Nya sakligheten

Nya sakligheten
Konströrelse, konststil, litterär riktning
Under­klass till• konstverk
 • dekorativ konst
  • modernism
Influerad avArt déco

Nya sakligheten (tyska: Die Neue Sachlichkeit) är ett begrepp för en stilriktning inom konst, litteratur, filmkonst, arkitektur och musik, som hade betydelse framförallt under 1920- och 1930-talen.

Inom olika medier

Bildkonst

bildlänk
Agosta, der Flügelmensch, und Rasha, die schwarze Taube / Agosta med fågelbröst och den svarta duvan Rasha
 
TeknikOlja på duk
Mått120 × 80 cm (h×b)
 
KonstnärChristian Schad
År1929
 
MuseumTate Modern i London (långtidslån ur privat ägo)

Termen myntades 1925 av den tyske konsthistorikern och museikuratorn Gustav Friedrich Hartlaub (1884–1963), genom en utställning han arrangerade på Kunsthalle Mannheim. Utställningen fick namnet Neue Sachlichkeit. Deutsche Malerei seit dem Expressionismus ["Ny saklighet. Tyskt måleri efter expressionismen"]. Hartlaub urskilde två underströmmar i denna riktning, vilka han namngav som verism och klassicism, för att beskriva en mängd olika tyska konstnärers nya måleri. Verk av framför allt Alexander Kanoldt och Georg Schrimpf betecknades som klassicistiska med sitt kyliga och detaljskarpa måleri,[1] medan verk av bland andra Christian Schad, Max Beckmann, Otto Dix, George Grosz och Felix Nussbaum betecknades som veristiska. Det var tydliga, detaljerade, starkt realistiska verk, men ibland även groteska, satiriska målningar och teckningar med ett starkt desillusionerat uttryck och en form av socialrealism.[2] Utöver dessa två strömningar inom riktningen urskildes en tredje, som kallades magisk realism av konsthistorikern Franz Roh vid samma tid. Denna beteckning tävlade ett tag med beteckningen ny saklighet om att vara den huvudsakliga. Med tiden blev den istället till en tredje underavdelning i Tyskland med företrädare som Franz Radziwill ((1895–1983) och Richard Oelze (1900–1980). Det närmast övertydliga återgivandet samt ett hårt och kallt ljus gav bilderna drag av overklighet.[1]

Den nya sakligheten spreds i hela Europa och även till USA och Mexiko (Diego Rivera). I Sverige företräddes rörelsen av bland andra Arvid Fougstedt och Otte Sköld.[1]

Litteratur

Novellsamlingen Zum blauen Affen (1921) av Walter Serner, som brukar betecknas som ett dadaistiskt verk, har också setts som ett första litterärt verk i den senare nya saklighetens anda.[3] Allt Serner skrev därefter hade för övrigt samma kärva stil. Den antiheroiska skildringen av första världskriget På västfronten intet nytt (1929) av Erich Maria Remarque är annars en mycket välkänd roman med denna litterära inriktning.[4] Den nya sakligheten innebar också en förnyelse av lyriken. Tyskar som Hans Fallada, Erich Kästner och Joachim Ringelnatz började skildra samhället i en kärv och ibland galghumoristisk ton. Ett socialt patos var tydligt, men detta fanns tidigare även inom expressionismen, och ännu mer inom dadaismen. Skillnaden var att detta patos nu blev mer vardagsnära och rakt på sak. Bland lyriker i Sverige syntes ett inflytande under främst 1930-talet hos så skilda naturer som clartéisten Erik Blomberg och lundaakademikern Hjalmar Gullberg.[1] Den nordamerikanske läkaren och poeten William Carlos Williams utvecklade vid samma tid ett poetiskt idiom där en närmast naturvetenskaplig saklighet eftersträvades. Idéer skulle höra samman med och vara inneboende i diktens sakförhållanden.

Arkitektur

Inom arkitekturen är den nya sakligheten en gren av den modernistiska arkitekturen. Det var de tyskspråkiga arkitekterna av Neue Sachlichkeit som var de mest tongivande. Det fanns en stark socialistisk dimension i deras arbete[källa behövs] och frågan som man fokuserade på var hur man kunde upprätta en minimumstandard för bostäder.

Musik

Riktning inom främst protestantisk kyrkomusik under 1900-talet som ville anknyta till barockens och annan tidig musiks mer antisubjektiva stil. Harmoniken är som regel modal eller pentatonisk och satsen polyfon och rytmiskt livlig. Den representeras i Tyskland av bland andra Hugo Distler och Ernst Pepping, i Sverige av Gottfrid Berg[5] och Gunnar Thyrestam.[6]

Källor

  1. ^ [a b c d] Bra Böckers lexikon, 1978
  2. ^ ”The Felix Nussbaum House in Osnabrück is a stunning memorial. - Germany Travel” (på engelska). www.germany.travel. https://www.germany.travel/en/cities-culture/felix-nussbaum-house.html. Läst 17 maj 2021. .
  3. ^ Christian Schad: Relative Realitäten (Maroverlag, 1999), s. 102.
  4. ^ Gunilla Bergsten: Den tyska litteraturen. Ingår i Litteraturens världshistoria. Mellankrigstiden. Andra världskriget (1974, 1991), s. 360.
  5. ^ Svensk musik: Gottfrid Berg Arkiverad 12 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine., läst 19 juni 2016
  6. ^ Connor, H. (1977). Svensk musik 2. Från Midsommarvaka till Aniara. sid. 264 f 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Arbcom ru editing.svg
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Benzinestation nijmegen.jpg
Författare/Upphovsman: A3diet, Licens: CC BY-SA 3.0
Benzinestation Nijmegen (The Netherlands). Gebouwd in 1936. Rijksmonument. Een fraai voorbeeld van Nieuwe Zakelijkheid