Omega Centauri
| Omega Centauri (ω) | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Kentauren |
| Rektascension | 13t 26m 47,28s[1] |
| Deklination | -47° 28′ 46,1″[1] |
| Skenbar magnitud () | 3,9[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | VIII[3] |
| Astrometri | |
| Avstånd | 15 800 ± 1 100[4] lå (4 840 ± 340[4] pc) |
| Detaljer | |
| Massa | (4,05 ± 0,1)x 106[5] M☉ |
| Radie | 86 ± 6[6] R☉ |
| Metallicitet | -1,35[7] dex |
| Ålder | 11,52[7] miljarder år |
| Andra beteckningar | |
| NGC 5139,[8] GCl 24,[8] ω Centauri,[4] Caldwell 80 | |
Omega Centauri (ω Cen eller NGC 5139) är en klotformig stjärnhop i den mellersta delen av stjärnbilden Kentauren, som först identifierades som ett ickestellärt objekt av Edmond Halley år 1677. Beläget på ett avstånd av ca 15 800 ljusår (4 850 parsek) är det den största klotformiga stjärnhopen i Vintergatan med en diameter på ungefär 150 ljusår.[9] Den beräknas innehålla ca 10 miljoner stjärnor och ha en total massa som motsvarar 4 miljoner solmassor,[10] vilket gör den till den mest massiva klotformiga hopen i Vintergatan. Omega Centauri är så avvikande från de andra klotformiga stjärnhoparna i galaxen att den kan antas ha ett annorlunda ursprung, som till exempel resterna av kärnan i en uppbruten dvärggalax.[11]
Observationshistorik
År 150 e.Kr. katalogiserades den grekisk-romerske författaren och astronomen Ptolemaios objektet i sin Almagest som "en stjärna på hästens rygg", "Quae est in principio scapulae". Tyska advokaten och kartografen Johann Bayer använde Ptolemaios data för att beteckna detta objekt "Omega Centauri" i sin 1603 publikation Uranometria. Den engelske astronomen Edmond Halley använde ett teleskop på den sydatlantiska ön Sankt Helena, då han återupptäckte objektet år 1677 och noterade det som ett ickestellärt föremål. År 1715 publicerades den av Halley i hans lista över sex "ljuspunkter eller fläckar" i Philosophical Transactions of the Royal Society.[12]
Den schweiziske astronom Jean-Philippe de Cheseaux inkluderade 1746 Omega Centauri i sin lista över 21 nebulosor,[12] liksom den franska astronomen Lacaille 1755, som gav den katalognummer L I.5. Den blev först erkänd som ett klotformig stjärnhop år 1826 av den skotske astronom James Dunlop, som beskrev den som ett "vackert klot av stjärnor gradvis förtätad och måttligt komprimerad till mitten".[13][14]
Egenskaper
Omega Centauri befinner sig på ett avstånd av ca 15 800 ljusår (4 850 pc) från solen och är en av de få klotformiga stjärnhopar som är synliga för blotta ögat. Den täcker ett område nästan lika stort som fullmånen vid observation från en plats utan ljusföroreningar.[15] Det är den ljusaste, största och, med 4 miljoner solmassor,[5] den mest massiva kända klotformiga stjärnhopen i Vintergatan. Av alla liknande stjärnhopar i den lokala gruppen av galaxer är endast Mayall II i Andromedagalaxen ljusare och mer massiv.[16] Omega Centauri är ca 12 miljarder år gammal.[17]
Stjärnorna i kärnan i Omega Centauri ligger så tätt att de uppskattas att vara genomsnittliga endast 0,1 ljusår ifrån varandra.[17] Den interna dynamiken har analyserats med hjälp av mätningar av den radiella hastigheten hos 469 stjärnor.[18] Medlemmarna av stjärnhopen kretsar i mitten av massan med en topphastighetsskillnad på 7,9 km/s. Massfördelningen som härrör från kinematiken är något mer utbredd än magnitudfördelningen, men inte starkt inkonsekvent med denna.
