Nordfinska evakueringen

Nordfinska evakueringen
Flyktingar md kor av nordfinsk lantras mellan Sodankylä och Rovaniemi, september 1944
Sodankylä, den 10 oktober 1944
Period	september 1944–oktober 1944
Typ	Evakuering
Deltagande	75 procent av befolkningen i finska Lappland
Orsak	Lapplandskriget

Nordfinska evakueringen genomfördes i september och oktober 1944 efter Mellanfreden i Moskva i september, under Lapplandskriget. Enligt vapenstilleståndsavtalet måste Finland se till att de tyska trupperna lämnade Finland senast den 15 september 1944, men det framstod som klart för den finländska krigsledningen att tyskarna inte skulle lämna landet frivilligt. Överbefälhavaren Gustaf Mannerheim beslöt den 3-4 september 1944 därför att evakuera norra Finland för att få ut civilbefolkningen ur området. Från den 8 september 1944 evakuerades civilbefolkningen där och i Kuusamo, Posio, Taivalkoski, Suomussalmi och Hyrynsalmi till Sverige och till söder om Uleåborg.

Statsrådet beordrade Finlands ambassadör i Stockholm Georg Achates Gripenberg tidigt på morgonen den 7 september att begära att Sveriges regering omedelbart skulle tillåta att ta emot 100.000 flyktingar. Gripenberg mötte kabinettssekreteraren Erik Boheman på Utrikesdepartementet, som gav besked om att svar skulle lämnas vid lunchtid. Han återkom efter två timmar och meddelade att "hundratusen får komma, förutsatt att någon reser till Stockholm och berättar vad allt handlar om".^[1] Dagen efter hölls konselj på Stockholms slott med kronprins Gustav Adolf för att ordna det formella.^[1]

Evakueringen startade den 8 september och pågick in i oktober.^[2] Som mest kunde 3 000 personer anlända med tåg eller, efter veckor till fots, över landsvägsbron till Haparanda eller med flottfärjor från de svenska ingenjörstruppperna, bland annat ovanför Kukkolaforsen och vid Ruskola. Flyktingarna inkvarterades i skolor, bönhus och i provisoriska läger. I Haparanda användes ett cirkustält som transitplats.^[2]

Evakueringen ledde bland annat till att det under hösten kom omkring 6 000 människor och 5 000 kor vandrande från Finland till enbart Skellefteåområdet.^[3] Totalt evakuerades 75 procent av befolkningen i finska Lappland under hösten 1944. Av dessa kom ungefär 56 000 personer och 22 000 kor till Sverige. Ytterligare omkring 44 000 människor evakuerades till Österbotten.

De flesta återvände till Finland våren 1945, upp till tio månader efter flykten då många byar och städer var nedbrända.^[3] En del blev kvar, till exempel kvinnor som hittat en partner i Sverige, men framförallt ensamkommande barn.^[4]

Evakueringen anses haft betydelse för bevarandet av den nordfinska lantrasen, som annars riskerat att utrotas under kriget.^[5][6]

Den 1 oktober gjorde finländska trupperna ett anfall bakom tyskarnas linjer i Torneå och drev efter en vecka fienden uppåt älvdalen.Granater föll också ned i Haparanda, varför flyktingarna sändes vidare långt ned till Västerbotten.^[7]

Ansvarig inkvarteringschef för Västerbotten var Denis Sundberg.^[8]

• Rosa Liksom: Älven, roman 2023 (utgiven på finska 2021)

• Pohjois-Suomen evakuointiden 29 april 2018 på lapinsota-1944.weebly.com
• [2]

• Tone Dahlstedt och Barbro Holmgren (1979) (PDF). Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944-1945. https://isof.diva-portal.org/smash/get/diva2:1089069/FULLTEXT02.pdf','_blank','toolbar=1,location=1,status=1,menubar=1,scrollbars=1,resizable=1')); 
• Siri Westborg: Det brinner på andra sidan älven - Reaktioner i media på den nordfinska evakueringen 1944, uppsats 2016, Historiska institutionen, Uppsala universitet, 29 sidor
• Markku Reimaa: Pohjoismaisia yhteyksiä - - Saksan vallan varjossa 1940-1944 ("Nordiska kontakter"), Docendo 2015