Ola Ullsten

Ola Ullsten

Tid i befattningen
18 oktober 1978–12 oktober 1979
MonarkCarl XVI Gustaf
FöreträdareThorbjörn Fälldin
EfterträdareThorbjörn Fälldin
Sveriges utrikesminister
Tid i befattningen
12 oktober 1979–8 oktober 1982
StatsministerThorbjörn Fälldin
FöreträdareHans Blix
EfterträdareLennart Bodström
Folkpartiets partiordförande
Tid i befattningen
4 mars 1978–1 oktober 1983
FöreträdarePer Ahlmark
EfterträdareBengt Westerberg
FöddStig Kjell Olof Ullsten
23 juni 1931
Umeå landsförsamling, Västerbottens län, Sverige
Död28 maj 2018 (86 år)
Öja distrikt, Gotlands län
Politiskt partiFolkpartiet
Alma materStockholms socialhögskola
MinistärRegeringen Ullsten
MakaEvi Esko
(1961–1981; skild)
Louise Beaudoin
(1989–2018; hans död)

Ola Ullsten, folkbokförd Stig Kjell Olof Ullstén, född 23 juni 1931 i Tegs municipalsamhälle i Umeå landsförsamling,[1] död 28 maj 2018[2] i Öja distrikt i Gotlands län, var en svensk politiker (folkpartist), statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var mellan 1965 och 1984 riksdagsledamot (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), mellan 1976 och 1978 biträdande utrikesminister (biståndsminister), från 1977 invandrarminister, mellan 1978 och 1983 partiledare för Folkpartiet, under 1978 och mellan 1980 och 1982 statsministerns ställföreträdare, under 1978 och 1979 statsminister och mellan 1979 och 1982 utrikesminister. Han gav 2013 ut memoarboken Så blev det.[3]

Bakgrund

Stig Kjell Olof Ullsten[4] var son till skogsinspektoren Carl Ullsten (1892–1977) och småskollärarinnan Kristina Röström (1900–93).[5]

Politisk karriär

Ullsten gick våren 1958 med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) och Folkpartiet.[6]

Efter socionomexamen i Stockholm blev han sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även för den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. Mellan 1962 och 1964 var han ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.

Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister.

När folkpartiledaren Per Ahlmark under våren 1978 lämnade alla politiska uppdrag av personliga skäl blev Ullsten vald till ny partiledare. Ahlmark har sedermera ställt sig starkt kritisk till valet av Ullsten.[7]

I rollen som nytillträdd folkpartiledare fick Ullsten på hösten 1978 hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.

Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.

Ullstens tid som statsminister blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig eftersom oppositionspartierna började bilda oheliga allianser mot regeringen. Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister och från och med augusti 1980 även statsministerns ställföreträdare. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.

Som statsminister bjöd Ola Ullsten, tillsammans med regeringarna i Danmark och Norge, in Nicolae Ceaușescu att avlägga statsbesök i de skandinaviska länderna. Ceaușescus besök i Sverige ägde rum i november 1980.[8]

Kravmaskiner

Ola Ullsten lanserade ordet ”kravmaskiner”, som ursprungligen syftade på fackliga organisationer som ställde stora krav på landets ledning.[9] Ordet uppfanns av Ullstens talskrivare Thomas Berglund för Ullstens Almedalstal 1981.[9] Janerik Larsson kallade ordet ”Ola Ullstens viktigaste bidrag till svensk politik”.[10]

Ambassadör

Ullsten utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989[11] med sidoackreditering i Bahamas 1985–1989. Han blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996[12] med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.

Familj

Ola Ullsten var mellan 1961 och 1981 gift med estniskbördiga Evi Esko (1931–1992)[13] och från 1989 med fransk-kanadensiska Louise Beaudoin (född 1954). Han fick fyra barn, två i vardera äktenskapet: Katarina (född 1962), Maria (född 1964), Nicolas (född 1989) och Christian (född 1992). Han var bosatt utanför Toronto i Kanada[14] och i Grötlingbo på Gotland.

Ullsten som politiker

Jan Björklund, tidigare partiledare i Liberalerna (fd Folkpartiet), beskriver på följande sätt Ullstens insatser i några korta meningar på Liberalernas hemsida:[15]

”Ola Ullsten var med och bröt ett nära halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav och kom att spela en huvudroll under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Han hade ett starkt socialliberalt engagemang och var analytisk och eftertänksam i sitt politiska ledarskap. Han insåg att politiska resultat nås genom samarbete i sakfrågor, ibland även med motståndarna. Han hade ett brett politiskt kunnande som satte avtryck i många av den tidens stora frågor; internationell solidaritet, jämställdhet, den stora marginalskattereformen 1981 och en ansvarsfull energipolitik.„

Björn Molin, tidigare bland annat handelsminister i den borgerliga regeringen 1981–1982 och gruppledare i Folkpartiets riksdagsgrupp 1978–1981, beskriver i sina memoarer Ullsten i följande ordalag:[16]

