Norsk Kvinnesaksforening

Norsk Kvinnesaksforening
Förkortning	NKF
Bildad	1884
Grundare	Gina Krog och Hagbard Berner
Typ	Kvinnoorganisation
Ordförande	Anne Hege Grung
Ansluten till	International Alliance of Women Forum for Kvinner og Utviklingsspørsmål Norges kvinnelobby
Tidskrift	Nylænde

Norsk Kvinnesaksforening (NKF) är en norsk politisk organisation och Norges äldsta och ledande feministiska organisation. NKF blev etablerad 1884, står för en inkluderande, intersektionell och progressiv liberal feminism och arbetar "för att främja flickors och kvinnors mänskliga rättigheter och jämställdhet genom konstruktiva politiska och rättsliga reformer inom ramen av den liberala demokratin." NKF förstår jämställdhet i ett intersektionellt^[1][2] perspektiv och stödjer även arbetet mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.^[3][4] NKF är partipolitiskt obunden med medlemmar från den moderata vänstern till den moderata högern, och har alltid varit öppen för öppen för alla oavsett kön.

NKF:s arbetsform är konstruktiv dialog med myndigheterna om politik- och lagformulering, informationsarbete och arbete genom FN och andra internationella forum, och medlemmarna består i synnerhet av många jurister, andra akademiker och politiker. NKF är traditionellt den viktigaste organisationen inom den borgerliga kvinnorörelsen och hade traditionellt nära band till det socialliberala partiet Venstre, som länge var Norges dominerande parti. Dess ordförande är professor Anne Hege Grung. Bland de tidigare ledarna är administrationsminister Eva Kolstad, stortingsledamot och ordförande för Unicef Torild Skard och justitierådet Karin M. Bruzelius. NKF är den norska systerföreningen av Fredrika Bremer-förbundet i Sverige.

(c) Fduriez, CC BY-SA 4.0

Norsk Kvinnesaksforening (tidigare stavning Norsk Kvindesagsforening) blev etablerad 28 juni 1884 för att virke for at skaffe Kvinden den hende tilkommende Ret og Plads i Samfundet. Dess grundare bestod av 171 progressiva män och kvinnor, bland dem ett stort antal Stortingsledamöter, ett halvt dussin statsministrar och andra kända personer från det politiska och offentliga livet. Från början hade NKF nära band till den politiska eliten i Norges dominerande politiska parti, socialliberale Venstre, som fick 63,4% av rösterna i valet 1885. Tre av föreningens första ordföranden var själva gifta med norska statsministrar. Camilla Collett blev 1884 utsedd till hedersledamot.

NKF har arbetat för kvinnlig rösträtt, kvinnors politiska deltagande, rätten till arbete, jämställdhetslagen och inrättandet av Likestillingsrådet (Jämställdhetsrådet) och Likestillingsombudet (Jämställdhetsombudet). NKF arbetar numera i synnerhet för genomförandet av FN:s kvinnokonvention, mot våld mot kvinnor och för att integrera kvinnoperspektivet i internationella organisationer, utrikespolitik och internationell utveckling. NKF är medlem i Norges kvinnelobby, Forum for Kvinner og Utviklingsspørsmål och i International Alliance of Women, som har allmän konsultativ status i FN:s ekonomiska och sociala råd och där är också Fredrika Bremer-förbundet är medlem. NKF tog 1896 även initiativet till den humanitära organisationen Norske Kvinners Sanitetsforening, som på 1900-talet fick mer än 250 000 medlemmar.

