Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz
YrkeFörfattare, kritiker, litteraturvetare, publicist, chefredaktör
Publicist
SpråkSvenska
GenreLyrik, författarbiografier, artikelsamlingar
Noterbara verkFinlands sak är vår, August Strindberg, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Min första krets, Ett år på sextiotalet
Personfakta
FödelsenamnOlof Gustav Hugo Lagercrantz
Född10 mars 1911
Hedvig Eleonora församling, Stockholm, Sverige
NationalitetSverige Sverige
Utbildningfilosofie doktor 1951
Död23 juli 2002 (91 år)
Lovö församling, Stockholms län, Sverige
Släkt
Frälse- eller adelsättLagercrantz
FarCarl Lagercrantz
Morgrevinnan Agnes Hamilton
SläktingarErik Gustaf Geijer, Lis Asklund, Arvid Lagercrantz, Lars Lönnroth, Johan Lönnroth
Familj
Gift1939
Make/makaMartina Ruin
BarnMartin Lagercrantz
Richard Lagercrantz
Aimée Lagercrantz
Marika Lagercrantz
David Lagercrantz

Olof Gustav Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, död 23 juli 2002 i Lovö församling, Ekerö kommun, Stockholms län,[1][2] var en svensk lyriker, litteraturvetare och publicist. Som chefredaktör för Dagens Nyheter åren 1960–1975 med huvudansvar för kulturen kom han att ha en nyckelroll i den radikalisering av det svenska kulturlivet som skedde under denna tid.[3]

Biografi

Olof Lagercrantz var son till bankdirektören Carl Lagercrantz och grevinnan Agnes Hamilton (släkten Hamilton), som var dotter till politikern och författaren Hugo Hamilton, vars morfar var Erik Gustaf Geijer.[4] Uppväxttiden, i Falköping, förmörkades av moderns depressionssjukdom och senare även av en systers självmord. Olof Lagercrantz var bror till Ebba Lönnroth, författaren Lis Asklund och professorn i medicin Rutger Lagercrantz[5], halvbror till Arvid Lagercrantz samt morbror till Lars Lönnroth och Johan Lönnroth. Han var även släkt med författaren Agnes von Krusenstjerna.[4]

Han gifte sig 31 december 1939[6] med Martina Ruin (född 3 maj 1921 i Helsingfors, död 15 oktober 2019 i Stockholm), sedermera bibliotekskontorist, dotter till professor Hans Ruin och Karin Ruin (född Sievers, 1894–1985). De fick fem barn: socionomen Martin Lagercrantz (född 1940), juristen Richard Lagercrantz (född 1942), läkaren Aimée Lagercrantz (född 1947), skådespelaren Marika Lagercrantz (född 1954) och författaren David Lagercrantz (född 1962).

När vinterkriget utbröt deltog Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han skrev tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skriften Finlands sak är vår, som spriddes i 900 000 exemplar, och fungerade som redaktör för frivilligkårens tidning Den frivillige. Han verkade även för Sveriges anslutning till kriget på finsk sida. Efter Moskvafreden 1940 uttryckte han stark förtvivlan över vad han uppfattade som sitt eget lands svek och hans idealism förbyttes i resignation.[7]

Olof Lagercrantz kom under de följande åren att frilansa som bokrecensent och kulturkritiker på olika dagstidningar och kulturtidskrifter. Han drogs till arbetarlitteraturen, uttryckte leda vid den aristokratiska miljö han vuxit upp med och närde upprorslust mot det borgerliga etablissemanget och allt som var traditionsbundet. Det blev dock på de konservativa tidningarna Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som han kom att verka. Han medverkade vid Svenska Dagbladet från 1940, först som fristående skribent och recensent samt från 1945–1951 som kulturredaktör. Vid denna tid hade han ännu drag av kulturkonservatism[8] fast han ”bedrev… kulturellt sabotage” genom att lyfta fram modernistiska författare.[9]

Lagercrantz blev filosofie doktor 1951 på en avhandling om författarinnan och släktingen Agnes von Krusenstjerna. Han medverkade i Bonniers Litterära Magasin 1942–1950, var redaktionsmedlem i Samtid och Framtid 1944–1945, var redaktör för Vintergatan 1945–1947 och var föreståndare för Stockholms borgarskaps föreläsningsverksamhet 1949–1951.[10][11] Han var kulturchef på Dagens Nyheter 1951–1960 varefter han var en av två chefredaktörer 1960–1975, med huvudansvar för kulturen. Olof Lagercrantz är gravsatt i minneslunden på Solna kyrkogård.[12]