”Samtidigt fanns hos Ullsten ett drag av obeslutsamhet som vid enstaka tillfällen kunde gå över i indolens. Inför svåra avgöranden hade han en tendens att glida undan och avstå från beslut ... jag irriterades av hans slarvighet och obeslutsamhet. Han var ofta inte tillräckligt påläst och hade svårt att hålla reda på namn ... Åsikterna om hans lämplighet som partiledare gick isär inom partiledningen och riksdagsgruppen ... 1982 års val blev folkpartiets sämsta val någonsin. Partiledarens ställning kom därmed självfallet i fokus ... Flera valkretsförbund krävde Ola Ullstens avgång ... En stor tidning beskrev läget inom folkpartiet som ett inferno.„

Ullstens företrädare på posten som folkpartiledare, Per Ahlmark, gör en liknande analys. Ahlmark beskriver i sina memoarer hur han kände "djup skepsis inför Ullstens principlöshet, bitvis svaga tankekraft och bristande ledarförmåga" och att denna oro kom att bekräftas efter ledarskiftet.[17]

Utmärkelser

Referenser

Noter

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011
  2. ^ ”Ola Ullsten död - DN.SE” (på svenska). DN.SE. 28 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/ola-ullsten-dod/. Läst 28 maj 2018. 
  3. ^ Ullsten, Ola (2013), Så blev det, Stockholm: Ekerlid, ISBN 978-91-87391-11-8
  4. ^ Bihang till Riksdagens protokoll. Marcus Boktr. 1969. sid. 5. https://www.google.com/books/edition/Bihang_till_Riksdagens_protokoll/HNIdAQAAIAAJ?hl=en 
  5. ^ Bergstrand 2010, s. 15-16.
  6. ^ Ahlmark 2011, s. 307.
  7. ^ Ahlmark 2011, s. 305-318.
  8. ^ Svenska Dagbladet], 3 juli 1979, s. 1, och 10 maj 1980, s. 1.
  9. ^ [a b] ”Ur politikes ABC”. Svenska Dagbladet: s. 12. 31 mars 1995. https://www.svd.se/arkiv/1995-03-30/12. Läst 13 september 2021. 
  10. ^ Janerik Larsson (1 juli 1986). ”En frihetsrörelse är på väg i Sverige”. Svenska Dagbladet: s. 3. https://www.svd.se/arkiv/1986-07-01/3. Läst 13 september 2021. 
  11. ^ Ullsten, Ola i Vem är det 1993
  12. ^ Ullsten, Ola i Vem är det 1997
  13. ^ Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 
  14. ^ Bergstrand 2010, s. 24.
  15. ^ ”Ola Ullsten har avlidit”. 28 maj 2018. https://www.liberalerna.se/nyheter/ola-ullsten-har-avlidit/. Läst 29 maj 2018. 
  16. ^ Molin, Björn (2002), Ingen väg tillbaka, Stockholm: Ekerlid, ISBN 91-89617-39-8 
  17. ^ Ahlmark 2011, s. 312.
  18. ^ ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/11078. Läst 22 maj 2020. 

Tryckta källor

  • Bergstrand, Mats (2010), Ola Ullsten, Stockholm: Bonnier, ISBN 978-91-0-011974-4 
  • Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, ISBN 978-91-7353-470-3 

Externa länkar


Företrädare:
Per Ahlmark		Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande
1962–1964		Efterträdare:
Gustaf Lindencrona
Företrädare:
Gertrud Sigurdsen		Sveriges biståndsminister
(Sveriges biträdande utrikesminister)
1976–1978		Efterträdare:
Lena Hjelm-Wallén
Företrädare:
Per Ahlmark		Sveriges invandrarminister
(Sveriges biträdande utrikesminister)
1977–1978		Efterträdare:
Rolf Wirtén
Folkpartiets partiledare
1978–1983		Efterträdare:
Bengt Westerberg
Sveriges statsministers ställföreträdare
1978		Efterträdare:
Sven Romanus
Företrädare:
Thorbjörn Fälldin		Sveriges statsminister
1978–1979		Efterträdare:
Thorbjörn Fälldin
Företrädare:
Hans Blix		Sveriges utrikesminister
1979–1982		Efterträdare:
Lennart Bodström
Företrädare:
Ingemar Mundebo		Sveriges statsministers ställföreträdare
1980–1982		Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Företrädare:
Kaj Björk		Sveriges ambassadör i Ottawa
1984–1989		Efterträdare:
Håkan Berggren
Företrädare:
Sven Fredrik Hedin		Sveriges ambassadör i Rom
1989–1996		Efterträdare:
Torsten Örn


Folkpartiets riksdagsledamöter
Ledamöter av Sveriges riksdag för Folkpartiet under mandatperioden 1982–1985
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Coat of arms of Sweden.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 4.0
Lilla riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Ola Ullsten.JPG
Former Swedish Prime Minister and Member of Parliament Ola Ullsten.