Bevis för ett centralt svart hål
En studie 2008, baserat på observationer gjorda av Hubble Space Telescope och Gemini Observatory på Cerro Pachon i Chile, gav bevis för ett medelstort svart hål i mitten av Omega Centauri.[19][20] Hubbles avancerade kamera för undersökningar visade att stjärnorna trängs ihop nära centrum av Omega Centauri, vilket framgår av den gradvisa ökningen av magnituden nära centrum. E. Noyola och kollegor fann, med hjälp av instrument i Gemini-observatoriet för att mäta hastigheten på stjärnorna som virvlar runt i stjärnhopens kärna, att stjärnorna närmare kärnan rör sig snabbare än stjärnor längre bort. Denna mätning tolkades så att osynligt materia i kärnan interagerar gravitationellt med närliggande stjärnor. Genom att jämföra dessa resultat med standardmodeller drog astronomerna slutsatsen att den sannolika orsaken var gravitationstrycket av ett tätt, massivt föremål som ett svart hål. De beräknade objektets massa vid 40 000 solmassor.[19]
Nyare arbete har emellertid ifrågasatt dessa slutsatser, i synnerhet ifrågasätts den föreslagna platsen för stjärnhopens centrum.[21][22] Beräkningar med hjälp av en reviderad plats för stjärnhopens centrum visade att hastigheten hos stjärnorna i kärnan inte varierar med avstånd, vilket skulle förväntas om ett medelstort svart hål var närvarande. Samma studier visade också att magnituden inte ökar mot mitten utan istället förblir relativt konstant. Författarna noterade att deras resultat inte helt utesluter det svarta hålet som Noyola och kollegor föreslagit, men det bekräftar heller inte det, och de begränsar dess maximala massa till ca 12 000 solmassor.
Upplösta dvärggalaxen
Det har spekulerats om att Omega Centauri är kärnan i en dvärggalax som stördes och absorberades av Vintergatan.[23] Kapteyns Star, som för närvarande bara är 13 ljusår bort, antas härröra från Omega Centauri.[24] Omega Centauris kemi och rörelse i Vintergatan är också förenliga med denna bild.[15] Liksom Mayall II har Omega Centauri en rad metalliska och stellära åldrar som tyder på att inte alla stjärnor bildades samtidigt (som klorformiga stjärnhopar antas bildas) och kan faktiskt vara återstoden av kärnan i en mindre galax, som för länge sedan införlivades i Vintergatan.[25]
Se även
- Variabla stjärnor
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
- ^ [a b] Goldsbury, Ryan; et al. (December 2010), "The ACS Survey of Galactic Globular Clusters. X. New Determinations of Centers for 65 Clusters", The Astronomical Journal, 140 (6): 1830–1837, arXiv:1008.2755, Bibcode:2010AJ....140.1830G, doi:10.1088/0004-6256/140/6/1830.
- ^ Skiff, Brian A. (May 2, 1999), "Observational Data for Galactic Globular Clusters", The NGC/IC Project, hämtad 2013-08-13.
- ^ Shapley, Harlow; Sawyer, Helen B. (August 1927), "A Classification of Globular Clusters", Harvard College Observatory Bulletin, 849 (849): 11–14, Bibcode:1927BHarO.849...11S.
- ^ [a b c] van de Ven, G.; van den Bosch, R. C. E.; Verolme, E. K.; de Zeeuw, P. T. (2 January 2006). "The dynamical distance and intrinsic structure of the globular cluster ω Centauri". Astronomy and Astrophysics. 445 (2): 513–543. arXiv:astro-ph/0509228. Bibcode:2006A&A...445..513V. doi:10.1051/0004-6361:20053061. best-fit dynamical distance D=4.8±0.3 kpc ... consistent with the canonical value 5.0±0.2 kpc obtained by photometric methods
- ^ [a b] D'Souza, Richard; Rix, Hans-Walter (March 2013), "Mass estimates from stellar proper motions: the mass of ω Centauri", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 429 (3): 1887–1901, arXiv:1211.4399, Bibcode:2013MNRAS.429.1887D, doi:10.1093/mnras/sts426.
- ^ distance × sin( diameter_angle / 2 ), using distance of 5kpc and angle 36.3', = 86 ± 6 ly. radius
- ^ [a b] Forbes, Duncan A.; Bridges, Terry (May 2010), "Accreted versus in situ Milky Way globular clusters", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 404 (3): 1203–1214, arXiv:1001.4289, Bibcode:2010MNRAS.404.1203F, doi:10.1111/j.1365-2966.2010.16373.x.
- ^ [a b] "NGC 5139". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2006-11-16.
- ^ "Omega Centauri: The Largest Globular Cluster". Universe for Facts. Hämtad 21 december 2014.
- ^ "APOD: 2010 March 31 - Millions of Stars in Omega Centauri".
- ^ Noyola, Eva; Gebhardt, Karl; Bergmann, Marcel (2008). "Gemini and Hubble Space Telescope Evidence for an Intermediate Mass Black Hole in omega Centauri". The Astrophysical Journal. 676 (2): 1008. arXiv:0801.2782. Bibcode:2008ApJ...676.1008N. doi:10.1086/529002.