Författare och litteraturkritiker

Lyrik och tidiga verk

I ungdomen svårt sjuk i lungsot debuterade Lagercrantz som lyriker med Den döda fågeln (1935). I sina första diktsamlingar gav han prov på en finstämd naturlyrik och vek, religiöst färgad känslobikt. I sin enda roman, Trudi, behandlar han en kvinnas frambrytande sinnessjukdom. Motiv från barndomshemmets tragedier ingår också i Dikter från mossen (1943), med vilken författaren framträdde som "en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hemlighetsfullt mättade, ångestfyllda upplevelser som ofta skapade skarpt sammansatta dikter, vilka emellertid gjutits i en kristallklar form".[13] Innehållsligt framstår denna som modernistisk med sitt avvisande av moraliserande och värdeomdömen samt en våldsam pessimism. Lågmäld intensitet, klockren klang i stroferna och en fascinerande stämning i en del av hans motiv gav honom en egen position i trettiotalslyriken.[14]

Dagbok (1954), kompletterad i Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska och journalistiska kvaliteter. Diktsamlingen Linjer (1962) bryter med den traditionalistiska formen och uttrycker hans desperata känsloläge. Linjer utmynnade i konstaterandet att livets räknestycke inte stämmer utan paradis. Alltså måste vi ha rätt att föreställa oss ett sådant ”i verklighetens hårda värld av sten.” Med Linjer satte Olof Lagercratz definitivt punkt för lyriken. Senare förklarade han att diktandet varit något av en flyktväg: ”Lyriken som det eviga livets bevarare och försvarare blev en frestelse medan samvetet manade mig att ta ställning i det politiska livet.”[15]

Författarmonografier

Olof Lagercrantz doktorsavhandling/biografi om Agnes von Krusenstjerna (1951) är den första i raden av monografier över stora författare, främst från 1900-talet men ibland även äldre. Biografin över von Krusenstjerna byggde i hög grad på Lagercrantz egen bekantskap med henne, hans tillgång till hennes efterlämnade papper och minnen från en gemensam familjekrets. De senare böckerna om bland andra Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf, August Strindberg och Joseph Conrad pendlar mellan författarbiografi, motivanalyser och fria kritiska essäer, och med sitt öppna tilltal och förmåga att återskapa diktverkens tillkomst och atmosfär har de vunnit en stor publik. 1961 utkom Svenska lyriker som innehåller kortare porträtt av bland andra Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Nils Ferlin, Harry Martinson och Karin Boye.

Litteraturkritik

Olof Lagercrantz blev huvudansvarig för lyrikbevakningen i Svenska Dagbladet 1946[16] och 1951 blev han som kulturredaktör på Dagens Nyheter ansvarig för tidningens litteraturbevakning där han kom att anmäla de flesta utkomna böckerna och recensera verk från både debutanter och etablerade författare[17].

Vissa av Lagercrantz texter får drag av programförklaringar för olika ståndpunkter från recensenten i enlighet med den tidens kulturradikala ideal om "de lärdas plikter". [18]

Lagercrantz hade ofta personliga relationer till de författare vars böcker han recenserade, vilket inte hindrade att han även mot dessa kunde framföra hård kritik som påverkade de personliga relationerna. Animositeten mellan Lagercrantz och Sven Stolpe förstärktes genom kritiska recensioner och 1964 skrev Lagercrantz en nedgörande recension av fjärde delen av Tingstens memoarer som medförde en brytning mellan de forna vännerna och kollegorna.[19]

Som litteraturkritiker på Sveriges största tidning som var ledande inom kulturdebatten var Lagercrantz mycket inflytelserik. Genom att också hävda sin rätt att skriva också utifrån personliga ståndpunkter i ämnet så kunde det medföra kraftigt negativa recensioner som av omgivningen uppfattades som en brist på egen insikt om hur stark maktposition kritikern Lagercrantz hade.

Hans litteraturkritik har setts som stilistiska föredömen och i sin form banbrytande och nydanande, men även kontroversiell. Flera avhandlingar har skrivits om honom som litteraturkritiker, som Klädd i sitt språk av Stina Otterberg 2010[20] och en av Jesper Hambert 2011[21].

