Nordamerikas ursprungsbefolkning

Nordamerikas ursprungsbefolkning består av indianer, inuiter, aleuter och yupiker. Forskningen har delat in den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i ett antal kulturområden: det arktiska, Kaliforniens, Great Basins, det nordöstra, nordvästkustens, präriens, platåområdets, det sydöstra, det sydvästra samt det subarktiska kulturområdet.

Kulturområden

Forskningen har delat in den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i ett antal kulturområden. Olika forskare har haft olika indelningar. Den indelning som nu dominerar är baserad på geografiskt likartade områden. Inom varje kulturområde kan det därför finnas olika kulturella variationer. Vissa av dessa varianter har i tidigare forskning betraktats som egna kulturområden.

Arktiska området

Det arktiska kulturområdet sammanfaller med den geografiska och klimatologiska avgränsningen av Arktis i Nordamerika. Juliisotermen för 10°C överensstämmer därvid i stor utsträckning med trädgränsen och gränsen för sammanhängande permafrost. Klimatiskt kännetecknas området av långa, kalla och mörka vintrar samt korta, svala och ljusa somrar. Ringa nederbörd ger ett tunt snötäcke. Området som har en enorm utsträckning, från väster till öster över 10 000 kilometer, bebos av människor tillhöriga den eskimåisk-aleutiska språkgruppen; från väster aleuter på de Aleutiska öarna, sedan eskimåer: yupiker i södra Alaska och östra Sibirien, iñupiaq i norra och nordvästra Alaska samt egentliga inuiter från västra Yukon och Northwest Territories, över Nunavut till Grönlands östkust. Med undantag av vissa områden i sydvästra och norra Alaska samt väster om Hudson Bay har kulturen varit fokuserad på havsdäggdjursjakt; i väster framförallt valfångst, i norr säljakt genom isen på vintern. Ett viktigt sekundärt jaktbyte har varit renen. Den materiella kulturen kännetecknas av kajaker, umiaker, harpuner, hundslädar och igloo. Enkla, släktskapsbaserade, samhällsformer dominerade. En big man i form av en umialik (ordagrant: ägare av en umiak) var ofta den karismatiske ledaren i lokalsamhället. Där valen var det mest framträdande jaktbytet var den sociala stratifieringen mer utpräglad än i lokalsamhällen som var beroende av sälen och renen. Både polygyni och polyandri förekom över hela kulturområdet. Religiöst dominerade schamanismen. De europeiska kolonisatörerna kom relativt tidigt i kontakt med stora delar av området. I Alaska var det pälsjägare och det Rysk-amerikanska kompaniet samt den ryska ortodoxa kyrkan som dominerade kolonisationen från 1784. I det centrala delarna av området var det Hudson Bay-kompaniet som verkade från 1670. På Grönland tog kolonisationen sin början med den lutherske missionären Hans Egede 1721. Missionsverksamheten följdes snart av ett danskt kungligt handelskompani, Den Kongelige Grønlandske Handel, som styrde Grönland ända till 1950.

California

Det kaliforniska kulturområdet.

Great Basin

Som kulturområde omfattar Great Basin landet mellan Klippiga Bergen och Sierra Nevada, i vad som nu är Nevada och delar av Oregon, Kalifornien, Idaho, Wyoming och Utah. Det karaktäriseras av sin ringa nederbörd vilket bidragit till att forma ursprungsbefolkningens livsstil och kultur.

Nordöstra området

Hos befolkningen i det nordöstra skogsområdet fanns två komplementära livsstilar, dels de irokesiskttalande folkens hackbrukskultur, dels de huvudsakligen algonkintalande folkens mer utpräglade jakt- och fångstkultur. Irokesfolken delade ett kulturmönster baserat på fiske och hackbruk, stora befästa byar, rituell tortyr och kannibalism av fångar, ceremonialism samt ett matrilinjärt släktskapssystem. Algonkinfolken, som hade ett patrilinjärt släktskapsystem, var mer beroende av hackbruket ju länge söderut inom kulturområdet de bodde. Längst i norr odlades bara tobak, längre söderut tillkom hackbrukets triad: majs, bönor, pumpor. I väster fanns även vildris. Kustfolken och de som bodde nära de Stora sjöarna var ivriga fiskare. Deras årscykel varierade med naturåret. När någon naturresurs fanns i riklig mängd (till exempel vid vårens fisklek) samlades lokala grupper i stora koncentrationer; under andra delar av året spreds familjegrupperna ut över livsområdet för att bättre kunna tillgodogöra sig knappare eller mindre lättillgängliga resurser (till exempel älg). De europeiska kolonisatörernas kontakter med detta kulturområde kom att ske efter två linjer; dels pälshandel, dels bosättning. I bägge fallen underminerades ursprungsbefolkningens demografiska vitalitet genom omfattande och återkommande epidemier av europeiska sjukdomar mot vilka de saknade motståndskraft. Europeiska handelsvaror som järnkittlar och järnknivar underlättade livet för det nordöstra skogsområdet, samtidigt som den stegrade efterfrågan på pälsverk ledde till att huvudbytet bävern med tiden utrotades inom stora delar av området. Kampen om fångstmarkerna intensifierade de redan militanta irokesiska kulturernas krigiskhet och Irokesförbundet lyckades utplåna eller fördriva konkurrerande irokesisktalande nationer, med komplexa folkomflyttningar som följd när de fördrivna folken tvingades västerut. Längst i väster inom området var detta en av grundorsakerna till att siouxerna övergick till en prärieindiansk livsstil. Hela kulturområdet drogs därefter in i de europeiska makternas kamp om hegemonin i Nordamerika. De engelska kolonisternas demografiska aggression ledde tidigt till krig och etnisk rensning, som i första hand drabbade kustfolken (se Kung Philips krig). Men vid tiden för det amerikanska frihetskriget var nästan alla folk öster om Appalacherna (utom irokeserna) fördrivna. Motståndet mot den europeiska aggressionen var också intensiv inom området; det allvarligaste försöket att frigöra sig skedde genom Pontiacs krig 1763.