- ^ [a b] O'Meara, Stephen James (2013), Deep-Sky Companions: Southern Gems, Cambridge University Press, p. 244, Bibcode:2013dcsg.book.....O, ISBN 978-1107015012.
- ^ Dunlop, J. (1828). "A catalogue of nebulae and clusters of stars in the southern hemisphere, observed at Parramatta in New South Wales". Philosophical Transactions of the Royal Society. 118: 113–151. Bibcode:1828RSPT..118..113D. doi:10.1098/rstl.1828.0010. Omega Centauri is listed as No. 440 on p. 136.
- ^ Harrington, Phil (May 1, 2013), "Binocular Universe: Songs of the Deep South", Cloudy Nights Telescope Reviews, hämtad 2013-08-13.
- ^ [a b] "Black hole found in Omega Centauri". ESA. 2008-04-02. Hämtad 2009-11-06.
- ^ Frommert, Hartmut; Kronberg, Christine (March 22, 1998), "NGC 5139", The Munich Astro Archive, hämtad 2013-08-13.
- ^ [a b] "Peering into the Core of a Globular Cluster", Hubble Site news Center, October 4, 2001, retrieved 2013-08-13.
- ^ Merritt, David; Meylan, Georges; Mayor, Michel (September 1997). "The stellar dynamics of Omega Centauri". The Astrophysical Journal. 114: 1074–1086. arXiv:astro-ph/9612184. Bibcode:1997AJ....114.1074M. doi:10.1086/118538.
- ^ [a b] Noyola, E.; Gebhardt, K.; Bergmann, M. (April 2008). "Gemini and Hubble Space Telescope Evidence for an Intermediate-Mass Black Hole in ω Centauri". The Astrophysical Journal. 676 (2): 1008–1015. arXiv:0801.2782. Bibcode:2008ApJ...676.1008N. doi:10.1086/529002.
- ^ Noyola, Eva; Christensen, Lars Lindberg; Villard, Ray; Michaud, Peter (April 2, 2008), "Black hole found in enigmatic Omega Centauri", Monthly Notes of the Astronomical Society of South Africa, 67 (5–6): 82, Bibcode:2008MNSSA..67...82., retrieved 2013-08-13.
- ^ Anderson, J.; van der Marel, R. P. (February 2010). "New Limits on an Intermediate-Mass Black Hole in Omega Centauri. I. Hubble Space Telescope Photometry and Proper Motions". The Astrophysical Journal. 710 (2): 1032–1062. arXiv:0905.0627. Bibcode:2010ApJ...710.1032A. doi:10.1088/0004-637X/710/2/1032.
- ^ van der Marel, R. P.; Anderson, J. (February 2010). "New Limits on an Intermediate-Mass Black Hole in Omega Centauri. II. Dynamical Models". The Astrophysical Journal. 710 (2): 1063–1088. arXiv:0905.0638. Bibcode:2010ApJ...710.1063V. doi:10.1088/0004-637X/710/2/1063.
- ^ "Astronomers Find Suspected Medium-Size Black Hole in Omega Centauri" (Press release). 2008-04-02. Hämtad 2009-11-06.
- ^ Backward star ain't from round here", New Scientist, hämtad 2013-08-13.
- ^ Hughes, J. D.; Wallerstein, G. (December 1998), "Age and Metallicity Effects in Omega Centauri I: Stromgren Photometry", Bulletin of the American Astronomical Society, 30: 1348, Bibcode:1998AAS...193.6809H.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: ESO, Licens: CC BY 4.0
The globular cluster Omega Centauri — with as many as ten million stars — is seen in all its splendour in this image captured with the WFI camera from ESO's La Silla Observatory. The image shows only the central part of the cluster — about the size of the full moon on the sky (half a degree). North is up, East is to the left. This colour image is a composite of B, V and I filtered images. Note that because WFI is equipped with a mosaic detector, there are two small gaps in the image which were filled with lower quality data from the Digitized Sky Survey.
Coordinates Position (RA): 13 26 47.32 Position (Dec): -47° 28' 46.86" Field of view: 31.88 x 29.99 arcminutes Orientation: North is 0.0° right of vertical
Colours & filters Band Wavelength Telescope Infrared B 451 nm MPG/ESO 2.2-metre telescope WFI Optical V 539 nm MPG/ESO 2.2-metre telescope WFIOptical I 783 nm MPG/ESO 2.2-metre telescope WFI
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Centaurus chart