Andra verk

I essän Möten med Bibeln från 1941 uttrycker Lagercrantz en vördnadsfull inställning till kristendomen, vilket senare kom att vändas till ett radikalt avståndstagande. Han kom också fram till att den kristna moralen ”nästan genomgående är felaktig.”[22]

Lagercrantz skrev två självbiografier. I Min första krets från 1982[23] skildrar han en värld av tvångströjor och tomma konventioner, dominerad av hans fars abnorma stränghet och stelhet. I Ett år på sextiotalet från 1990 skildras hans syn på tiden på Dagens Nyheter.

Som kulturjournalist kom också Lagercrantz att skriva många artiklar, där vissa blivit extra uppmärksammade som hans artiklar från Kina 1970.

Publicist och kulturpersonlighet

DN-skrapan i Stockholm. Olof Lagercrantz var i femton år DN:s chefredaktör och de elva sista av dessa presiderade han i denna byggnad.

Publicistkarriär

Lagercrantz rekryterades till Dagens Nyheter 1951 av Herbert Tingsten och de två kom sedan att i samarbete under 1950-talet utveckla tidningen till att bli ledande inom svensk samhälls- och kulturdebatt.[24]

När Tingsten avgick som chefredaktör 1960 blev Lagercratz utsedd som en av två chefredaktörer för tidningen med huvudansvar för kulturfrågor. Samarbetet med kollegan Sven-Erik Larsson var ansträngt.[25] Lagercrantz krävde 1968 att få bli ensam chefredaktör; i annat fall tänkte han lämna tidningen. Fristående kulturmedarbetare, Sveriges författareförening och den lokala journalistklubben uttalade sin önskan att han skulle kvarstå; de sistnämnda underströk dock att Larssons position var viktig. Schismen utmynnade inte i någon ändring. Ett fyrtiotal journalister riktade inför kontraktsförlängningen 1972 en skrivelse mot Lagercrantz till styrelsen, medan majoriteten stödde honom.[26][27]

Tidningen kom efter tid med stark expansion att från 1970 tappa marknadsandelar till Svenska Dagbladet, vilket i den debatt som uppstod påstods bero på den vänstervridning tidningen upplevdes ha genomgått under Lagercrantz ledning.[28]

Från att inledningsvis ha haft ett gott förhållande till ägarfamiljen Bonnier så uppstod efterhand spänningar i förhållande till VD Erik Huss och Bonniers. Flera av familjen Bonniers företrädare uttryckte sitt missnöje över den kvalitetsförsämring som de ansåg att Dagens Nyheter genomgick, men andra beskyddade honom och redaktionen hade av tradition fria händer att skriva i stort sett vad den ville.[29][30][31][32]

Kulturpersonlighet

Med sin centrala roll på Dagens Nyheter kom Olof Lagercrantz, speciellt efter att han blivit chefredaktör 1960, att vara en av de mest inflytelserika kulturpersonligheterna i Sverige fram till dess han avgick med pension 1975.

Redan i sin roll som litteraturkritiker stod han för kulturradikalism genom att vara bejakande till att recensentens egna åsikter till ämnet tilläts återspeglas i recensionen. Han var också antiauktoritär, vilket återspeglades i hans syn i den så kallade trolöshetsdebatten 1966 och i hans bestämda avståndstagande mot kyrkan. Han ville också göra kultursidan till ett öppet forum med plats för andra åsikter än ledarsidans, som "vänsterskribenter" som Göran Palm, Lars Forssell och Lars Gyllensten.[33]

Lagercrantz bröt vid sitt tillträde mot sin företrädare Tingstens bestämda antikommunism[34] och tog 1965 avstånd från beteckningen liberal.[35] I ett anförande i DN:s journalistklubbs tidning Myggan förklarade Lagercrantz att talet om en frisinnad linje var ”bara fraser” och ”skitsnack”, och markerade flera gånger att han inte hade några sympatier för sin tids liberalism.[36] När tidningen 1973 officiellt markerade sitt oberoende av politiska partier ströks ordet liberal från ledarsidans beskrivning av dess profil.[37]