Nordvästkusten

Nordvästkustens kulturområde var det tydligast avgränsade av de nordamerikanska ursprungsbefolkningarnas kulturområden. Det återfanns i ett smalt kustområde vid Stilla Havet, i vad som nu är Alaska, British Columbia, Oregon och Washington. Det var ett överflödssamhälle - tätast befolkad av alla de nordamerikanska kulturområdena - baserat på fiske på de fem arterna av Stillahavslax och valfångst. Det karaktäriserades av en hög grad av social stratifiering baserad på nedärvd rang. Den grundläggande sociala skillnaden gick mellan fria och slavar; bland de fria innehade var och en av de vuxna männen en specifik rangställning i lokalsamhället, som han inte delade med någon annan samhällsmedlem. Över honom fanns ett antal män, likaså under honom. Rangen bestämdes av graden av släktskap med den hövding som kontrollerade lokalsamhällets resurser och som därför också förfogade över störst materiella resurser. Den materiella kulturen kännetecknades av konstnärliga träarbeten i de lättarbetade träslagen jättetuja och amerikansk sekvoja vilka användes för att utforma skulpturer, masker och totempålar. Socialt karaktäriserades området framförallt av potlatchen; ett ceremoniellt gåvogivande där hövdingars materiella resurser gavs bort för att bekräfta gåvogivarens rang och sociala status. Trots den gemensamma kulturen och de gemensamma sociala föreställningarna om rang, ägande och potlatch tillhörde områdes befolkning inte mindre än fem olika språkfamiljer: tlingit (ett isolatspråk), tsimshian, wakashan, haida och salish.

Prärien

Arkeologiska fynd visar att det redan på stenåldern fanns människor som levde av stationär buffeljakt på prärien. Stenåldersjägarna jagade bison genom att driva en hjord i sken och försöka styra dess flykt mot ett stup. Man har bland annat i den kanadensiska provinsen Alberta hittat en sådan jaktplats, Head-Smashed-In Buffalo Jump, som använts från stenåldern in till 1800-talet. På 1500-talet fanns det två kontrasterande livsstilar på Great Plains. Längs präriens östra rand fanns det halvpermanenta byar med majsodlare samlade vid stränderna av de största floderna. Västerut fanns det spridda läger ute på prärien med kringströvande människor som levde på buffeljakt. Bykulturens folk bestod av förfäderna till mandaner, hidatsa och arikara vilka bodde längs Missouriflodens stränder samt förfäderna till pawnee-, wichita- och caddotalande grupper vilka bodde längs Arkansasfloden och Red River och dess bifloder. De flesta av dessa folk hade på 1500-talet redan bott hundratals år på prärien. De äldsta präriebyar som arkeologerna daterat är från 900-talet. Buffeljägarna var förfäder till svartfotsindianer, shoshoner och andra folk. De från historisk tid kända prärieindianerna som sioux, cheyenner och arapaho bodde en gång i tiden i kanten av prärien. En del vandrade in från skogsområdet i nordost, medan andra (som kråkindianerna) bröt sig ur byfolken och blev buffeljägare.

Platåområdet

Platåområdets ursprungsbefolkningar bodde mellan Stillahavskustens bergskedjor och Klippiga Bergen, i de inre delarna av Columbiaflodens och Fraser Rivers avrinningsområden, det vill säga i vad som idag är de inre delarna av British Columbia, Washington, Oregon samt norra Idaho, västra Montana och nordöstra Kalifornien.

