Ola Ullsten

Ola Ullsten
Sveriges statsminister
Tid i befattningen 18 oktober 1978–12 oktober 1979
Monark	Carl XVI Gustaf
Företrädare	Thorbjörn Fälldin
Efterträdare	Thorbjörn Fälldin
Sveriges utrikesminister
Tid i befattningen 12 oktober 1979–8 oktober 1982
Statsminister	Thorbjörn Fälldin
Företrädare	Hans Blix
Efterträdare	Lennart Bodström
Folkpartiets partiordförande
Tid i befattningen 4 mars 1978–1 oktober 1983
Företrädare	Per Ahlmark
Efterträdare	Bengt Westerberg
Född	Stig Kjell Olof Ullsten 23 juni 1931 Umeå landsförsamling, Västerbottens län, Sverige
Död	28 maj 2018 (86 år) Öja distrikt, Gotlands län
Politiskt parti	Folkpartiet
Alma mater	Stockholms socialhögskola
Ministär	Regeringen Ullsten
Maka	Evi Esko (1961–1981; skild) Louise Beaudoin (1989–2018; hans död)

Ola Ullsten, folkbokförd Stig Kjell Olof Ullstén, född 23 juni 1931 i Tegs municipalsamhälle i Umeå landsförsamling,^[1] död 28 maj 2018^[2] i Öja distrikt i Gotlands län, var en svensk politiker (folkpartist), statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var mellan 1965 och 1984 riksdagsledamot (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), mellan 1976 och 1978 biträdande utrikesminister (biståndsminister), från 1977 invandrarminister, mellan 1978 och 1983 partiledare för Folkpartiet, under 1978 och mellan 1980 och 1982 statsministerns ställföreträdare, under 1978 och 1979 statsminister och mellan 1979 och 1982 utrikesminister. Han gav 2013 ut memoarboken Så blev det.^[3]

Stig Kjell Olof Ullsten^[4] var son till skogsinspektoren Carl Ullsten (1892–1977) och småskollärarinnan Kristina Röström (1900–93).^[5]

Ullsten gick våren 1958 med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) och Folkpartiet.^[6]

Efter socionomexamen i Stockholm blev han sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även för den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. Mellan 1962 och 1964 var han ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.

Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister.

När folkpartiledaren Per Ahlmark under våren 1978 lämnade alla politiska uppdrag av personliga skäl blev Ullsten vald till ny partiledare. Ahlmark har sedermera ställt sig starkt kritisk till valet av Ullsten.^[7]

I rollen som nytillträdd folkpartiledare fick Ullsten på hösten 1978 hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.

Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.

Ullstens tid som statsminister blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig eftersom oppositionspartierna började bilda oheliga allianser mot regeringen. Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister och från och med augusti 1980 även statsministerns ställföreträdare. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.

Som statsminister bjöd Ola Ullsten, tillsammans med regeringarna i Danmark och Norge, in Nicolae Ceaușescu att avlägga statsbesök i de skandinaviska länderna. Ceaușescus besök i Sverige ägde rum i november 1980.^[8]

Ola Ullsten lanserade ordet ”kravmaskiner”, som ursprungligen syftade på fackliga organisationer som ställde stora krav på landets ledning.^[9] Ordet uppfanns av Ullstens talskrivare Thomas Berglund för Ullstens Almedalstal 1981.^[9] Janerik Larsson kallade ordet ”Ola Ullstens viktigaste bidrag till svensk politik”.^[10]

Ullsten utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989^[11] med sidoackreditering i Bahamas 1985–1989. Han blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996^[12] med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.

Ola Ullsten var mellan 1961 och 1981 gift med estniskbördiga Evi Esko (1931–1992)^[13] och från 1989 med fransk-kanadensiska Louise Beaudoin (född 1954). Han fick fyra barn, två i vardera äktenskapet: Katarina (född 1962), Maria (född 1964), Nicolas (född 1989) och Christian (född 1992). Han var bosatt utanför Toronto i Kanada^[14] och i Grötlingbo på Gotland.

Jan Björklund, tidigare partiledare i Liberalerna (fd Folkpartiet), beskriver på följande sätt Ullstens insatser i några korta meningar på Liberalernas hemsida:^[15]

Björn Molin, tidigare bland annat handelsminister i den borgerliga regeringen 1981–1982 och gruppledare i Folkpartiets riksdagsgrupp 1978–1981, beskriver i sina memoarer Ullsten i följande ordalag:^[16]

Ullstens företrädare på posten som folkpartiledare, Per Ahlmark, gör en liknande analys. Ahlmark beskriver i sina memoarer hur han kände "djup skepsis inför Ullstens principlöshet, bitvis svaga tankekraft och bristande ledarförmåga" och att denna oro kom att bekräftas efter ledarskiftet.^[17]

• Storkors av Italienska republikens förtjänstorden, 8 april 1991.^[18]

• Bergstrand, Mats (2010), Ola Ullsten, Stockholm: Bonnier, ISBN 978-91-0-011974-4 
• Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, ISBN 978-91-7353-470-3 

• Wikiquote har citat av eller om Ola Ullsten.

  Citat

Sveriges statsministrar (lista) 1809 års regeringsform (1876–1974) Louis De Geer d.ä. (1876–1880) · Arvid Posse (1880–1883) · Carl Johan Thyselius (1883–1884) · Robert Themptander (1884–1888) · Gillis Bildt (1888–1889) · Gustaf Åkerhielm (1889–1891) · Erik Gustaf Boström (1891–1900) · Fredrik von Otter (1900–1902) · Erik Gustaf Boström (1902–1905) · Johan Ramstedt (april–augusti 1905) · Christian Lundeberg (augusti–november 1905) · Karl Staaff (1905–1906) · Arvid Lindman (1906–1911) · Karl Staaff (1911–1914) · Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917) · Carl Swartz (mars–oktober 1917) · Nils Edén (1917–1920) · Hjalmar Branting (mars–oktober 1920) · Louis De Geer d.y. (1920–1921) · Oscar von Sydow (februari–oktober 1921) · Hjalmar Branting (1921–1923) · Ernst Trygger (1923–1924) · Hjalmar Branting (1924–1925) · Rickard Sandler (1925–1926) · Carl Gustaf Ekman (1926–1928) · Arvid Lindman (1928–1930) · Carl Gustaf Ekman (1930–1932) · Felix Hamrin (augusti–september 1932) · Per Albin Hansson (1932–1936) · Axel Pehrsson-Bramstorp (juni–september 1936) · Per Albin Hansson (1936–1946) · Tage Erlander (1946–1969) · Olof Palme (1969–1976) 1974 års regeringsform (1975–idag) Olof Palme (1969–1976) · Thorbjörn Fälldin (1976–1978) · Ola Ullsten (1978–1979) · Thorbjörn Fälldin (1979–1982) · Olof Palme (1982–1986) · Ingvar Carlsson (1986–1991) · Carl Bildt (1991–1994) · Ingvar Carlsson (1994–1996) · Göran Persson (1996–2006) · Fredrik Reinfeldt (2006–2014) · Stefan Löfven (2014–2021) · Magdalena Andersson (2021–2022) · Ulf Kristersson (2022–)