Lagercrantz kämpade för fri sexualitet. Sara Lidman kallade hans tidning ”en av banbrytarna för pornografin i Sverige.”[38] I Från helvetet till paradiset avvisar han Dorothy Sayers uppfattning att en fördömd själ hos Dante borde ha avstått från att svika och kränka sin make med orden att så kan endast den säga som ”aldrig älskat.”[39] När Bo Giertz fördömde osedlig litteratur beskrev Lagercrantz det som ”hets” och jämförde det med nazismen.[40]

Från mitten av 1960-talet var den fråga som hade störst genomslag Vietnamkriget. Lagercrantz motsatte sig USA:s engagemang i kriget, ställde sig kritisk till Sydvietnam och sympatiserade med den kommunistiska gerillan och Nordvietnam. Han ansåg att västvärldens bild av världshändelserna blev lidande av ”den västliga dominansen på nyhetsfronten.”[41] Han gjorde flera reportageresor till Sovjetunionen och Kina. Per Ahlmark beskrev 1992 artiklarna som hyllningar av Kina – men fördömande av Gulag samtidigt med angrepp mot antikommunismen.[42] Alf W. Johansson beskrev dem 1994 som hyllning till Maos Kina och kulturrevolutionen – men också Han förstår kommunismen som rättfärdighetsdröm, men vänder sig i avsky från Sovjetsystemet.[43]

Kritik mot personen Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz var ständigt stridsberedd och drog sig inte för konflikter. Redan häftigheten i attacker mot respekterade personer som Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld och hans företrädare Herbert Tingsten väckte förargelse och indignation liksom hans hånfulla yttranden om institutioner som kyrkan, kungligheter och Svenska Akademien.[44] Även hans ståndpunkt mot liberalism och antikommunism och hans ställningstagande i Vietnamkonflikten väckte starka känslor.[34]

Lagercrantz fick motta mycket öppen offentlig kritik, till exempel

  • Sven Stolpe utgav 1980 en biografi Olof Lagercrantz som till största delen är en kritik mot Lagercrantz, med fokus på hans livsåskådning. Stolpe beskriver sin motståndare så här: "Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud." Det är ett citat lånat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula.[45]
  • När Harry Martinson och Eyvind Johnson belönades med Nobelpriset i litteratur kritiserades det hårt, inte minst av Lagercrantz. Svenska Akademiens sekreterare Lars Gyllensten försökte bevisa att den behandling Martinson fick var orsaken till Martinsons självmord.[46] För att karakterisera Lagercrantz personlighet jämförde Gyllensten honom med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.[47]

Bibliografi

Skönlitterära arbeten

Självbiografier

Essäer, artiklar med mera

  • Möten med bibeln 1941
  • Om kärlek 1946
  • Fågelropet ur dimman 1947 (essäer)
  • Dagbok 1954
  • Ensamheter i öst och väst 1961 (reseskildringar)
  • Opinionslägen 1968 (urval av DN-artiklar)
  • Tröst för min älskling 1971
  • Enhörningen 1977
  • Om konsten att läsa och skriva 1985
  • Mina egna ord 1994 (urval av DN-artiklar)
  • Vid sidan av : Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal 2011
  • Pennan under strecket 2021 (urval essäer ur Svenska Dagbladet)
Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva från 1985.

Litteraturvetenskapliga arbeten

  • Jungfrun och demonerna 1938 (en Karlfeldtstudie)
  • Studieplan i svensk lyrik 1950
  • Agnes von Krusenstierna, 1951 (reviderad 1980)
  • Stig Dagerman 1958
  • Svenska lyriker 1961
  • Från helvetet till paradiset 1964 (Dantestudie)
  • Den pågående skapelsen 1966 (Nelly Sachs)
  • Att finnas till (James Joyce) 1970
  • Tretton lyriker och Fågeltruppen 1973
  • Från Aeneas till Ahlin 1978
  • August Strindberg 1979
  • Eftertankar om Strindberg 1980
  • Färd med mörkrets hjärta 1987
    (Joseph Conrad)
  • Att läsa Proust 1992
  • Jag bor i en annan värld men du bor
    ju i samma     1994 (Gunnar Ekelöf)
  • Dikten om livet på den andra sidan 1996
    (Emanuel Swedenborg)