Sydöstra området

Det sydöstra skogsområdets befolkning bodde i vad som idag utgör stora delar av de amerikanska sydstaterna. Detta kulturområde kännetecknas av kraftig historisk diskontinuitet och väldigt få historiska och socialantropologiska källor. De samhällen som är beskrivna av de första europeisk upptäcktsresandena kan genom arkeologiska källor visas ha en månghundraårig oavbruten följd från åtminstone år 1000. De utmärktes av ett väl utvecklat jordbruk, en stor befolkning och en hög befolkningstäthet, ett stratifierat samhälle med centraliserad beslutsfattande och avancerade religiösa idéer (se Mississippikulturen). Europeiska sjukdomar som smittkoppor följdes av engelska slavräder och ledde till ett demografiskt och socialt sammanbrott. Vid slutet av 1600-talet framträder därför kraftigt omstrukturerade samhällen. Många tättbebyggda orter hade försvunnit, socialt och religiöst betydelsefulla ceremoniplatser hade upphört att fungera, social stratifiering och centralmakt hade dött bort och ersatts av egalitära samhällstyper förenade i stammar och stamförbund. I slutet av 1700-talet började starka ackulturativa rörelser vilka medförde en omfattande anpassning till en euro-amerikansk livsstil och en slavekonomi i form av stapelvaruproduktion genom plantagedrift. Denna ackulturation kunde inte genomföras utan starkt inre motstånd från traditionalistiska grupper.Det mest bekanta uttrycken för detta motstånd var det creekiska inbördeskriget 1813-1814. Begreppet de fem civiliserade nationerna myntades för att beskriva de nationer som gick längst i anpassning. Trots detta så inbegreps de i den etniska rensning som bemyndigades genom Indian Removal Act 1830 och genomfördes av president Andrew Jackson. Folkomflyttningen till Indianterritoriet var en smärtfylld erfarenhet karaktäriserad av namnet tårarnas väg.

Sydvästra området

Puebloindianerna bodde i flervåningshus i stora samhällen.

Detta kulturområde omfattar apacher, puebloindianer och kulturellt närbesläktade grupper. Puebloindianerna var hackbrukare som bott i området under mycket lång tid. De bodde i stora tättbebyggda samhällen och hade en likartad materiell kultur fast de talade många olika språk. De apachiska folken talade närbesläktade athabaskiska språk. De kom till området i början på femtonhundratalet och var i grunden jägare-samlare och genomförde ofta överfall på de bofasta puebloindianerna. En apachisk grupp kom med tiden att i ekonomiskt hänseende inta en mellanställning mellan bofasthet och nomadism. Det var navajoerna vilka blev herdar. En mer ursprunglig ökenkultur av jägare-samlare fanns i områdets västra delar och uppbars av yavapai, havasupai och mohave.

Subarktiska området

Det subarktiska eller boreala kulturområdet har en befolkning som levde och lever i tajgan och på skogstundran i vad som nu är Kanada och Alaska. Klimatet kännetecknas av korta somrar och långa kalla vintrar med mycket nederbörd i form av snö. I väster bor athabaskisktalande folk och i öster algonkintalande. Lokalsamhälle kännetecknades av låg befolkningstäthet och enkla samhällsformer (familjegrupper om 25-30 personer), med stort personligt oberoende. Karaktäristiska föremål i den materiella kulturen var björknäverkanoten för sommarresor och snöskon och toboggan för vinterfärder, men hunden som dragare introducerades först efter mötet med européerna. Trots det geografiska läget långt från de europeiska jordbrukskolonisatörernas bosättningsområden, drogs det subarktiska kulturområdets folk tidigt in i ett materiellt kulturutbyte genom Hudson Bay-kompaniets etablering av handelsstationer i Hudson Bay och James Bay. Det ursprungliga, religiöst sanktionerade, nära sambandet mellan människa-djur-natur, förhindrade inte att pälshandeln med lätthet kunde inordnas i existerande kulturmönster. Vid mitten av 1800-talet hade inte bara de flesta pälsdjur utrotats från de östra delarna av området, utan även ren och älg. Det betydde att folken var tvungna att övergå till att leva på småvilt och fisk, något som gav en sämre näringsstatus. I modern tid har området varit föremål en omfattande råvaruexploatering (först genom guldrushen i Klondike 1896) vilket djupare påverkat den inhemska kulturen. Folken undgick heller inte att redan från de första kontakterna drabbas av omfattande och förödande epidemier av europeiska sjukdomar, framförallt smittkoppor, mot vilka de saknade motståndskraft.

Se även

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Classification of indigenous peoples of the Americas, 29 november 2010.

Noter

”Culture Areas, Tribes” (på engelska). American Indians' Cultural Network. Arkiverad från originalet den 20 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160320143138/http://www.american-indians.net/cultures.htm. Läst 15 februari 2016.

Navigation

Navigering

Temaportaler