Från Eva Kolstads tid som ordförande på 1950- och 1960-talet var NKF starkt involverat i internationellt samarbete genom FN, och NKF-medlemmar har haft ett antal befattningar i FN-systemet, bland annat som medlemmar i FN:s kvinnokommission, CEDAW-kommittén och styrelserna för FN:s utvecklingsfond för kvinnor och Unicef. Från 1970-talet hade NKF ett stort inflytande över den statliga institutionaliseringen av jämställdhetsområdet genom att "staten tog över föreningens jämställdhetsideologi", genom att NKF fick stöd för inrättandet av Jämställdhetsrådet och Jämställdhetsombudet, och genom att NKF-medlemmarna själva hade centrala roller i att bygga den statliga jämställdhetsapparaten; NKF-ledarna Eva Kolstad och Sigrun Hoel blev båda jämställdhetsombud.^[5] Båda de två första kvinnliga departementscheferna i Norge, Karin Maria Bruzelius (sedermera justitieråd) och Anne Kari Lande Hasle, var ordförande eller vice ordförande i NKF. Styrelseledamoten, juristen Rakel Surlien, som var miljöminister i Willoch-regeringen och senare departementschef i Justitiedepartementet, var också Norges första medlem i CEDAW-kommittén under hennes tid som styrelseledamot i NKF.

Bland föreningens medlemmar är Norges första kvinnliga stortingsledamot Anna Rogstad (styrelseledamot), Norges första kvinnliga justitieråd Lilly Bølviken (vice ordförande) och Norges första kvinnliga statsminister Gro Harlem Brundtland (hedersledamot).

I linje med rötterna i den första vågens feminism, 1800-talets liberala feminism, har NKF alltid fokuserat på politisk och rättslig reform för att främja jämställdhet inom ramen av den liberala demokratin. NKF är partipolitiskt obunden, strävar efter att tala för majoriteten av kvinnor och har alltid sökt ett brett politiskt stöd för sina åsikter. NKF har mestadels medlemmar med partipolitisk tillhörighet från den moderata vänstern (t.ex. Arbeiderpartiet, Miljøpartiet De Grønne, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet) till den moderata högern (t.ex. socialliberala Venstre och liberalkonservativa Høyre), och även många medlemmar utan partipolitisk tillhörighet, till exempel många experter som domare och akademiker. Medlemskap i NKF har alltid varit öppet för alla oavsett kön.^[6]

NKF fokuserar på konstruktiv dialog med myndigheterna om politik- och lagformulering, informationsarbete och arbete genom internationella forum för kvinnors mänskliga rättigheter, och NKF fungerar särskilt som en länk mellan myndigheter och juridisk och annan expertis inom jämställdhet och kvinnors rättigheter. Genom sitt fokus på lagformulering har föreningen alltid engagerat många jurister. NKF beskriver sig själv som "Norges äldsta och ledande organisation som kämpar för flickors och kvinnors mänskliga rättigheter och för jämställdhet" och som "i stor utsträckning [har] kämpat fram jämställdheten i Norge och den statliga apparaten och de lagarna som är knuten till den."^[6]

NKF förstår jämställdhet i ett intersektionellt perspektiv och stödjer även arbetet mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.^[4] Föreningen har uttalat att "kvinnors rättigheter och HBTIQ+-rättigheter går hand i hand"^[7] och att "sedan 1884 har [NKF] uppfattat kvinnosak som detsamma som kampen för ett jämställt samhälle. [NKF] har alltid varit öppen för alla oavsett kön. [NKF] kämpar för jämställdhet och för alla som identifierar sig som flickor och kvinnor."^[8] Professor i juridik, expert på Kvinnokonventionen och NKF-medlem Anne Hellum har uttalat att "[CEDAW-]-kommitténs förståelse av kvinnors kön som en komplex och flerdimensionell kategori innebär att både lesbiska och transpersoner omfattas av konventionsskyddet."^[9] NKF-ordföranden Margunn Bjørnholt har uttalat att "kvinnosaksrörelsen kämpar för alla tjejer och kvinnor. Transkvinnor är kvinnor och transtjejer är tjejer. Kvinnosaksrörelsen är emot transfobi, homofobi och rasism i alla former."^[3] NKF stödde 2015/2016 Lov om endring av juridisk kjønn^[10] och 2018 införandet av straffrättsligt skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.^[4] 2021 arrangerade NKF:s moderorganisation, IAW, ett evenemang tillsammans med NKF:s isländska systerorganisation om hur kvinnorörelsen kunde motverka "antitransröster [som] blir allt högre och [som] hotar feministisk solidaritet."^[11] NKF:s största avdelning, Oslo Kvinnesaksforening, sa att "anti-gender-rörelsen arbetar nu systematiskt i ett antal länder och i flera internationella forum för att undergräva rättigheterna för både kvinnor och sexuella minoriteter" och att föreningen "står i solidaritet med internationella kvinno- och HBTQ+-organisationer i kampen mot dessa motgångar."^[12]

