Offerfesten vid Uppsala tempel
Offerfesten vid Uppsala tempel beskrivs av Adam av Bremen i hans krönika Gesta Hammaburgensis ecclesiæ pontificum, men i avsaknad av andra källor och arkeologiska fynd så bedöms uppgifterna som osäkra.
Adam har i uppgifterna om Sveariket samtalat med den danske vikingakungen Sven Estridsson, vilken växte upp i Gamla Uppsala vid Anund Jakobs hov (därmed rimligen en trovärdig återberättare av angelägenheter rörande den sistnämndes närmaste föregångare), varvid relativt stark trovärdighet ändå måste läggas vid Adams redogörelser.
Det som meddelas av Adam av Bremen är: Vart nionde år firades offerfesten vid templet i Uppsala. En gyllene kedja fanns runt templet. Den lyste på långt håll mot dem som närmade sig templet. Inne i templet fanns tre gudabilder. I mitten satt Tor, den mäktigaste guden. Oden och Frej hade sina platser på var sida om Tor. Vid de stora festerna offrade man både djur och människor för att riktigt behaga gudarna. Kropparna fick sedan hänga i träden utanför templet. Vid ett tillfälle kunde man se sjuttiotvå kroppar i trädet.
Se även
Media som används på denna webbplats
Målningen visar en naken man som står med huvudet högt på en förgylld släde dragen av fyra starka män, två som drar och två som skjuter på. I mitten av bilden står en enögd präst med Tors hammare lyft över huvudet. Framför prästen, med ryggen mot oss, står bödeln i en röd mantel. Hans huvud är böjt. Kniven han håller döljs för offret på släden men vi inser att han när som helst kommer att köra in den i den nakna mannens blottade bröst. Den plats som Carl Larsson skapat för offret är det hedniska templet i Gamla Uppsala. Det kungliga offret är den mystiska kung Domald och historien är hämtad från den berömda fornnordiska Prosaiska Eddan (Snorres Edda) skriven på Island av Snorre Sturlasson i början av 1200-talet. Snorre hävdar att Domald offrades för att blidka gudarna och få slut på flera års missväxt. Det finns inga andra bevis för att Domald någonsin existerat.
När Carl Larsson hade avslutat sin målning som visar Gustav Vasas intåg i Stockholm fanns bara en tom vägg kvar på museet. Det är inte överraskande att Carl Larsson ville måla även den. Och utan att museet hade beställt en målning eller organiserat en tävling, lämnade Carl Larsson in ett eget förslag 1911. I motsats till midsommarmotivet som avbildades i målningen av Gustav Vasa valde han ett midvinterblot från vikingatiden som motiv. Och som ett komplement till Gustav Vasas kungliga triumf föreslog han en målning som avbildade en kung som offras för sitt folk.
Skissen gav upphov till högljudd kritik när den visades på Nationalmuseum 1911. Experter anklagade Carl Larsson för att blanda ihop föremål från olika historiska perioder. Hans vision var historiskt inkorrekt. Dessutom var historiska målningar, som den föreslagna Midvinterblot, inte längre på modet.
Allteftersom motståndet mot hans föreslagna målning ökade, så ökade Carl Larssons beslutsamhet att genomföra projektet. Han investerade hela sin konstnärliga prestige, som Sverige mest berömda målare, och han avslutade målningen på egen bekostnad. Duken på 80 kvm hängde tillfälligt i museet 1915. Men efter mycket debatterande, ända upp på regeringsnivå, refuserades målningen. Den togs ner och, efter Carl Larssons död 1919, visades den på Skissernas museum i Lund i nästan 40 år.