Olympiska bojkotten
Olympiska bojkotten vid olympiska sommarspelen 1980 i Moskva var en del av en serie händelser som initierades av USA för att protestera mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan.[1] Bojkotten föranledde en bojkott vid de olympiska sommarspelen 1984 av Sovjetunionen och kommunistvänliga länder som svar på bojkotten.
Bakgrund
Som ett resultat av att Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 utfärdade USA:s president Jimmy Carter ett ultimatum den 28 januari 1980, i vilket det framgick att USA skulle bojkotta de olympiska spelen i Moskva såvida inte Sovjets trupper drog sig tillbaka från Afghanistan inom en månad.[2] Bojkottens för- och nackdelar diskuterades av Bilderberggruppen i Aachen framemot slutet av april. Debatten berörde frågan huruvida bojkotten skulle kunna uppfattas på en global nivå som en sentimental snarare än strategisk aktion. En afrikansk representant vid mötet menade att en bojkott skulle vara en effektiv symbolisk protest eftersom det då kommer visas tydligt för Sovjetunionens medborgare, oavsett om själva händelsen föranleder ett gensvar eller inte.[3] Carteradministrationen utövade hård press mot de övriga NATO-länderna, som inte alla var eniga med bojkottförslaget. Den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt beklagade USA:s attityd om att de allierade bara "skulle göra vad de var tillsagda."[4] Boxaren Muhammad Ali skickades av administrationen till Tanzania, Nigeria och Senegal för att övertyga deras ledare att gå med i bojkotten. Alis offentliga kommentarer i Tanzania var dock inte uppskattade i den amerikanska pressen och det diplomatiska uppdraget sågs i sig själv som ett misslyckande.[5]
USA fick till slut med sig några länder i bojkotten, däribland Japan, Västtyskland (med liten marginal lyckades Schmidt övertyga den nationella olympiska kommittén att inte skicka ett lag), Kina, Filippinerna, Argentina och Kanada. Vissa av dessa deltog i de olympiska bojkottspelen i Philadelphia. Storbritannien, Frankrike och Australien stödde bojkotten men tillät idrottare att delta om de så ville och lämnade det slutgiltiga beslutet om deltagande till sina respektive nationella olympiska kommittéer och de individuella idrottarna. Både Storbritannien och Frankrikes delegation var mycket mindre än vanligt, och de brittiska delegaterna inom ridsport, hockey och segling bojkottade spelen totalt.[6] Trots detta var Storbritanniens delegation den största i västra Europa, med 170 idrottare som tävlads.[7]
Spanien, Italien, Sverige, Island och Finland var andra västländer som deltog i spelen.[7] De italienska idrottare som tillhörde militären deltog dock inte eftersom regeringen stödde bojkotten, och detta påverkade många händelser. Vissa USA-födda tävlanden som var medborgare i andra länder såsom Italien och Australien tävlade i Moskva. Vid öppnings- och avslutningsceremonierna marscherade många idrottare, såsom Australien, Andorra, Belgien, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Puerto Rico, San Marino, Spanien och Schweiz, under den olympiska flaggan istället för sina respektive nationella, vilket Sovjets media ignorerade totalt. Även om Nya Zeelands regering dessutom officiellt stödde bojkotten tävlade fyra idrottare från landet självständigt men marscherade ändå under sin nationella flagga.[8] 16 länder var därmed inte representerade av sina nationella flaggor, och den olympiska hymnen ersatte deras nationalsånger vid medaljceremonierna. Det var därigenom några ceremonier där tre olympiska flaggor hissades.
Trots att bara 80 nationer deltog sattes fler världsrekord i Moskva än i olympiska sommarspelen 1976.
Länder som icke deltog
65 länder deltog inte trots att de var inbjudna. Vissa deltog inte av andra anledningar än bojkotten såsom ekonomiska. Qatar var inte inbjudna.
- Albanien
- Antigua och Barbuda
- Argentina
- Bahamas
- Bahrain
- Bangladesh
- Barbados
- Belize
- Bermuda
- Bolivia
- Kanada
- Caymanöarna
- Centralafrikanska republiken
- Tchad
- Chile
- Kina
- Republiken Kina
- Elfenbenskusten
- Egypten
- El Salvador
- Fiji
- Gabon
- Gambia
- Ghana
- Haiti
- Honduras
- Hongkong
- Indonesien
- Iran
- Israel
- Japan
- Kenya
- Sydkorea
- Liberia
- Liechtenstein
- Malawi
- Malaysia
- Mauritius
- Monaco
- Marocko
- Nederländska Antillerna
- Niger
- Norge
- Pakistan
- Panama
- Papua Nya Guinea
- Paraguay
- Filippinerna
- Qatar
- Saudiarabien
- Singapore
- Somalia
- Sudan
- Surinam
- Swaziland
- Thailand
- Togo
- Tunisien
- Turkiet
- Förenade Arabemiraten
- USA
- Uruguay
- Amerikanska Jungfruöarna
- Västtyskland
- Zaire
Ändrade deltagare
16 nationer deltog men paraderade utan sin nationella flagga.