Nr	Bild	Namn	Ämbetstid	Anmärkning	Parti
1		Hagbard Berner	1884–1885	jurist, stortingsledamot, redaktör för Dagbladet, borgmästare i Christiania	V
2		Anna Stang	1885–1886	rektor, «Statsministerinde» (gift med statsminister Jacob Stang)	V
3		Ragna Nielsen	1886–1888	rektor, ordförande för Riksmålsforbundet	V
4		Anna Bugge	1888–1889	jurist, svensk diplomat	V
5		Ragna Nielsen	1889–1895	rektor, ordförande för Riksmålsforbundet	V
6		Randi Blehr	1895–1899	«Statsministerinde» (gift med statsminister Otto Blehr)	V
7		Fredrikke Marie Qvam	1899–1903	«Statsministerinde» (gift med statsminister Ole Anton Qvam), ordförande för Norske Kvinners Sanitetsforening	V
8		Randi Blehr	1903–1922	«Statsministerinde» (gift med statsminister Otto Blehr)	V
9		Aadel Lampe	1922–1926	lärare, stortingsledamot	FV
10		Fredrikke Mørck	1926–1930	lärare, redaktör	V
11		Anna Hvoslef	1930–1935	journalist i Aftenposten	H
12		Kitty Bugge	1935–1936	förbundsledare i Kvinnelige Telegraffunksjonærers Landsforening, styrelseledamot i Statstjenestemannsforbundet	V
13		Margarete Bonnevie	1936–1946	författare	V
14		Dakky Kiær	1946–1952	rektor, kommunfullmäktige i Oslo	V
15		Ingerid Gjøstein Resi	1952–1955	filolog, styrelseledamot i Venstre	V
16		Marit Aarum	1955–1956	ekonom, FN-expert	V
17		Signe Swensson	1956	läkare, stortingsledamot	H
18		Eva Kolstad	1956–1968	konsument- och administrationsminister, partiledare för Venstre, jämställdhetsombud	V
19		Clara Ottesen	1968–1972	ekonom, FN-expert	V
20		Kari Skjønsberg	1972–1978	lektor i barnlitteratur, kommunfullmäktige i Oslo	Ap
21		Karin M. Bruzelius	1978–1984	domare i Norges Høyesterett
22		Sigrun Hoel	1984–1988	jurist, jämställdhetsombud
23		Irene Bauer	1988–1990	direktör i Miljøverndepartementet	Ap
24		Siri Hangeland	1990–1992	lektor	SV
25		Bjørg Krane Bostad	1992–1994	stortingssekreterare
26		Kjellaug Pettersen	1994–1998	regeringsexpert
27		Siri Hangeland	1998–2004	lektor	SV
28		Berit Kvæven	2004–2006	civilingenjör, vice ordförande för Venstre	V
29		Torild Skard	2006–2013	seniorforskare, stortingsledamot, lagtingspresident, ordförande för FN:s barnfond	SV
30		Margunn Bjørnholt	2013–2016	professor	MDG
31		Marit Nybakk	2016–2018	stortingsledamot, president för Nordiska rådet	Ap
32		Karin M. Bruzelius	2018–2020	domare i Norges Høyesterett
33		Anne Hege Grung	2020–	professor

• Aslaug Moksnes. Likestilling eller særstilling? Norsk kvinnesaksforening 1884–1913, Gyldendal Norsk Forlag, 1984, 296 sider, ISBN 82-05-15356-6
• Elisabeth Lønnå: Stolthet og kvinnekamp: Norsk kvinnesaksforenings historie fra 1913, Gyldendal Norsk Forlag, 1996, 341 sider, ISBN 8205244952

• Norsk Kvinnesaksforening