Priser och utmärkelser

Referenser

Noter

  1. ^ Sveriges dödbok 1830-2020, Sveriges släktforskarförbund
  2. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231. ISBN 978-91-87676-59-8 (korr.) 
  3. ^ Jfr. Alf W Johansson i DN 1994-06-16: ”Med känslomässig och ideologisk öppenhet låter Lagercrantz den nya tidsandan blåsa igenom sig.”
  4. ^ [a b] Lars Lönnroth Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap, Atlantis 2019
  5. ^ ”Rutger Herman Carlsson Lagercrantz”. Arkiverad från originalet den 5 december 2011. https://web.archive.org/web/20111205203742/http://medlem.spray.se/olofzachrisson/Html/pc02ac496.html. Läst 23 januari 2011.  Rutger Lagercrantz
  6. ^ Sveriges dödbok 1947–2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005
  7. ^ Storå 1990, s. 211–228.
  8. ^ Ruin 2001, s. 185.
  9. ^ Barck 1973, s. 104.
  10. ^ Vem är det Svensk biografisk handbok 1985, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1984 ISBN 91-1-843222-0 ISSN 0347-3341 s. 618
  11. ^ Vem är det Svensk biografisk handbok 1999, red. Elisabeth Gafvelin, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998 ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341 s. 620
  12. ^ Gravar.se
  13. ^ Linder 1965, s. 487.
  14. ^ Linder 1965, s. 486.
  15. ^ Storå 1990, s. 398.
  16. ^ Otterberg 2010, s. 23.
  17. ^ Otterberg 2010, s. 143.
  18. ^ Otterberg 2010, s. 31.
  19. ^ Otterberg 2010, s. 145.
  20. ^ Otterberg, Stina (12 november 2010). ”Klädd i sitt språk - Kritikern Olof Lagercrantz (pdf)”. Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/23017/1/gupea_2077_23017_1.pdf. Läst 4 augusti 2019. 
  21. ^ Hahmbert, Jesper (31 maj 2011). ”Och varje diktat ord gäller livets vara eller icke vara–Olof Lagercrantz litteraturkritik i Dagens Nyheter (pdf)”. Lunds universitet. http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1979969&fileOId=1979972. Läst 4 augusti 2019. 
  22. ^ Storå 1990, s. 290, 292, 295, 315.
  23. ^ Kindh, Micheles (2002). ”Essä Olof Lagercrantz”. Blaskan (1). ISSN 1653-0985. Arkiverad från originalet den 10 april 2010. https://web.archive.org/web/20100410234928/http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer1/Essaer/olof_lagercrantz.html. Läst 16 januari 2010. 
  24. ^ Hadenius 2002, s. 314–315.
  25. ^ Brandell 1976, s. 17.
  26. ^ Hadenius 2002, s. 321, 328f, 346-48, 374.
  27. ^ Ortmark 1969, s. 359–62.
  28. ^ Hadenius 2002, s. 350f, 389.
  29. ^ Ortmark 1969, s. 359, 361f.
  30. ^ Hadenius 2002, s. 333, 348, 457.
  31. ^ Stolpe 1980, s. 114.
  32. ^ Lagercrantz 1990, s. 243.
  33. ^ Hadenius 2002, s. 329.
  34. ^ [a b] Wizelius 1989, s. 122.
  35. ^ DN 1965-01-24.
  36. ^ Stolpe 1980, s. 115.
  37. ^ Hadenius 2002, s. 443.
  38. ^ Stolpe 1980, s. 48.
  39. ^ Lagercrantz 1964, s. 36f.
  40. ^ Lagercrantz 1990, s. 151: "Giertz, kvinnoprästmotståndaren, som i nazistisk stil under 30talet hetsat mot den 'osedliga' litteraturen, hade i Ivar Anderson en sympatisör."
  41. ^ Hadenius 2002, s. 332.
  42. ^ Per Almark (9 mars 1992). ”DN Debatt "DN som medlöpare"”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/arkiv/debatt/dn-som-medlopare-olof-lagercrantz-sag-kina-som-eggande-exempel-och-usa-som-en-djavul-skriver-ahlmark/. Läst 4 augusti 2019. 
  43. ^ ”Mitt i tidsandens vinddrag. Ett urval av Olof Lagercrantz politiska artiklar i en ny bok”. Dagens Nyheter. 16 juni 1994. https://www.dn.se/arkiv/kultur/mitt-i-tidsandens-vinddrag-ett-urval-av-olof-lagercrantz-politiska-artiklar-i-en-ny-bok/. Läst 4 augusti 2019. 
  44. ^ Wizelius 1989, s. 121–122.
  45. ^ Halldin, Magnus. ”Sven Stolpe, 1905-1996”. Kulturnat.se. Arkiverad från originalet den 2 november 2011. https://web.archive.org/web/20111102224157/http://www.kulturnat.se/default.asp?ArticleID=199259&CategoryID=2996&mnuParID=4632&mnuSubID=0&Municipality=&FreeText=. Läst 16 januari 2010. 
  46. ^ Gyllensten 2000, s. 273–75.
  47. ^ Gyllensten 2000, s. 42.

