsättningar skilde sig enormt åt politiskt sett – vissa reflekterade Stowes egna antislaveriinställning, medan andra var mer moderata eller till och med för slaveriet.^[65] Många av produktionerna innehöll nedsättande rasistiska karikatyrer av svarta människor,^[66] och en rad av produktionerna innehöll sånger av Stephen Foster (bland annat ”My Old Kentucky Home”, ”Old Folks at Home” och ”Massa's in the Cold Ground”).^[64] De mest välkända ”Tom shows” var de som skrevs av George Aiken och H.J. Conway.^[65]

De många scenuppsättningarna av Onkel Toms stuga ”dominerade den norra populärkulturen […] under flera år” under 1800-talet^[65] och pjäserna framfördes fortfarande i början av 1900-talet.

Flera filmversioner har gjorts av Onkel Toms stuga. De flesta skapades under stumfilmseran (under den tiden var Onkel Toms stuga den mest filmade berättelsen).^[67] Att den filmades mycket under denna period berodde på bokens och pjäsernas fortsatta popularitet, vilket gjorde att publiken redan kände till handlingen, det var därför enkelt att hänga med i filmerna även utan talad dialog.^[67]

Den första filmversionen av Onkel Toms stuga var en av de tidigaste fullängdsfilmerna (även om ”fullängd” vid den här tiden betydde mellan 10 och 14 minuter).^[68] Denna filmversion från 1903, regisserad av Edwin S. Porter, använde vita skådespelare med ”blackface” till de flesta rollerna och svarta skådespelare bara som statister. Den här filmversionen var tydligen lik många av Tom-pjäserna från tidigare årtionden och presenterade ett stort antal svarta stereotyper (som att låta slavarna dansa i nästan alla sammanhang, inklusive på en slavauktion).^[68]

År 1910 regisserades en 3-rullars Vitagraph Company of America-produktion av J. Stuart Blackton, som bearbetades av Eugene Mullin. Enligt tidningen The Dramatic Mirror innebar denna filmversion ett framsteg för filmkonsten och det var, enligt tidningen, första gången ett amerikanskt företag släppte en dramatisk film på 3 rullar. Till dess hade fullängdsfilmer varit 15 minuter långa och hade bara innehållit en rulle film. Filmen hade skådespelare som Florence Turner, Mary Fuller, Edwin R. Phillips, Flora Finch, Genevieve Tobin och Carlyle Blackwell, Sr.^[69]

Under de följande två decennierna producerades ytterligare minst fyra filmtolkningar, däribland 1914 med Sam Lucas i titelrollen. Den sista stumfilmsversionen kom 1927. Den regisserades av Harry A. Pollard (som hade spelat Onkel Tom i en filmversion av Onkel Toms stuga från 1913), var två timmar lång, tog över ett år att spela in och var den tredje dyraste stumfilmen någonsin (den kostade 1,8 miljoner dollar). Den svarte skådespelaren Charles Gilpin hade ursprungligen huvudrollen men avskedades eftersom studion ansåg att hans ”porträttering var för aggressiv”.^[70] James B. Lowe tog därefter över Toms roll. En sak som skiljer denna film från romanen är att Tom, efter att han dör, återvänder som en hämndlysten ande och konfronterar Simon Legree innan han störtar slavägaren till sin död. De mediakanaler som styrdes av svarta amerikaner hyllade filmen men studion var rädd för dåligt mottagande hos vita människor i södra USA och klippte således om vissa kontroversiella scener, bland annat öppningssekvensen där det pågår en slavauktion och där ett barn med våld tas ifrån sin mor).^[71] Handlingen skrevs av Pollard, Harvey F. Thew och A. P. Younger, med textskyltar av Walter Anthony. Bland skådespelarna fanns förutom Lowe även Virginia Grey, George Siegmann, Margarita Fischer, Mona Ray och Madame Sul-Te-Wan.^[70]

Under flera decennier efter stumfilmserans slut ansågs innehållet i Stowes roman vara för känsligt för att kunna utgöra grunden för fler filmtolkningar. År 1946 övervägde Metro-Goldwyn-Mayer att göra en film av romanen men lade ner produktionen efter protester från National Association for the Advancement of Colored People.^[72]

År 1965 dök en tyskspråkig version upp, regisserad av Géza von Radványi. Filmen introduceras i USA av exploitationsfilmsfiguren Kroger Babb. Den senaste filmatiseringen är en TV-film från 1987, regisserad av Stan Lathan, med manus av John Gay och skådespelare som Avery Brooks, Phylicia Rashad, Edward Woodward, Jenny Lewis, Samuel L. Jackson och Endyia Kinney.

Utöver traditionella filmatiseringar har Onkel Toms stuga även figurerat i en rad tecknade filmer, bland annat Walt Disneys Mickey's Mellerdrammer (1933), som innehåller den klassiska disneykaraktären med svartmålat ansikte och överdrivna orangea läppar; Bugs Bunny-figuren Southern Fried Rabbit (1953), där Bugs förklär sig själv till Onkel Tom och sjunger My Old Kentucky Home för att kunna passera Mason-Dixon-linjen; Uncle Tom's Bungalow (1937), en tecknad film av Warner Brothers ledd av Tex Avery; Eliza on Ice (1944), en av de tidigaste Mighty Mouse-filmerna, producerad av Paul Terry; och Uncle Tom's Cabaña (1947), en åtta minuter lång tecknad film som regisserades av Tex Avery.^[72]

Onkel Toms stuga har även influerat en rad filmer, bland annat Nationens födelse (1915). Denna kontroversiella film använde medvetet en stuga som liknade Onkel Toms hem i filmens dramatiska klimax, där flera vita sydstatare förenas med sina tidigare fiender (nordstatarna) för att försvara sina ”ariska födelserätt”. Enligt moderna forskare var användandet av en sådan välbekant stuga någonting som dåtidens publik kunde förstå.^[73]

Bland andra filmer som influerats eller använt sig av Onkel Toms stuga återfinns Min farfar och jag (en film från 1936 med Shirley Temple),^[72] Uncle Tom's Uncle, (en film från 1926 ur serien Our Gang (The Little Rascals)),^[72] Rodgers and Hammerstein-musikalen The King and I (där en balett från ”Small House of Uncle Thomas” uppförs i traditionell siamesisk stil) och Gangs of New York (där Leonardo DiCaprio och Daniel Day-Lewis' karaktärer går och ser en påhittad uppsättning av Onkel Toms stuga).

• Slaveri i USA
• Onkel Toms Hütte
• Onkel Toms Hütte (Berlins tunnelbana)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Uncle Tom's Cabin, tidigare version.

• Wikimedia Commons har media som rör Onkel Toms stuga.
  Bilder & media