Nationer som inte deltog i öppningsceremonin
7 länder deltog inte i öppningsceremonin:
Nationer under olympiska flaggan av tävlandena själva
4 nationer deltog under spelen under den olympiska flaggan och av sina egna idrottare:
Länder som tävlade under olympiska kommitténs flagga
Följder
De påföljande olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles innebar en annan bojkott som påbörjades av Sovjetunionen, som den 8 maj 1984 klargjorde att landet skulle bojkotta spelen i Los Angeles på grund av de "chauvinistiska sentiment och den anti-Sovjet-hysteri som skapats i USA."[9] 13 länder deltog, alla allierade till Sovjet. Totalt 14 länder bojkottade därmed. Iran och Albanien var de enda som bojkottade båda spelen.
Se även
- Olympiska sommarspelen 1980
- Olympiska sommarspelen 1984
- Sovjetunionens invasion av Afghanistan
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- ^ Smothers, Ronald (19 juli 1996). ”OLYMPICS;Bitterness Lingering Over Carter's Boycott”. The New York Times. http://www.nytimes.com/1996/07/19/sports/olympics-bitterness-lingering-over-carter-s-boycott.html.
- ^ The New York Times. http://www.nytimes.com/packages/html/sports/year_in_sports/01.20.html.
- ^ Bilderberg meeting report Aachen, 1980. Hämtat 06/16/2009. Archived 06/19/2009.
- ^ Sarantakes, Nicholas Evan. Dropping the Torch: Jimmy Carter, the Olympic Boycott, and the Cold War. New York: Cambridge University Press, 2010, s. 121.
- ^ Sarantakes. Dropping the Torch, ss. 115-118.
- ^ Associated Press (23 april 1980). ”Governments slapped for boycott pressure”. The Spokesman-Review (Spokane, Washington): s. C1. http://news.google.com/newspapers?id=EPhLAAAAIBAJ&sjid=wO4DAAAAIBAJ&dq=hockey%20britain%201980%20boycott&pg=7093%2C4060219. Läst 8 augusti 2012.
- ^ [a b] 1980 Summer Olympics Official Report from the Organizing Committee Arkiverad 22 juni 2006 hämtat från the Wayback Machine., vol. 2, s. 190
- ^ 1980 Moscow Arkiverad 2 maj 2007 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Burns, John F. (9 maj 1984). ”Moscow Will Keep Its Team From Los Angeles Olympics; Tass Cites Peril, U.S. Denies It; Protests Are Issue”. New York Times. ”"chauvinistic sentiments and an anti-Soviet hysteria being whipped up in the United States."”
Media som används på denna webbplats
Kanadas flagga, införd 1965; denna version med Pantone‐nyanser. Nuvarande utformning ersatte den tidigare kanadensiska Red Ensign.
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Flag of the Ivory Coast, written by Jon Harald Søby, modified by Zscout370. The colors match to what is reported at http://fotw.vexillum.com/flags/ci.html.
bendera Indonesia
Flag of Iran. The tricolor flag was introduced in 1906, but after the Islamic Revolution of 1979 the Arabic words 'Allahu akbar' ('God is great'), written in the Kufic script of the Qur'an and repeated 22 times, were added to the red and green strips where they border the white central strip and in the middle is the emblem of Iran (which is a stylized Persian alphabet of the Arabic word Allah ("God")).
The official ISIRI standard (translation at FotW) gives two slightly different methods of construction for the flag: a compass-and-straightedge construction used for File:Flag of Iran (official).svg, and a "simplified" construction sheet with rational numbers used for this file.
Flag of Liechtenstein
The civil ensign and flag of Belgium. It is identical to Image:Flag of Belgium.svg except that it has a 2:3 ratio, instead of 13:15.
Flag of Portugal, created by Columbano Bordalo Pinheiro (1857–1929), officially adopted by Portuguese government in June 30th 1911 (in use since about November 1910). Color shades matching the RGB values officially reccomended here. (PMS values should be used for direct ink or textile; CMYK for 4-color offset printing on paper; this is an image for screen display, RGB should be used.)
The Egyptian flag (1972-1984). Also the flag of Libya (1972-1977) and Syria (1972-1980), when the three countries formed the nominal “Federation of Arab Republics”. (For a map of the federation, see Image:Esl.PNG.)
The Arab text in the scroll held by the “Golden Hawk of Qureish” reads Arabic اتحاد الجمهوريات العربية, ittiħād al-jumhūriyyāt al-`arabiyya, i.e. the Federation (literally “Union”) of Arab Republics — in a quasi-Kufic script (in its original form, with a very ornamental letter dal د).
The national flag of Kingdom of Thailand since September 2017; there are total of 3 colours:
- Red represents the blood spilt to protect Thailand’s independence and often more simply described as representing the nation.
- White represents the religion of Buddhism, the predominant religion of the nation
- Blue represents the monarchy of the nation, which is recognised as the centre of Thai hearts.
Flag of Israel. Shows a Magen David (“Shield of David”) between two stripes. The Shield of David is a traditional Jewish symbol. The stripes symbolize a Jewish prayer shawl (tallit).
Bolivias flagga* | |
---|---|
country | Template:I18n/Republic of Bolivia |
används av | Bolivia |
från | 1851 |
till | Present |
skapad av | Government of Bolivia |
format | 15:22 |
form | rektangulär |
färger | röd, gul, grön
flag has 3 horizontal stripes |
andra egenskaper | A horizontal tricolor of red, yellow and green. |