Tryckta källor

  • Asklund, Lis (1986), Uppbrott, Stockholm: Norstedts 
  • Barck, P.O. (1973), Mina oroliga år, Helsingfors: Söderström 
  • Brandell, Ulf (1976), Dagbok med DN, Stockholm: Trevi 
  • Gyllensten, Lars (2000), Minnen, bara minnen, Stockholm: Bonniers 
  • Hadenius, Stig (2002), Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864-2000, Stockholm: DN, ISBN 91-7588-480-1 
  • Hultén, Gösta; Samuelsson, Jan (1983), Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige, Stockholm: Bonniers 
  • Lagercrantz, Olof (1961), Ensamheter i Öst och väst, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1964), Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi., Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1980), Eftertankar om Strindberg, Stockholm: Författarförlaget 
  • Lagercrantz, Olof (1982), Min första krets, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1990), Ett år på sextiotalet, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Linder, Erik Hjalmar (1965), Ny illustrerad litteraturhistoria I Fem decennier av nittonhudratalet, Stockholm: Natur och kultur 
  • Ortmark, Åke (1969), De okända makthavarna, Stockholm: Wahlström & Widstan 
  • Otterberg, Stina (2010), Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz., Stina Otterberg och ellerströms förlag, ISBN 978 91 7247 237 2 
  • Ruin, Olof (2001), Vårt behov av Olof. En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag, Stockholm: Wahlström & Widstan, ISBN 91-46-18187-3 
  • Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz, Stockholm: Askild & Kärnekull 
  • Storå, Siv (1990), Lyriker med förhinder. Studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap., Åbo: Åbo Akademis förlag 
  • Wizelius, Ingemar (1989), Stormarnas hus. En krönika om DN 1964-1989 Del 2, Stockholm: DN, ISBN 91 7588 955-2 

Vidare läsning

  • Vårt behov av Olof: en vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 2001. Libris 7283202. ISBN 9146181873 
  • ABF seminarium november 2005 (2005), Röster om Olof Lagercrantz, Stockholm: ABF och författarna, ISBN 91-87980-19-3 
  • Hagman, Urban (2011), Illusionisten Olof Lagercrantz, Stockholm: Bokförlaget Mormor, ISBN 978-91-85841-38-7 

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Vapen2.png
Författare/Upphovsman:

Lagercrantz Rang: Adlig Ättenummer: 1011 Adlad: 1682-02-13 Introducerad: 1682-10-06

Ursprung: Sverige, Gästrikland, Licens: CC BY-SA 4.0
Släkten härstammar från Gävle. Den med visshet äldste kände stamfadern är assessorn i Göta hovrätt, Jacob Larsson Gavelius (död 1656).

Hans son, statskommissarien i Pommern sedermera överkommissarien vid Amiralitetet i Karlskrona, Magnus Gavelius (1648–1693), adlades 1682 13/2 i Kungsör av konung Karl XI med namnet Lagerkrantz. Han introducerades samma år 6/10 under nuvarande nr 1011. Första yngre grenen överflyttade på 1950-talet till Brasilien och fortlever där. Ätten har gemensamt ursprung med utdöda adliga ätten Lagerstedt nr 1358.

Originalsköldebrevet är sedan 1987 deponerat i Riddarhuset.
DN-skrapan Stockholm 2005-11-06.jpg
Författare/Upphovsman: Jordgubbe, Licens: CC BY-SA 2.5
The DN building (aka DN-skrapan in Swedish), the former site of Dagens Nyheter, Swedens biggest daily newspaper, in Marieberg, Stockholm municipality, Stockholm county, Sweden
Olof Lagercrantz.jpg
Swedish writer and editor Olof Lagercrantz
Olof Lagerkrantz - "Om konsten att läsa och skriva".jpg
Författare/Upphovsman: Frankie Fouganthin, Licens: CC BY-SA 4.0
Olof Lagercrantz´s book About the art of reading and writing.